Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Visst är det väl fler platsannonser i tidningarna nu än för ett år sedan?



Jag har just läst dagens tidning och visst har antalet platsannonser ökat.

Det var flera helsidor idag med annonser.

Bra för tidningarna, platsannonser ger pengar.

Hoppingivande för arbetssökande.

Men jag själv bläddrade snabbt, snabbt, väldigt snabbt, förbi alltihop.

Med ett härligt leende ansikte!

Tänk så livet kan vara!

Jag njuter av att det som jag knappt trodde var möjligt blev verklighet för mig.

Och jag önskar detsamma till alla andra med samma dröm som jag haft i så många år.

Att få jobba igen.

Jag önskar att ni alla ska få det jobb ni önskar.

Det är säkert bara en tidsfråga alltsammans.

Släppa taget, eller bita sig fast vid grenen, det är frågan?



Det var rått i luften trots den sydliga vinden när jag gick min promenad idag.

Nu ligger de flesta löven på marken.

Träden ser kala ut.

Som svarta statyer mot det gråvita diset.

Ett och annat löv vägrar fortfarande att släppa taget.

Biter sig fast i grenen och darrar när vinden ruskar i det.

Jag undrar hur det är att vara ett löv?

Skulle jag vara ett sådant löv som släppt taget och låg där på marken nu?

Eller skulle jag vara ett av de löven som fortfarande envisas med att sitta kvar på grenen?

Ända tills det bittra slutet kommer.

Tills den sista förgörande höststormen tvingar mig att släppa allt.

Släppa taget.

Jag önskar att jag skulle vara ett av de löv som släppte innan den värsta stormen kom.

Inte ville jag vara ett så envetet höstlöv som höll sig fast till varje pris.

Om nu löv kan bestämma sig för sånt själva.

Jag vet inte.

Det är så otroligt mycket här i livet som jag inte har den blekaste aning om.

Och som jag troligen heller aldrig kommer att få veta.

Så är det att vara människa.

Ibland är det bra.

Ibland är det mindre bra.











 

"Livet består av en oändlig räcka ögonblick."

Kyssande vind

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid, om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.

Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.


(Hjalmar Gullberg)

Recurven och Ruben, hör ni mig! Ni är makalösa! Nu är det ni två som fortsätter att skriva på "Rysaren" i min blogg, trots att intresset från övriga verkar ha svalnat. Men den finns där, som bokmärke i min blogg, "Rysaren", för den som vill läsa eller skriva. Det är bara att klicka in sig dit.

Jag fick ett tips om att jag ska försöka sammanställa hela texten och lägga in den som ett eget inlägg i min blogg. Nu är jag ganska lat när det gäller sammanställningar och sånt, men jag gillar idéen. Jag får se hur det blir med det. Jag lovar inget. Men jag är sugen på att göra det. Det har ju faktiskt blivit en hel liten berättelse. Visserligen ganska så galen, men vi kan minsann behöva det galna också här i världen! Särskilt det som är galet och glatt på samma gång!

Tack än en gång alla ni som hjälpts åt med "Rysaren"!

Tystnaden är livsnödvändig för att jag ska ha ett så bra liv som möjligt.



Idag är det lördag och morgonen är lika tyst som de flesta andra lördag morgnar för mig.

Jag är ensam uppe än så länge.

Katten var uppe en kort stund men har redan gått och lagt sig i sängvärmen igen.

Jag hör badrumsfläkten brusa.

Den drar ur fukten efter min morgondusch.

Det är vilsamt med tystnaden.

Lite brus hör jag från datorn också.

Och från frysen om jag lyssnar noga.

Men annars är det tyst.

Jo, knackandet från tangenterna när jag skriver hör jag också.

För så är det.

Ibland när jag tycker att "nu är det tyst" och jag riktigt lyssnar efter, så märker jag att det är ju inte tyst.

Där är massor av ljud hela tiden.

I vår tid, år 2009, får vi ofta jaga tystnaden om vi vill ha den.

I skogen. Vid en sjö. På kyrkogården. Eller kanske på ett öppet fält på landet.

Vi har så mycket brus omkring oss hela tiden.

När jag öppnar för tystnaden och låter den få ta plats i mig, som till exempel när jag mediterar, då händer det märkliga ting ibland. Då kan jag hitta lösningar på problem som jag inte sett förut. Då kan jag få idéer som aldrig skulle haft en chans annars i det ständiga bruset. Både bruset inuti mig själv och det brus som finns runt omkring oss.

För mig är det viktigt att söka tystnaden lite då och då. Gärna flera korta stunder varje dag. Det är en lika spännande resa varje gång. Och jag får energi av det.

Tysnaden är livsviktig för mig som människa.

Jag är tacksam för tystnaden idag denna lördag morgon den 14 november 2009.

Lika tacksam som jag är för att jag också kan höra.

Jag har förmågan att både höra och att uppleva tystnad.

Det är stort.