Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Den här veckans favoritblogg på Passagen för mig är tveklöst "Kaloribombarna".

Om nu någon bloggare mot förmodan har lyckats att undgå just den här bloggen, så måste ni ha suttit och sovit framför datorn.

Jag rekommenderar å det varmaste bloggen "Kaloribombarna".

Den som klarar att läsa sig igenom alla inläggen där och hålla sig för skratt blir jag lätt bekymrad över.

Vägen till hälsan är nog först av allt skrattet, tror jag. Sedan kommer resten.

Och på så sätt har bloggen "Kaloribombarna" gjort stor samhällsnytta här på Passagen denna veckan.

I alla fall när det gäller mig.

Jag har läst och skrattat mig genomsvett genom inläggen i "Kaloribombarna".

Var ska detta sluta?

Tack för alla skratten, säger jag bara.



 

LYCKA

När jag vaknade och fann dig i sömn,
sträckte jag handen mot din andhämtning,
liksom den trötte vandraren på den nattliga vidden
i glädje sträcker handen mot lägerelden.


(Katri Vala)

Själva kaksmeten är så god till de här knapriga chokladpinnarna, så egentligen kan man äta den som den är och låta bli att baka kakorna. Om man är riktigt lat, alltså.



KNAPRIGA CHOKLADPINNAR

Härliga kaffe-på-maten-kakor med mycket chokladsmak!

Det här behövs till 32 st:

175 g smör
2 1/2 dl socker
2 msk vaniljsocker
4 msk kakao
3 1/2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver


Gör så här:

1. Värm ugnen till 175 grader.

2. Rör smör, socker och vaniljsocker poröst - matberedare går bra.

3. Blanda kakao, vetemjöl och bakpulver väl i en bunke. Rör sedan ner det i smör-sockerblandningen och samla ihop till en deg.

4. Dela degen i fyra delar och rulla längder lika långa som plåten. Lägg dem två och två på bakpappersklädda plåtar.

5. Grädda mitt i ugnen 11-13 minuter.

6. Ta ut och skär de varma längderna i sneda, 3 cm breda bitar. Låt kakorna kallna på plåten. Förvara dem torrt i burk.



Det här är också så goda kakor att jag rekommenderar väl sluten förvaring i mörk burk med etikett à la varianten råris, grovsalt eller liknande. Strykande åtgång är det minsta man kan säga om de här kakorna. De fungerar utmärkt som godis om man inte har godis hemma. Dessutom är de vackra att se på. De ser mer ut som köpta kakor än hembakta, så att säga.

Lycka till med bakningen! Kanske blir det en kaka till advent eller rent av till jul? Det är den absolut värd.

 

Ja, men, det är ju för väl att det finns Gustav Adolf-bakelser en sån här grå dag som det är idag.

I alla fall här i Jönköping.

Jag har just köpt mig tre stycken bakelser.

Jag ska äta två av dem själv.

Det var så trångt på fiket i stan.

Fullt av folk som ville värma sig och äta något gott.

Det är inte lätt att vara svensk i november.

Det är det inte.

Men flaggan är hissad idag i alla fall.

Lite blått och gult mot den grå himlen.

Dagen till ära.

"Varför firar vi Gustav Adolf?, undrade tonåringen i bilen på väg till skolan."

Ja, säg det.

Där brast mina kunskaper i historia.

"För att vi ska äta bakelser idag, svarade jag".

Svarslös.

Det är jag sällan.

Och tonåringen fnissade till och nöjde sig med det svaret.

Sen den där nya matbloggen "Kaloribombarna" drog igång, så hinner man ju knappt blogga. Det är fullt upp med att kolla vad som händer i den där bloggen. Helt galna upptåg, fantasier, recept och inte minst alla dessa KOMMENTARER!

Vad fanns det förut på Passagen innan "Kaloribombarna" dök upp??? Ingenting, skulle jag kunna säga. Absolut ingenting.

:)

Men HURRA!

Idag är det ju 6 november!

Gustav Adolf-bakelse-dagen!

Det är den ENDA bakelsedagen på hela året som jag aldrig missar.

Jag brukar unna mig minst två Gustav Adolf-bakelser.

En på förmiddagen.

Och en på eftermiddagen.

Det här börjar mer låta som ett inlägg för bloggen Kaloribombarna.

Men det är det inte.

Det är ett inlägg i min egen blogg.

HURRA säger jag bara!

Tack och lov att det finns Gustav Adolf-bakelser.

Nu vet jag vad jag ska iväg och handla lite senare idag.

Någon som kan gissa?

Alla barn har rätten att ha ett hem.
Inget barn ska någonsin behöva uppleva att bli vräkt.
Inget barn ska någonsin behöva bryta upp från sitt hem från en dag till en annan.
Det borde vara självklart.
Men det är fortfarande inte det.
Barn vräks.
Också idag i Sverige år 2009.



I morse vaknade jag mitt i gråt. Det är inte så ofta det händer nu för tiden, men i morse gjorde jag det. Jag har fått lära mig att slappna av, försöka få kontakt med mina känslor och minnen just då. Den här gången var det vräkningen när jag var liten som var där igen. En flash-back. Förträngningen som får mig att gråta i sömnen. Mellan sömn och vakenhet. Minnena trängde sig på igen. Efter alla dess år.

Att bli vräkt och att vara barn, det är att vara utan makt. Det är att vara utlämnad. Övergiven. Liten. Rädd. Ensam. Alla de känslorna finns fortfarande i mig just nu när jag skriver. Jag skriver för att skriva av mig det. Det hjälper.
 
Detta är mina minnesbilder från just den dagen jag, min mamma och min bror vräktes från vår lägenhet eftersom mina föräldrar inte hade råd att betala hyran. Eftersom det inte heller fanns några släktingar eller vänner som ställde upp och hjälpte oss den gången.
 
Detta är mina egna personliga minnen från när jag är 12 år gammal och blir vräkt. Min mammas upplevelse är troligen en helt annan, precis som min brors. Minnen är märkliga. Personliga. Egna. Mina minnen är mina. Jag har rätt att ha mina minnen. Jag har rätt att få berätta. Det hjälper mig. Det läker. Jag har egentligen aldrig berättat för någon. Jag har tigit i stort sett hela mitt liv om det som hände mig. Nu berättar jag det jag minns.



VRÄKNINGEN

Jag står tätt intill dörrkarmen i dörröppningen och ser 

flyttkarlar som

ovarsamt och mycket snabbt river ned våra bokhyllor.

Flyttkarlarna tömmer lägenheten på allt som finns där.

Tavlor. Möbler. Porslin. Böcker. Mina saker.

Fort.

Allt sker så fort.



Samma kväll.

Jag i ny, tom, kall lägenhet.

Februari.

Mörkt.

Jag, mamma och lillebror

på en madrass på köksgolvet.

Värmen från den påslagna spisen.

Det finns ingen annan värme i lägenheten.

Värmen från varandras kroppar på madrassen i den smala gången i det smala, nya köket.

Inte hemma.

Borta.

Okänd mark.

Okända dofter.

Ekande rum av tomhet.

Alla ouppackade flyttlådor som ingen vuxen orkar packa upp.

Samma dag.

Allt detta.

På en och samma dag.

Jag hinner inte med.



Sedan.

Detta är mitt nya hem.

Jag måste åka buss till mina kompisar, det är för långt att gå.

Jag måste åka buss till min skola, det är för långt att gå.

Bara nya ansikten runt mig där jag bor nu.

Nybyggda lägenheter, byggda för såna som oss.

Som inte har råd att betala hyran:

Såna som oss.

Som inte har råd att bo närmre skolan och staden.

Ett särskilt kvarter.

För såna som oss.

Som är utanför.

Udda.



Men där finns träd.

Där finns fåglar.

Där finns harar som skuttar på gräsytorna.

Där finns stora gräsytor att springa på.



Vi har en liten plätt mark utanför lägenheten.

Men där är inget gräs än. Inget planterat.

Bara jord.

Det finns ingen vuxen som orkar.

Ingen vuxen förälder som orkar ta tag i saker.



Jag sköter skolan och mina läxor.

Jag har min lilla hund som jag älskar.

Jag är förälskad för allra första gången i mitt liv.

Jag lyssnar på musik.

På Donny Osmond och David Cassidy.

Jag överlever.

Jag överlevde.

Men det gjorde ont.



Barn ska aldrig någonsin vräkas.

Barn glömmer aldrig en vräkning.

Barn gråter som vuxna i sömnen ibland och minns känslan av att bli vräkt.



Nolltolerans för vräkning av barn.

Men det händer fortfarande, idag också.

I Sverige år 2009.

Barn vräks.

Nolltolerans för vräkning av barn.

Något annat finns inte för mig.



Tack för att jag fick berätta.



För den som är intresserad av mer om mina erfarenheter i livet och min bakgrund, klicka på följande länkar:

Till pappa

Till mamma