Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Korv med mos är gott! Tycker jag ibland.


Idag stannade jag vid en korvkiosk och köpte mig en kokt korv med mos, senap och lingon till lunch. Det är inte alls dumt ibland, tycker jag. En av anledningarna till att jag gillar det, är att Solåsgrillen, som korvkiosken heter, har en sån härlig stämning. Det bara strålar arbetsglädje kring de som jobbar där. Jag smittas av dem, när jag köper min korv där. Jag blir lika glad som de är och de delar generöst med sig av både leenden, korvar, potatismos och tillbehör. Och annat också för den delen. Jag menar, där finns både hamburgare och dagens rätt också.

Det är märkligt, jag vet inte om det bara är jag som är sådan, men jag kan ofta känna i luften hur stämningen är på en arbetsplats. Det märks på människor när de trivs. Och det märks lika tydligt när de inte trivs.

Korven i den här kiosken och moset också, det är jättegott! Jag tror att det också har att göra med den arbetsglädje som verkar finnas där.

Jag säger bara, Hot Dog på er allihopa!

Jag tänker, alltså finns jag till. Eller?
Är det när jag gör som jag finns till?



Jag var på Blomsterland här i stan idag och slogs nästan omkull av allt julpynt och alla julgranarna där. Nu börjar jag förstå att jag kan inte ha hängt med riktigt den senaste tiden.
 
Som blivande mobilbloggare tog jag så klart en fin bild på en av julgranarna där, men tyvärr vet jag inte än hur jag får in bilden i bloggen. Carola erbjuder sig hjälpa mig, och det kommer säkert att lösa sig. Så ha tålamod. Här kommer nog att bli udda bilder framöver, i min blogg. Det känner jag på mig. När jag bara kommit på det där tricket hur jag får in bilderna.
 
Carola säger att jag inte behöver någon sladd mellan mobilen och datorn. Och jag fattar ingenting. Hur i hela fridens namn kan allt detta fungera? Det är bäst att jag slutar fundera och bara gör i stället, tror jag.
 
Jag har hört sägas att det är så män fungerar. De bara gör, utan att tänka innan. Medan vi kvinnor tänker först och handlar sedan. Jag tycker inte om att generalisera, men kanske ligger det något i det i alla fall. Jag själv tänker i alla fall ofta väldigt mycket innan jag gör något. Även om jag med åren också tränar mig alltmer i att "bara göra", utan att tänka så mycket innan eller under tiden.
 
Vad tänker ni? Är det så att män är mer "görare" och kvinnor mer "tänkare"? Det skulle vara intressant att få höra lite hur ni andra tänker. Eller kanske snarare, tänk inte, bara skriv en kommentar, så blir det säkert bra. Tack!

Jag är glad att äntligen ha fått lite skrattrynkor vid ögonen!



Jag har nästan inte en rynka trots att jag är 50 år.

Jag har ärvt goda gener. Min mamma är som jag, hon har inte många rynkor än, trots att hon är 83 år.

Inte har jag legat särskilt mycket i solen heller.

Inte varit mycket utomlands och solat.

Men idag när jag sminkade mig fick jag se något nytt.

Där var små skrattrynkor i ögonvrårna.

Så jag vill tacka alla medbloggare för det.

Jag tror, på fullt allvar, att min tid som bloggare här på Passagen fixat till de där skrattrynkorna åt mig.

De är fina.

Jag tycker om dem.

Mina skrattrynkor.

Jag vill bara säga ett ödmjukt tack till alla som kommenterat och läst i min blogg det senaste dygnet.

Jag är överväldigad.

Stum.

Ni peppar mig oerhört att fortsätta med mitt bloggande här på Passagen.

Från mitt hjärta ett stort tack till er alla!

Ni är underbara allesammans!


Kramar

Anna-Karin

Livet kan se helt annorlunda ut när man tvingats byta perspektiv.



Jag går hopkurad i oktobers nordanvind.

Stadens främmande ansikten ser mig inte i brådskan.

Jag har ett ärende.

Men jag har inte bråttom. Det är förmiddag och jag är 50 år.

Den långa sjukskrivningen har gett mig tid.

Och "nya glasögon".

Äntligen kan jag tillåta mig att bara strosa.

Inte rusa hela tiden som jag gjorde för tio år sedan.

Tankarna och det jag ser är annorlunda idag mot tidigare.

Också känslorna är mer intensiva än förut.

Asfalten är hårdare, vinden kallare, skyarna blåare och solen mer brännande.

Och det beror inte på klimatförändringen.

Det är min förändring.

Jag har börjat se träden igen.

Ja, jag tittar hellre på träden än på husfasaderna.

Inne på hamburgerbaren finns också friden i vimlet.

Ett litet fjunigt småbarnshuvud ger mig lugn.

En man med två kryckor för att stötta sin gamla krumma rygg vill också ha en hamburgare i kylan.

Personalen lovar att bära brickan åt honom.

Medmänskligheten är där, på hamburgerbaren.

Det är skönt att se.

Med mina "nya glasögon".

De är lätta att bära, mina "nya glasögon".

Livet blir enklare i min nya hastighet.

Att vara snäll är ibland att välja att säga nej.



Jag har varit hemma och funnits mycket tillgänglig för mina barn i tio år.

Det har jag varit lycklig för, mitt i allt annat som varit jobbigt under de åren.

Nu börjar en ny tid i mitt liv, med arbetsträning och nya möjligheter att utvecklas för mig som person.

Det blir en omställning här hemma.

Idag på morgonen hade tonåringen missat bussen och ville att jag, så som jag brukat göra de senaste kanske sex åren, skulle släppa allt jag har för händer och kasta mig i bilen för att skjutsa in henne till skolan i stan. Det är halvbra förbindelser in till stan härifrån, så jag har ställt upp för det mesta. Det har känts som meningsfullt för mig, eftersom jag haft alldeles för mycket fri tid här hemma de senaste åren.

Men idag, när hon frågade, sa jag nej. Så det blev en konflikt. Hög röst från tonåringen. Lite skit över mamma.

Det är ju inte konstigt alls, hon är van vid att jag alltid ställer upp. Nu är det successiv avvänjning som gäller.

Precis som när jag slutade amma henne för kanske 16 år sedan.

Det är tufft att bli vuxen. Att förstå att nu är det jag själv som får ta ansvaret mer och mer. För mina handlingar.

Det är tufft att vara mamma också. När jag så gärna vill, men känner att jag måste ge mig själv en chans. Skaffa mig ett eget liv. Det gör jag både för mig själv och för mina döttrars skull. Det är inte roligt att vara vuxen dotter och ha en mamma som inte har något eget liv, för sig själv. Då är det stor risk att döttrarna, barnen, blir hela livet, hela glädjen för mig som mamma. Och kanske blir jag då en person som tynger i stället för lyfter mina underbara döttrar som jag är så stolt över.

Idag sa jag nej.

Jag går steg för steg in i mitt nya allt mer självständiga liv som vuxen kvinna.

Det känns hur bra som helst.

Älskande skänker varandra länder

Älskande skänker varandra länder,
nya hemtrakter, världsdelar och sällsynta språk.

När de skiljs har de gåvorna kvar
för gott,
och i dem lever kärleken vidare
som litteratur och språkkunskaper
dikter och berättelser
de satt ihop tillsammans
på varandras tungomål.

Så vidgar kärleken världen,
så skapar den i all sin förgänglighet
fred och förståelse.

Nya hjärtan öppnas,
nya älskande har lite mer gemensamt
att börja med.


(Eeva Kilpi)