Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Din hud har sagt att jag är till


Din hud har sagt att jag är till.
Jag lever, har en kropp vid min.
Ett motstånd mot det tomma.

Här vid din sida blev jag till.
Du samlade det splittrade.
För du är till - jag känner dig:
en annan hud än min.

Jag famlar i förvåning
mot denna hud och muskelvägg:
En naken gräns av människa.

Av samma ensamhet som min...


(Ella Hillbäck)

Michael Nyqvist såg mina vänner på Södermalm.
När jag handlade stövlar i city. Det grämde mig.
Honom hade jag mer än gärna pratat med en stund.


Det kryllade nog av kändisar i Stockholm när jag var där i helgen. Enligt mycket säker källa, mina egna vänner, befann sig min egen favoritskådespelare, Michael Nyqvist, på Södermalm iklädd joggingbyxor, dunjacka och med en sportbag över axeln. Han köpte tranbärsjuice i affären "Gryningen" samtidigt som mina vänner var där.

Jag själv befann mig just då mitt inne i City och köpte mig ett par nya svarta skinnstövlar. Gissa om det grämde mig efteråt. Köpa svarta skinnstövlar, när jag hade kunnat få en pratstund med Michael Nyqvist. Det var mycket nära att jag blev bitter en kort stund då. Det ska jag villigt erkänna. Men som vuxen får man ta konsekvenserna av sina beslut. Och stövlarna har jag kvar i alla fall. Och Michael Nyqvist finns ju också kvar. Nästa gång jag åker till Stockholm ska jag åka till Södermalm. Ta med kameran. Och spana efter kändisar. Särskilt efter Michael Nyqvist.

Tänk att jag kan stå här och skratta idag! Det har varit en lång väg för mig att ta mig hit.



En av sviterna som finns kvar efter att jag gick in i väggen för tio år sedan är mina panikångestattacker. Så fort jag matas med lite för många intryck, sover dåligt eller blir stressad, drabbas jag utan förvarning av panikattacker. Den som haft en panikattack vet hur det känns. Man glömmer inte den känslan. Det är en känsla av att dö. Att den sista stunden är kommen. Det kan ta upp till elva timmar innan kroppen är i balans igen efter en riktig panikångestattack. Man blir väldigt trött efteråt. Och då kan man ha svårt att koncentrera sig till exempel. Oftast märker inte omgivningen att man har en panikattack.

För just mig gäller att jag lätt får panikattacker i t ex tunnelbanor och t ex rulltrappor. Områden där jag känner mig instängd, som att jag inte kan komma därifrån. Det var en tid i mitt liv, när jag var som svagast, när jag inte ens kunde tänka tanken att åka i en rulltrappa. Trots att jag gjort det utan besvär alla år tidigare i mitt liv. Utmattningen och min kollaps ändrade hela mitt system så att jag blev överkänslig för stress. Långsamt börjar det bli balans i mitt system igen, men sådana här saker tar tid. Ingen läkare kan svara på om jag någonsin kommer att bli av med mina panikattacker. Jag har fått lära mig att leva med dem.

Jag utsätter mig för situationer som framkallar panikattackerna. Så när jag var i Stockholm åkte jag tunnelbana flera gånger. Jag åkte i de där enormt långa rulltrapporna. Upp och ned. Många gånger. Ibland fick jag en panikattack. Då kunde jag känna mig lätt yr. Ibland kände jag inte så mycket, bara lite.

Det blir bara bättre hela tiden. För ett och ett halvt år sedan när jag senast var i Stockholm var mina besvär mycket jobbigare än de var den här helgen. Så det ger mig en riktig glädjekick! Det går framåt. Det finns hopp. Jag kan bli starkare och kanske till och med helt besvärsfri så småningom.

Jag är mycket lycklig när jag står där vid rulltrappan i Stockholm. Jag har besegrat så många av mina rädslor från den tiden när jag var svag. Jag är stolt över det arbete jag har gjort med mig själv. Det har varit mitt livs största kamp hittills.

 

Suddig är bilden, men det är vi, jag och Måns Zelmerlöv.
Det hade jag ingen aning om när jag åkte till Stockholm, att vi skulle träffas så där.
Och jo, han la armen om mig. Kan man tänka. Och jag om honom.
Det kändes som att vi var kompisar, med en gång.
Fast jag glömde autografen, tyvärr.


Jo. Jag gör det. Ni får se bilden. Och höra berättelsen. Så här var det.

När vi sett klart "Hairspray" och kommit ut ur salongen, så sa en av mina vänner till mig:

- Såg du vem som var där inne i publiken?

- Nej, sa jag, vem var det?

- Måns Zelmerlöv, sa min väninna.

Och jag, snabbt som blixten upp med kameran och tillbaka in i salongen igen. Och där var han! Måns Zelmerlöv. På riktigt. Livs levande. Jag som bara hade sett honom på TV förut. Jag tycker att han är en bra artist och var mycket imponerad när han var med i Let´s Dance. Det bara lyste musikal runt honom, redan då. Så hur skulle jag kunna låta bli att titta på hur han såg ut i verkligheten? Det gick ju inte. Jag är nyfiken på människor.

Där var redan småflickor och också vuxna kvinnor som fotograferade honom. Han log glatt och vänligt hela tiden. Var faktiskt mindre till växten än jag föreställt mig honom där hemma i TV-soffan. Det kan bli så konstigt det där, skillnaden mellan vad man ser i TV och vad man får se i verkligheten. Men i övrigt var han sig precis lik.

Jag gick fram till honom och frågade om jag fick ta kort på honom. Det fick jag, sa han glatt. Jag gjorde det och så ville jag ju förstås inte missa chansen att själv bli fotograferad tillsammans med honom. Så jag spanade efter min man och mina vänner. Men de var som bortblåsta. När jag gick till Måns Zelmerlöv, då försvann de till garderoben. Ja, nu hämnas jag lite på er här i min blogg, men just i den stunden kände jag mig faktiskt sviken av er. Jag behövde er hjälp just då. Men jag respekterar att ni inte är som jag, att ni kanske inte vill synas i strålglansen kring en stjärna. Jag tycker sånt är roligt. Jag blir glad av det och jag tycker att det är spännande att tala med människor, antingen de är alldeles vanliga människor som jag själv, eller lite mer offentliga personer som t ex Måns Zelmerlöv.

Så jag pratade lite med Måns Zelmerlöv. Berättade om min blogg här på Passagen. Frågade om jag fick lägga in bilden på honom och mig där och även andra bilder som jag tog på honom. Han lyssnade, såg lite nyfiken ut, log glatt och svarade vänligt att det var helt OK, det fick jag visst göra. Så jag har hans tillstånd, kan man säga.

Sedan fanns där tack och lov en vänlig okänd människa som tog kortet på mig och Måns Zelmerlöv. Tack, du okända människa. Så fint det är när man kan hjälpa varandra, när man tar sig tid för en annan människa.

Jag bjuder på två bilder till på Måns Zelmerlöv. Lite ivrig var jag nog, för jag glömde minst en inställning på kameran, så bilderna är som de är. Men det är ändå Måns Zelmerlöv. En härlig och ödmjuk människa och artist, så som jag uppfattade honom den här kvällen.




Måns Zelmerlöv på China-teatern i fredags.





Bilden är väldigt suddig (skakade jag så?). Men det är Måns Zelmerlöv.
Och jag säger bara, han har verkligen lärt sig hur man tittar rakt in i kameran.
Övning ger färdighet.




 

... lägga ut den där bilden som är lite så där på gränsen till att vara nästan lite "tonårig"? Jag menar, jag är ju 50 år. En mogen kvinna. Lägger man ut såna bilder i sin blogg då? Vad ska folk tycka, egentligen?

Fast samtidigt. Det är ju ett känt namn, det är det. Det syns liksom. I rubriken. Bilden är inte så skarp och bra som jag skulle vilja. Men är det så viktigt, egentligen? Måste allt vara perfekt?
 
En rolig historia är det ju också. Jag kunde aldrig tro att det här skulle hända. Inte mig. Och absolut inte just då. Jag älskar ju det oväntade som händer i mitt liv. I alla fall det positivt oväntade. Och detta var ju en sådan grej.

Så kanske ska jag..... Eller så ska jag inte..... När det känns så här, då behöver jag betänketid. Jag funderar. På om jag ska lägga ut bilden. Jag återkommer.

Hairspray på China-teatern var en glad och fartfylld musikal.


I fredags kväll såg jag musikalen "Hairspray" på China-teatern i Stockholm. Det var en fartfylld musikal med mycket musik, sång, dans och skratt. Jag tror fortfarande att jag är öm i skrattmusklerna efter den här föreställningen. Det var flera stora kända svenska skådespelare som jag såg live för allra första gången i mitt liv. Rolf Lassgård, spelade kvinna med den stora kroppshydda han har. Beundrandsvärt! Jag förstår inte hur han kunde gå i dessa högklackade skor, det kan ju knappt jag själv, så kvinna jag är. Och alla hans feminina gester, kroppsspråket, mimiken. Jag var imponerad.

Och så var det ju Morgan Alling. Han är verkligen i en klass för sig. Vem kan slänga sig så utför en scen som han? Det räckte att han visade sig på scenen så bubblade det i magen av skratt inte bara på mig, utan också på resten av närvarande. I alla fall av alla glada skratt att döma.

Helena Bergström var också första gången som jag såg live. Stora skådespelare allesammans som såg ut att njuta själva också under hela föreställningen.

Dansarna, sångarna, musiken, allt var hur härligt och glatt som helst. Jag kan rekommendera er som inte sett musikalen, gör det om ni har möjlighet. Den är en rejäl humörhöjare. Vad jag förstår är det nyligen bestämt att den fortsätter också i vår, så det finns chans att se den. Tre stående ovationer avslutade alltsammans.

Stolarna vi satt i lämnade en del kvar att önska, tyvärr. Men kanske är själva lokalen kulturminnesförklarad, jag vet inte. Men det kunde varit skönare stolar, annars var jag nöjd med allt.

Själva musikalens handling var för mig till stora delar frigörelse i olika former. Tiden var 1962. Det fanns berättelser om frigörelse mellan tonåringar och föräldrar. Tonårsmammors frigörelse. Frigörelse för färgade människor. Drömmar. Kärlek. En bra och ibland också tänkvärd berättelse, väl värd att se och lyssna på.

Betyg: 4 Maskrosor

(Jo, jag ska börja rescensera har jag tänkt, när jag någon gång ser ett kulturevenemang. Högst betyg är 5 maskrosor).

Men allt detta datorstrul just nu kan inte bero på kaninen. Jag kommer inte in på mina kommentarer. Alias är borta just nu. Det är mycket segt att komma in i andras bloggar. Är det någon mer än jag som har det likadant just nu? Berätta gärna.

Amanda har namnsdag idag.

Grattis Amanda Jensen!

Och alla andra Amandor också!

Grattis!

Visst är hon söt, lilla Barbie, som egentligen är en Ken.

Idag på morgonen gick jag ned i hobbyrummet där hon/han bor för att tända lampan.

När jag tände fick jag se att burens taklucka var öppen.

Vad jag mer fick se var att Barbie satt på golvet.

Med hängande öron och sina vackra ögon.

Jag såg framför mig hur jag skulle få jaga henne/honom där, i morgonrock och allt.

Men, hon/han ville bli fångad.

Det var bara att ta henne/honom i famnen och lyfta in i Barbie i buren.

Sedan skulle jag slå på datorn.

Då blev jag stressad.

För Barbie, som är så söt och ser så oskyldig ut.

Hon/han hade bitit av en viktig sladd.

Så det blev till att fixa med en ny sladd.

Igen.

Det är inte första gången det händer.

Hur kan vår kanin lukta sig till just vilken sladd som hör till datorn och dessutom TV:n?

Det viktigaste är ändå detta:

Barbie överlevde.

Också den här avbitna sladden.

Hon verkar vara en överlevarkanin.

Så många sladdar som hon bitit av.

Utan att dö en endaste gång.