Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag var ju i Stockholm förra helgen. Och där hände så mycket så jag glömde visst att visa mina bilder som jag tog när jag var i Rosendals Trädgårdscafé på Djurgården. Här finns höstinspiration i bilderna, tycker jag. Var så goda!





Här i Rosendals Trädgårdscafé i Stockholm åt jag soppa gjord på vita bönor och tomatsås. Den var så god! Till soppan åt jag hembakt bröd, bl a valnötsbröd med fikon i . Smaskigt! Det värmde gott i bröstet, för det var regnigt och ruggigt när vi var där. Inne i caféet hade man massor av levande ljus och en stor brasa som värmde skönt. Där var många turister fortfarande. Jag hörde både tyska och andra främmande språk.




Intill caféet fanns (så klart) en butik. Där var så många vackra saker. Men jag kunde stå emot allt som lockade. Köpte inte en endaste liten pryl. Däremot gick jag runt och njöt av att titta på alla vackra arrangemang. Och så tog jag bilder på det jag tyckte om och som jag kände att jag kunde få inspiration av hemma om jag vill pynta. Där fanns många rostiga saker. Det tycker jag är fint. Jag gillar det som är rostigt, skavt och använt. Lite Shabby Chic. Det gillar jag. Det är liv i sådana saker, tycker jag.




De här kransarna på väggen tyckte jag var väldigt vackra! Och de är rostiga. Med former av höstlöv.




Ett helt bord med färgglada pumpor. Sånt blir man ju bara glad av, det går inte att låta bli.




Här är ett enkelt arrangemang som man kan göra själv hemma om man tycker att det är vackert med rödlök. Stora kärl fulla med jord och så bara rödlök lagd överst, som ett blickfång. Det skulle jag kunna tänka mig att fixa till här hemma hos mig. Det kan räcka med en röd lök i en vacker kruka, det blir säkert lika vackert som de här stora kärlen. Bara i mindre skala. Billigt blir det också. Tröttnar man på det, ja, då får man väl göra sig en löksoppa, kanske, av lökarna.




Det fanns fortfarande en skylt om självplockning av blommor. Ekologiska blommor för 28:-/hg. Fast jag tyckte nog att de var både lite väl blöta och lite väl överblommade för att jag skulle vilja betala för dem. De hade nog inte hunnit ta bort skylten än. Det var höststämning över det i alla fall.




På hemvägen tog vi en fika i Monets Trädgård utanför Paris. Nääää........ Nu skojade jag. Men visst påminner bron lite om bron i Monets Trädgård? Det tyckte jag i alla fall. Jag kunde bara inte låta bli att fotografera den. Men i verkligheten så fanns den vid Saltå Kvarn i Järna. Där var det varmt och gott att ta en macka och té innan vi åkte hem till den vackra Vätterbygden och Jönköping igen efter besöket i Stockholm.








 

Fast när jag ser det här klippet så känner jag lite längtan till sommaren.

"Inget kommer att kunna förändra min kärlek till dig".

Det gäller både sommaren och vissa människor i mitt liv.

Inte ens hösten och mörkret kan ändra på det.

Kärleken är lika vibrerande i mörkret som i ljuset.

Det är så fint.

Att den finns där.

Kärleken.

Det ska vara mörk choklad i Lilla chokladtårtan.



LILLA CHOKLADTÅRTAN

Den här tårtan har jag bakat hur många gånger som helst. Den har ingredienser som man för det mesta har hemma. Det är inte en kladdkaka, utan något helt annat. Och den är supergod! Lätt att baka, man bara rör ihop alla ingredienserna i en kastrull på spisen, ned med det i formen och in i ugnen. Garnera med grädde och kokos. Klart! Ibland har jag hallon eller blåbär till. Eller mandariner på burk eller persikor. Det funkar med det mesta. Och kanske det bästa av allt; om det mot förmodan blir tårta över, så är den precis lika god dagen efter och nästa dag också.


50 g smör
125 g mörk blockchoklad
3 ägg
1 1/2 dl socker
3 msk potatismjöl
1/2 tsk bakpulver
1 1/2 dl kokos

Garnering:

2 dl vispgrädde
kokos till garnering


Sätt ugnen på 200 grader.

Smält smöret i en kastrull.

Bryt chokladen i bitar och tillsätt dem.

Låt smälta på svag värme under omrörning.

Rör samman ägg och socker.

Blanda potatismjöl, bakpulver och kokos.

Blanda allt i kastrullen.

Häll smeten i en smord, bröad form, ca 2 liter.

Grädda i ugn ca 30 minuter.

Kakan ska vara lite kladdig.

Stjälp upp den.

Låt den svalna.

Vispa grädden.

Klicka grädden på kakan.

Strö över lite kokos.

Klart!

Lätt som en plätt!

Ur Det omöjliga

------

Vad gör vi med
våra gemensamma händer? Dom når oss
innerst och ytterst
som i ett oändligt famntag
Var finns vår
kärlek?
Den finns bara vid sidan av
allt tvång
Den kan inte tvingas
ge efter.


(Göran Sonnevi)

Grindar kan öppnas när den instängde minst anar det.



Imorgon öppnar jag grinden på allvar mot arbetslivet igen.

Imorgon börjar jag arbeta med fasta arbetstider.

För allra första gången på tio år.

Jag har en praktikplats.

Kanske blir det ett riktigt arbete av det.

Jag önskar det.

Jag önskar att min kraft är stor nog och att jag har turen med mig också.

Det behövs båda delar, känner jag. För att det ska lyckas.

Jag öppnar grinden.

Jag lämnar den grottan som jag bott i under tio långa år.

Jag går ut till det arbetsliv som jag älskade så högt att jag brände ut mig själv i det.

Det vill jag inte göra en gång till.

Den här gången ska jag älska mitt arbete med måtta.

Jag ska älska annat samtidigt som jag älskar mitt arbete.

Jag ska blogga som är ett fritidsintresse för mig.

Inte lika mycket som tidigare, men jag ska göra det.

Jag ska ha tid för motion.

Jag ska ha tid och kraft för att umgås med vänner.

Jag ska ha ork för att resa bort ibland.

Det gäller att hitta balansen.

Jag öppnar grinden.

Jag tänker inte stänga den efter mig.

Den får stå där, på glänt.

Så att jag lätt kan gå in och ut ur den.

Mellan min grotta här hemma och arbetet där utanför.

Jag är så tacksam för den här chansen att jag är stum.

Tur att jag kan skriva det jag känner.

Ibland är det bättre än att prata.

För mig.

Missa inte den här musikvideon.

Det är ingen musikvideo.

Det är konst.

Tycker jag.

 

Lönnlöven ska klippas ned i gräset idag.



Ett grådis sveper in över min trädgård denna första morgon i november i år. Flaggan visar svag sydlig vind. Gräsmattan syns nästan inte för alla brungula lönnlöv som täcker den. Idag ska löven klippas med gräsklipparen. Det blir fin näring för gräset och allt därunder. Det är sista gången i år som gräsmattan klipps. Så är det. Allting har en ände. Och allting har en början.

När gräset klipps och löven klipps för sista gången i år, så börjar långsamt naturen sin process för att sätta fart på alltsammans igen. Jag tycker att det är lika fascinerande varenda gång jag tänker på det. Hur allt går i samma trygga lunk, år efter år. Årstiderna som följer på varandra. Träden som vilar samtidigt som de har knopparna färdiga där, bara väntande på att få slå ut när solen och värmen kommer tillbaka hit till Norden igen.

En liten fågel ser jag därute också i min trädgård. Jag tror att det är en pilfink. Snart kanske jag ser domherrar. Eller koltrastarna med sina gula näbbar. Kanske till och med sidensvansarna dyker upp. Rödhaken, min älsklingsfågel. Jag kan börja mata fåglarna snart. Då blir det massor att titta på från mitt fönster. Ett nytt skådespel, en ny föreställning varenda dag. Precis utanför mitt fönster. Jag tycker om att mata fåglarna. Jag tycker mycket om fåglar. Hur skulle livet vara utan fåglar? Jag vill inte ens tänka tanken.

Det är en lugn och stilla söndag morgon, den här allra första november i år. Jag frågar mig som vanligt sådana här lugna morgnar, om jag är den enda som är vaken här i kvarteret. Det lyser inte i ett enda hus vad jag kan se. Kanske att de bara sparar ström, vad vet jag. Jag har i alla fall tänt upp i huset. Det är viktigt för humöret att dra igång ljuset för fullt direkt på morgonen. Så att hela kroppen kommer igång. För mig är det viktigt. För någon annan är det kanske viktigt att ha det mindre ljust på morgonen. Att vakna långsamt. Vi är lika, vi människor. Och vi är också olika. Så är det.