Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag måste bara få säga att jag saknar alla mina bloggvänner som nyligen lämnat Passagen.

Det är verkligen tomt utan er.

Även om här finns många andra bloggare.

En människa kan aldrig ersättas med en annan.

Så är det.

Det fattas pusselbitar i mitt pussel här på Passagen.

Jag hittar er på andra ställen nu.

Men jag saknar er här.

Jag ville bara berätta det.

 

Kokosbollar i fyrkant! Mums!



Det här receptet, det kan jag garantera att det är supersmaskigt. Gör ni de här kokosbollarna, göm dem väl i frysen i en burk som ser ut att innehålla något helt annat än kokosbollar. Skriv blodpudding t ex på en etikett på burken. För annars är risken att de blir uppätna med en gång. Ett riktigt höjdarrecept, tycker jag, för gottegrisar.
 
Jag läste så sent som igår i en tidning att man ska vare sig banta eller hålla igen på sötsaker under den här mörka årstiden om man inte har sjukdomsskäl för det. Gör man det, så kan man rent av bli deprimerad. Och vem vill bli det? Inte jag. Det har jag varit så det räcker. Jag har som vanligt inga vetenskapliga bevis. Jag litar på det min kropp säger till mig. Vi människor behöver det goda i tillvaron. Inte hela tiden. Men lite då och då. Njutning är viktigt! Inte minst för själen.

KOKOSBOLLAR I FYRKANT

25-30 stycken

4 1/2 dl strösocker
3/4 dl florsocker
1 äggvita
1 1/2 dl kallt vatten
1 1/2 dl kokande vatten
1 1/2 msk gelatinpulver
4 dl kokosflingor
1 1/2 msk kakao

Blanda strösocker, florsocker, ovispad äggvita och kallt vatten.

Lös upp gelatinpulvret i 1 1/2 dl kokande vatten och låt stå några minuter.

Vispa ner gelatinet i sockerblandningen och vispa sedan med elvisp (högsta hastighet) i 30 minuter.

Blanda kokosflingor och kakao och strö hälften av bladningen i en form, 30 x 20 cm.

Bred över äggvitemassan och strö över resten av kokosblandningen.

Låt stelna några timmar i kylskåp och skär sedan i fyrkantiga bitar.

Doppa de vita sidorna i  kokosblandningen som finns kvar i formen.

Går bra att frysa.


Smaska på alla livsnjutare!
 

Jag är oxe.



"Somliga dagar bör du tänka lite större". Så står det i Passagens horoskop för mig som är oxe idag. Jag ska erkänna att jag har börjat läsa Passagens horoskop, nästan varje dag. Jag tror inte på horoskop egentligen. Det har jag aldrig gjort. Jo, kanske lite, lite, när jag var så där 14-15 år gammal. Men aldrig som vuxen.

Fast det är lite kul ändå tycker jag nu. När jag börjat läsa Passagens horoskop. Det går att tolka in så mycket i det som står där. Det kan vara kul att läsa det på morgonen, som idag. Eller kanske ännu roligare på kvällen, när man liksom vet hur det blev. Just den dagen.

Det som stod där idag; "Somliga dagar bör du tänka lite större". Hur ska jag tolka det nu då? "Somliga dagar". Menar horoskopet att somliga dagar är idag, eller är somliga dagar helt andra dagar än idag? Och det där "tänka lite större"? Vad menar horoskopet med det? Tänka lite större. Allt är ju relativt, eller? Tänka större jämfört med vad då?

Kanske har jag redan börjat tänka "lite större"?

Kanske klarnar alltsammans om jag läser horoskopet ikväll igen.

När jag vet hur allt blev.

Så klart, Edith Piaf, stort grattis också till dig på namnsdagen.

"Non, je ne regrette rien"

Nej, jag ångrar ingenting.

Det gör inte jag heller.

Jag går vidare.

Jag låter allt dra förbi.

Så som du sjunger i din text.

Så vackert du sjunger.

Dessutom på franska språket som jag älskar.

Tack för din sång och din musik Edith Piaf.

Idag är det MIN namnsdag.

Det är Edith som har namnsdag idag.

Jag har fått det namnet efter min farmor.

Jag har faktiskt hela fyra namnsdagar.

Och eftersom jag gillar att fira det som man kan fira, så firar jag så klart varendaste en av alla mina fyra namnsdagar.

En del tycker att det är vansinnigt.

Särskilt vissa familjemedlemmar som jag vill ska fira mig.

"Kommersiellt jippo", tycker de.

Jag tycker att det är kul.

Det behöver inte alls vara kommersiellt, man kan bara ge en kram eller baka något litet.

Min yngsta dotter heter också Edith.

TIll hennes egen förskräckelse.

Hon gillar inte det namnet.

Men hon gillar att bli firad.

Precis som jag.

Så jag ska fira henne idag också.

När hon var mindre fick hon paket med en liten leksak i.

Idag är hon tonåring.

17 år.

Då får hon en liten peng i stället.

Jag själv bjöd mig på en smaskig cup-cake här i min blogg.

Jag ska väl hitta på något mera också.

Något litet extra.

Något som ger mig gjädje.

Grattis till alla andra som också heter Edith!

Jag tänker också på min farmor idag.

Henne som jag fick namnet från.

Hon var en stilig kvinna med stor integritet.

Skicklig berätterska och lyssnerska.

Ledaregenskaper hade hon också.

Stor blomälskare.

Fantastisk på att baka kakor och att göra mat.

Mycket intelligent.

Noggrann näst intill pedantisk.

Jag kan undra ibland vad hon skulle arbetat som om hon haft möjligheten att studera och att skaffa sig ett yrke.

Men nu halkar jag in i ett annat ämne än namnsdagar.

Kvinnokamp.

Det tror jag att jag tar en annan dag.

 

Kärleksvisa

Min är du, och din är jag,
självklart som ett andetag.
Du är låst inne
djupt i mitt sinne.
Nycklarna kom bort en dag
se´n jag stängt med dubbla slag.


(Okänd)

Den här sången vill jag att man spelar på min begravning.

Men jag önskar att det är långt kvar dit.

Ljusen lyser upp kyrkogårdarnas mörker.



Den här helgen brinner det miljontals av ljus på kyrkogårdarna i Sverige.

Jag ska själv tända ett par stycken.

Det är en vacker tradition, tycker jag, med alla ljusen som lyser upp mörkret bland gravstenarna.

Just idag bär jag inte på en så ny sorg att jag är blind av tårar när jag tänder ljusen.

Det är jag tacksam för.

År ser olika ut. Livet skiftar.

Vissa år har jag knappt kunnat tända gravlyktan för alla tårarna i ögonen och längs med kinderna.

Andra år har jag stått där som förlamad och inte ens kunnat ta fram tändsticksasken.

Någon annan fick göra det åt mig.

Sorg kan vara förlamande. Särskilt efter en chock.

Men i år är det inte så för mig.

I år är det med vackra, ljusa minnen som jag tänder de ljus jag ska tända på gravarna.

Till minne av människor som betytt något för mig, som jag älskat.

Det är skönt att också kunna känna att jag tror att de fortfarande är med mig.

Jag känner att de är där intill mig, när jag tänder ljusen.

Det är så jag tror.

Ikväll blir det en sällsynt vacker kväll att vandra på kyrkogårdar.
 

Fuschia, du försvann så snabbt från bloggarna att jag hann aldrig in i dina kommentarer för att ge en hälsning till dig.

Därför får du det jag ville säga till dig här i stället.

Jag är så ledsen för att du drabbades av kommentarer som måste ha gjort dig så riktigt ont att du till sist bestämde dig för att stänga igen din blogg.

Jag kommer verkligen att sakna din blogg. Dina berättelser om Bröderna Bus, om din vardag och dina tankar. Vi har följt varandas liv genom bloggarna under en ganska så lång tid, i alla fall för mig.

Du ska veta att du fått mig att skratta många gånger när jag läst vad du skrivit, inte minst allt underbart du delat med dig så generöst av om dina små pojkar. Du och din blogg fick mig också att minnas när mina egna barn var små. Jag kände mig alltid trygg och glad när jag gick in och läste i din blogg. Det du skrev strålade ofta av kärlek till dina barn.

Tack, Fuschia, för att du läst min blogg och för dina kommentarer till mig. Det har betytt mer för mig än du kan ana.

Det är så många av mina bloggvänner som lämnat Passagen nu att det gör ont i mig. Själv är jag fortfarande kvar. Jag är kanske för lat för att flytta, jag vet inte. Jag avvaktar.

Jag brukar citera Jonas Gardell både för mig själv och för andra, när människor försvinner på ett eller annat sätt. Så det gör jag nu också, till dig Fuschia:

"Får jag vara en tillfällig gäst i ditt liv?"

Du var kanske en tillfällig gäst i mitt liv, Fuschia. Jag önskar att jag var det för dig också. Kanske är det just det vi alla är för varandra. Tillfälliga gäster i varandras liv.

Jag önskar att jag så småningom får se att du finns med din blogg någonstans i bloggvärlden. Det är ditt beslut.

Men allra mest av allt önskar jag att du har ett bra liv. Med din familj och med Bröderna Bus.

Många kramar till dig från Anna-Karin