Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Tröttnar man på den här låten?

Inte jag i alla fall.

Idag äter jag fryst pizza till lunch med en rejäl sallad till.

Det är alldeles utmärkt mat ibland har jag läst.

Duger gott.

Inte att äta varje dag kanske, men någon gång är helt OK.

Mat behöver inte vara så komplicerad.

Det är skönt tycker jag.

Jag är tacksam att jag har mat överhuvudtaget.

Och över att jag är frisk.

Titanic-utställningen gav mig många oväntade tankar och känslor.


På söndagen var vi på Sjöhistoriska Muséet och såg utställningen om Titanic som håller på där fortfarande. Men inte så länge till. Sista dag för utställningen är den 1 november.

Jag har alltid fascinerats av berättelserna kring Titanic. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Hur mycket av det jag läst och hört som är sanning, det får man väl aldrig veta. Men just Titanic, det är fortfarande något som drar människors intresse till sig. Det är fascinerande, tycker jag. Jag kan ana att en del kanske är intresserade av det tekniska, hur man byggde det här fartyget och varför det sjönk. Andra, som jag, är intresserade av själva berättelsen och alla människoöden runt den här fartygsolyckan.

Just denna utställning om Titanic, som är den största utställningen om det mytomspunna fartyget som visats i Norden någonsin, fokuserar just på de olika människoödena. Där var stora fantastiskt vackra svartvita eller bruntonade porträttbilder, tillsammans med t ex anteckningsböcker, smycken, fartygsbiljetter som hört till just den personen. Minnessaker. Långa brev.

Om man ville kunde man lyssna på hur många berättelser som helst, via en bärbar liten "guide". Men jag var trött efter restaurangbesöket på lördagskvällen, så jag lät faktiskt bli den där röstguiden. Jag gick i stället runt och kikade i montrarna, läste de olika breven, funderade och studerade de olika serviserna, de uppbyggda vackra miljöerna, spillrorna som fanns kvar efter förlisningen.

När jag gick där så tänkte jag mycket på varför jag egentligen var intresserad av allt detta. Fartyget sjönk för mer än hundra år sedan. Massor av fartyg har sjunkit sedan dess. Och massor av människor har drunknat. Vad är det för speciellt med Titanic egentligen?

Jag vet inte. Fortfarande. Men jag kände något väldigt starkt inom mig när jag vandrat genom nästan hela utställningen. Det var en känsla av samhörighet med alla de som fanns där på porträttbilderna. De var människor precis som jag. De hade drömmar. De vågade kasta loss, bryta upp. De ville ha det vackert runt omkring sig. De ville skaffa sig ett bra liv. De älskade. De längtade och saknade. De dansade och sjöng. De var glada och lyckliga.
 
Och just då. Det var just då som katastrofen hände. Som den gör precis varenda dag. I någon människas liv. Allt det bekanta ljusa och vackra som livet kan vara, kan i en enda sekund bytas mot mörker och död. Så är livet. Det är mänskligt. Så är det att vara människa.

Plötsligt förstod jag. Titanic är på sätt och vis en bild av livet självt för mig. Hur vackert och mäktigt livet kan vara. Hur tragiskt och häftigt det kan mörkna och till och med ta slut. Och samtidigt. Ett hopp någonstans därborta. Att det finns något efter. Ett möte med dem som försvann en gång. Det är vackert.

När jag såg det svartvita porträttet på den lilla kanske 4-åriga flickan som följt med skeppet till botten och hennes små slitna, bruna snörkängor där i montern, då brast det för mig. Tårarna började rinna nedför mina kinder. Där blev inlevelsen för stark. Eller kanske inte? Det är fint att kunna känna medlidande och att kunna leva sig in i andra människors öden, tänker jag.

En kopp té och en liten kaka till i caféet, med en underbar utsikt över gyllene träddungar på Djurgården, fick mig att må bättre igen. "The show must go on". Det gäller att leva medan man lever. Vi sitter egentligen alla på Titanic. Vi är alla resenärer på ett sådant fartyg. Jag njuter av livet medan jag kan. Och jag vill tro att det finns möten med människor också när livet är slut.




Vi är alla medpassagerare på en sorts Titanic, känner jag. 

 

Den vackraste dikt jag vet är en mycket kort dikt.

För mig är den en kärleksdikt till alla människor i världen.

Var så goda!



"Jag har varit med om dig.

Jag kan aldrig förlora dig."


(Jacques Werup)

Jag har massor av bilder från mitt besök i Stockholm i helgen. Så jag kör en liten blandad kompott i det här inlägget. Bilder varvade med små kommentarer. Välkommen att titta och läsa vem som vill!




Det var Halloween-stämning i hela Stockholm.
Och jag kände igen att jag har inte hängt med den senaste tiden.
Är det snart Halloween och Alla Helgon? Oj, vad tiden går.
Det är ju inte långt kvar till jul nu. Andas långa djupa andetag...




Det var pumpor i stort sett vartenda skyltfönster. Här hemma tycker jag att man har tonat ned Halloween.
Men i Stockholm där var det hur mycket Halloween som helst.




På ett mysigt och varmt café i City som hette Avenyn, åt jag en riktigt sötsliskig bakelse med maräng och citronkräm.

Lite får man allt unna sig när man är i huvudstaden. Lite extra. Men troligen var det just i denna stund som mina vänner stötte på Michael Nyqvist på Södermalm. Så, så här i efterhand, om jag vetat det. Då hade bakelsen fått vara.




Sedan strosade vi på stan och tittade på kläder. Och jag fick syn på den här tröjan.
Vem vill ha en sån tröja, tänker jag? Är det något som vet? Vad heter det här modet?
Jag har aldrig sett något liknande. Fast det förstås, om man är risig i håret och det blåser nordanvind som idag, då kanske den är, vad ska jag säga, funktionell på något sätt.




Jag tror aldrig jag sett så mycket svamp på samma gång som jag såg på Hötorget i lördags.
Stockholmarna måste älska svamp. Och pumpor. Massor av pumpor var där. Höstlikt.




Duvor på statyer tycker jag är vackert. Fast statyerna blir så klart smutsiga.
Det här måste vara en staty utanför konserthuset i Stockholm. Minnet börjar svikta, känner jag.
Så, rätta mig gärna om jag har fel.




Vi bodde på Vandrarhemmet vid Fridhemsplan. Där i foajén fanns en dalahäst modell XXXXL, eller något sånt.
Den var vacker att titta på. En riktig färgklick. Ett litet barn skulle kunnat rida på den. Så stor var den.




Sedan åkte vi till Djurgården för att titta på Titanic-utställningen där. Men den har jag tänkt berätta om i ett särskilt inlägg. Jag återkommer. Nu började det regna allt mer. Regn i vatten är vackert, tycker jag. Båtar är vackert. Och det finns gott om både vatten och båtar i Stockholm. Vilket land jag bor i, tänker jag ofta. Jag är lyckligt lottad. Allt detta vatten!

Nu kör jag lite David Bowie i bloggen så ska jag se om jag får hit BAT och Carola.

Och kanske någon mer.

Passa på att dansa loss så här på höstmorgonen.

Det är lite stelt, nordanvind är det också.

"Let´s dance"

Som jag dansat till den låten.

Oräkneliga gånger.