Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag fick julstämning i mig efter att ha sett julträd och julpyntning på A6.

Den här låten, "Det strålar en stjärna", har ända sedan jag var liten
 varit den allra vackraste julsången av alla för mig.

Så jag tar ut lite förskottsglädje i min blogg ikväll.

Jag bjuder på det för den som vill ha.

Den som inte vill ha slipper.

Den här versionen var så underbart vacker att lyssna på.

Jag skulle kunna kalla den rent av himmelsk.

Så vacker är den, tycker jag.

Nu har jag sett så vackra julträd här i Jönköping!

Två stycken stora träd helt inklädda med lampor nere vid Solås Center.

Jag önskar att jag hade haft med mig kameran.

Träden på bilden här liknar i alla fall de som jag såg väldigt mycket.

Träden spred verkligen ljus i mörkret.

Det är riktigt mörkt ute nu på kvällarna.

Jag hade varit och shoppat på A6.

Och nej, jag fick ingen "kick" idag heller av shoppingen.

Inne på A6 är det ljust så att det räcker till och blir över.

Men när jag skulle hem var det mörkt.

Svart som natten.

Det var knappt att jag hittade hem.

Trött i ögonen blev jag också.

Fast det berodde nog mer på A6 än på mörkret.

På A6 gick det inte att låta bli att tänka på julen.

Julklappstips precis överallt.

Det gick runt i huvudet på mig till slut.

Och det här, det är bara början.

Början på julhetsen.

Det vill till att ha is i magen.

Och helst i huvudet också.

Detta är INTE reklam. Detta är en illustration till min text härunder.



Vi har väl alla våra nojor.

Sånt där som vi känner oss rädda för, fast det kanske inte behövs.

En sådan noja som jag har, det är att öppna konservburkar.

Jag är rädd när jag öppnar konservburkar.

Jag är rädd för att jag ska skära mig illa på den vassa kanten.

Så att jag nästan förblöder.

Särskilt om jag är ensam hemma.

Det hände en släkting till mig en gång.

Hon är sköterska och inte alls rädd för blod eller så.

Men gissa om hon blev rädd när hon skar sig rejält på den vassa konservburkskanten.

Jag påminns ofta om hennes berättelse om hur det var när jag öppnar en konservburk.

Så jag öppnar jätteförsiktigt.

Det gick bra idag också.

Jag skar mig inte.

Jag är fortfarande hel.

 

Nu är det lunchdags.

Det får bli något i den här stilen idag, tror jag.

Omelett.

Fransk omelett.

Lätt som en plätt.

Också lite makrill i tomatsås till.

Nu är jag hungrig.

Jag återkommer.

Det här klippet får mig att tänka på mina döttrar.

Kläderna. Rörelserna. Musiken.

Det får mig också att tänka på att dansa.

Det var kanske inte så konstigt, låten heter ju "Dance, dance, dance".

Jag älskade att snurra runt, runt, runt när jag var liten.

Allra helst leka att jag var balettdansös.

Sedan när jag var tonåring älskade jag att snurra runt när jag buggade.

Jag snurrade runt, runt, runt tills jag blev alldeles yr.

Jag brukade vara sist bort från dansgolvet på den tiden.

Det händer att jag känner för att snurra runt, runt, runt nu för tiden också.

Till exempel när jag hör en sån här glad låt.

Det händer att jag gör det också.

Snurrar runt, runt, runt till musiken.

Och det känns efteråt, det gör det.

Tyvärr.

Jag kom att tänka på en sak när jag sminkade mig.

Det är en härlig ålder att vara i min ålder, tycker jag.

Jag känner det som att jag har vuxit färdigt.

Inte inuti mig. Där hoppas jag att det händer mycket så länge jag lever.

Men utvändigt.

Jag ser det på min mamma.

Hon ser ut ungefär som när hon var 50 år fortfarande fast hon är 83 idag.

Visst, lite fler rynkor och lite tunnare hår.

Men i stort sett så ser hon likadan ut.

Utan några som helst plastikoperationer.

Bara frisk luft, vanlig mat, promenader och ett positivt sinne.

Dett gäller andra människor också som jag känt under en lång tid.

Så om jag tar hand om mig och får vara relativt frisk.

Då tror jag att det är ungefär så här jag kommer att fortsätta att se ut resten av mitt liv.

Det är rätt skönt det.

Att ha skulpterats fram så här långt.

Vara färdigvuxen.

Men ändå inte "förvuxen".

Mitt i livet är härligt att vara, tycker jag.

Men oj då!

Jag har ju ett jobb att sköta.

Det höll jag på att glömma.

Idag kändes det så kul att blogga.

Bäst att jag sätter lite fart.

Först lätt make up.

Och så håret.

Jag återkommer.
 

Njaäe. "Det regnar män". Riktigt så bra var det ju inte när jag drog upp rullgardinen.

Men den här låten är kul tycker jag.

Humörhöjare.

Och i klippet regnar det män, kan man säga.

Jag tar inget som helst ansvar för konsekvenserna av att titta på de här bilderna.

Bara så att ni vet.

Idag slog regnet mot rutan när jag vaknade.

Det är sex plusgrader varmt. Eller kallt. Hur man nu väljer att se det.

Det är novemberväder som gör skäl för namnet.

Jag hör sopbilen där utanför på gatan nu.

Vilken tur att det finns sopbilar.

Så bra vi har det här i vårt rika land.

Så mycket som bara fungerar av sig självt hela tiden.

Sophämtning.

Det är inte självklart överallt.