Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jo, jag vill ju inte ha reklam i min blogg, det är därför som jag gjort kameran så pytteliten. För att inga märken ska synas eller så. Jag hoppas att ni ser att det är en kamera i alla fall. Men lova mig att ni inte använder förstoringsglas för att kika efter märket på kameran, lova det, jag litar på er...



Jag hade ju tänkt att jag skulle visat lite dagsfärska bilder för den som ville se idag i min blogg.

Först så hittade jag inte sladden till kameran.

Sedan så hittade jag sladden till kameran.

Glad i hågen och full av inspiration skulle jag lägga in bilderna i bloggen.

Då var batteriet urladdat.

Så nu är det på laddning.

Bilderna får vänta.

Och jag med dem.

Men, den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, säger man ju.

Det går alltid att hitta tröst här i livet.

Nästan alltid i alla fall.

Det är bra det.

Fast jag kom liksom av mig.

Jag var så inställd på att pyssla med mina små bilder här i kväll.

Vad ska jag göra nu då i stället med all min energi?

Byta i kattlådan...?

Ha, ha, ha...

Det här klippet var lite kul.

Jag gillar budskapet i låten; "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det".

Och det här var den bästa versionen som jag hittade på YouTube.

Det är bara ett enda fel.

Låten är fruktansvärt hackig i början.

Den tystnar gång på gång på gång.

Men om man spolar fram någon dryg minut i låten, då blir det riktigt bra!

Så...

"Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, lev med det"

Eller nånting sånt, var det som jag tänkte när jag började skratta för mig själv.

Hoppas att ni också kan göra det.

Om ni lyssnar på låten.

Och om ni har samma humor som jag har...

Alla de där flyttfåglarna från Passagen - jag saknar dem fortfarande.



Jag måste komma ihåg att uppdatera mina bokmärken. Nu när så många olika fåglar flugit iväg. Det var bara det.

Fast ibland kan jag ju önska att de kommer tillbaka, flyttfåglarna. Men de har nog flugit sin kos för gott nu, det har de nog. Nu när hösten gått så här långt och så.
 
Jag har liksom börjat att tappa hoppet om att de kommer till Passagen igen. Och då får väl jag ta mig en liten kort flygtur till dem i stället, och fråga om jag får lägga in deras nya nätadresser som bokmärke hos mig. Det ska jag göra. Det måste jag ta mig lite tid för.

Jag saknar ju dem, fortfarande.

Alla flyttfåglarna från Passagen.

Det som känns lätt är rätt!

Var som ett barn!

Lär dig att strosa.

Jodå, jag minns mycket väl hur den kunde kännas förut, den där "prestationsångesten".
Den var minsann inte att leka med alla gånger.



Igår gjorde jag en intervju i Habo med en för mig helt okänd man.

Jag fotograferade honom också.

Jag minns hur nervös jag kunde känna mig inför en sådan uppgift när jag var i 25-årsåldern.

Hur jag brukade försöka klura ut "smarta" frågor, ibland i förväg, för att vara förberedd.

Idag känner jag att det är så mycket som har hänt med mig som människa.

Jag var inte det minsta nervös igår.

Mera nyfiken, på ett positivt sätt.

Intresserad.

Mer fokuserad på den andra människan än på mig själv.

Och jag har förstått med åren, att för att göra ett bra jobb vid en intervju, det handlar inte om att ställa "smarta" frågor.

Det handlar om att kunna konsten att lyssna.

Den tror jag att livet och alla de år jag har med mig lärt mig ganska så bra.

Inte minst småbarnsåren lärde mig mycket om konsten att lyssna.

Också bloggandet skulle jag vilja säga har gett mig kunskaper i konsten att lyssna.

Yogan och meditationen tror jag också har bidragit till att jag idag är bättre på att lyssna, både på mig själv och på andra människor som jag möter.

Det handlar om fokusering.

Var jag lägger mitt fokus.

På mig själv eller på en annan människa.

Det är härligt att inte vara 25 år längre!

Det är härligt att hitta den här tryggheten i mig själv som jag gör nu.

Jag älskar att möta människor i olika sammanhang, att lyssna och att få lära mig nya saker genom dem.

Det är otroligt att jag får möjligheten att göra det i ett arbete också just nu.

Jag njuter av det varje dag.

Jag önskar att jag får bli riktigt, riktigt gammal och leva väldigt länge till.

Så här glad känner jag mig mitt i mörka november år 2009!



Det är en mäktig upplevelse för mig.

Tänk att jag känner mig så GLAD mitt i mörka november och allt!

Jag undrar hur många år det är sedan jag hade en sådan glad-känsla i mig i november.

Det är så många bitar som börjar falla på plats i mitt liv nu.

Den ena efter den andra.

Drömmar som jag drömt under många år som går i uppfyllelse.

Det är en gåva.

Jag kan bara tacka.

För att se om jag kunde bli ännu gladare än jag redan är, så gjorde jag en liten utflykt idag.

Bara en mycket liten utflykt, efter att jag jobbat klart.

Jag hade med mig kameran.

Så, om jag bara hittar sladden till kameran, så ska den som vill få se vad jag tog kort på idag.

Förhoppningsvis kommer bilderna in i bloggen redan idag.

Det finns alltid sånt som kan få en människa att lyfta lite ovanför marken, tror jag.

Med vidöppna ögon och ett barnasinne i behåll.

Jag mötte ett litet barn på åtta månader idag också.

Bara en sån sak får mig väldigt glad.

Människan är inte en utdöende varelse.

Livet fortsätter.

Det är varendaste liten unge ett bevis på.

Vilken skillnad det är att jobba idag när barnen är nästan vuxna jämfört med när de var små.
Blomman på bilden har inget med texten att göra.
Den är tänkt att vara en humörhöjare i mörka november.



Det är stor skillnad på att göra sig i ordning till jobbet nu jämfört med när jag var småbarnsförälder.

Jag minns alla de där morgnarna med tusen och en saker att hålla reda på innan jag skulle iväg.

Allt man skulle ha med till dagis.

Kolla vädret. Vilka kläder idag? Overall eller jacka?

Och så få upp ungarna ur sina varma sängar

För att inte tala om att få på dem kläderna.

Och hela tiden så var jag glad och mjuk och vänlig mamma mot dem för jag ville att vi skulle ha en liten bra stund tillsammans så där på morgonen.

Men inuti mig kunde stressen på morgnarna storma.

Jag visste jobbet som väntade.

Särskilt så här i november kunde det vara tungt, minns jag.

Jag brukade längta efter att få vara hemma i lugn och ro med mina små barn.

Jag tyckte inte alls om den där stressen och hetsen på morgnarna.

Men jag behövde pengarna och därför jobbade jag ändå.

Idag ser mina morgnar helt annorlunda ut när jag ska till jobbet.

Vilken skillnad!

Jag hinner äta i lugn och ro.

Jag hinner göra mig lite fin om jag känner för det.

Jag har bara mig själv att ta hand om och att tänka på.

Vilken lyx!

Mitt i livet är en perfekt ålder för mig som kvinna att förvärvsarbeta, tycker jag.

Jag är, än en gång, så otroligt tacksam att jag får göra det nu.

Jag trivs med det.

Det ger mig energi.

Jag blir bara gladare och gladare.

Och ändå så var jag glad redan innan.

Faktiskt.

Hur glad får man bli egentligen?

Jag kommer att blogga mera senare idag.

Om inte livet hittar på något spratt för mig.