Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Vilket smäller högst? Sex eller choklad? Svara ärligt nu...



Ni som läser min blogg vet att jag håller på med lite forskning allt emellanåt. Först var det forskning om shopping vs sex. Enligt mina trogna läsare, och en del nytillkomna, så vann sex överlägset över shoppingen. Därefter forskade jag om en annan njutning, julbord vs sex. Också denna gång vann sex över julbordet.

Nu har jag en ny utmaning i min blogg. Och den här gången tror jag att det kan bli knepigt. Frågan är:
 
Sex eller choklad? Vilket smäller högst?

Ja, fundera ni. Inte alltför länge, men tänk efter noga. Vilket är egentligen bäst? Om man bara får välja en enda sak av dessa två ting.

Som vanligt i min forskning gäller att det är helt OK att vara anonym i kommentarerna, så länge man bara är ärlig.

Nu är jag allt nyfiken...

All forskning bygger på nyfikenhet. Visst är det så?

Den här låten, "When love takes over" har jag hört ofta på radion den senaste tiden.

Den har fastnat i mitt huvud.

Nu får den fastna i min blogg också.

Jag får lust att dansa när jag hör den.

Dans är glädje!

 

Solen finns! Också i slutet av november här i Sverige.



Jag trodde nästan att den hade flyttat till ett annat ställe. Solen tänker jag på. Så lite som den synts till de senaste veckorna. Men inte. Den är pålitlig som vanligt. Den är där. Bakom molnen. Trots att det har varit så mörkt och så grått. Idag är det högre i luften och då tränger solen igenom titt som tätt här i Vätterbygden.

Vad skulle jag vara om inte solen fanns? Jag skulle troligen inte finnas. I alla fall inte i den form jag är just nu.

Det är sådana tankar som kan ge mig en så stor känsla av ödmjukhet inför livet och alla dess mirakel. Tänk att det faktiskt finns en sol där, bakom molnen. Också när vi inte ser den. En sol som värmer alla oss levande varelser här långt borta på jorden. Så att vi kan leva med allt vad det innebär. Städa, gå på bio, umgås, älska, ta hand om trädgården, göra små utflykter, äta mat, andas, föda och fostra barn, hjärtan som slår. Visst är det mirakel? Allting hänger samman. Solen och vi och universum. Livet.

Idag är jag tacksam för att solen finns. Och extra tacksam för att jag har fått se den också idag. Tack solen! Det får kanske bli Solhälsningen idag om jag gör yoga. Den är skön för att mjuka upp hela ryggen. Och det behövs efter dammsugningen igår.

 

Ja, jag säger då det. Nu ramlade jag bara av en slump över ett sånt där fantastiskt klipp igen.

Sanna Nielsen som tolkar Håkan Hellström.

Ni som läst min blogg ett tag har säkert förstått att jag gillar Håkan Hellström.

Tack vare min äldsta dotter blev jag också ett fan till Håkan.

Jag har varit på flera av Håkan Hellströms konserter.

Jag tycker att både hans texter, musik och röst kommer direkt från hjärtat.

Och sådant är jag svag för.

Så, Håkan, om du läser min blogg, du är fortfarande bäst.

Det är du.

Men jag måste också säga, att Sanna Nielsen, hon är bra hon också.

Det här är riktigt vackert tycker jag.

Både att se och att lyssna på.

Missa inte det.

Klicka på spela.

Den här bilden hade jag som alternativ 2 till inlägget om ingenting.



Är det här ingenting? Någon har tydligen tyckt att den här bilden kan illustrera det ordet, i alla fall i den bildsamling som jag sökte i. På sätt och vis kan jag känna att den fungerar väldigt bra. För finns det något som verkligen kan tömma mig på tankar och få mig att känna mig lycklig, stark och full av energi, då är det just att se ut mot horisonten. Mot oändligheten där borta. Det som inte går att se. Det som mitt öga inte når.

När jag ser den här bilden tänker jag på en gång för kanske 5-6 år sedan när jag var på semester i Danmark. Vi hade hyrt ett sommarhus uppe vid kusten norr om Helsingör. Någonstans vid Dronningmölle, om jag minns rätt. Vädret var inget vidare. Det var disigt, småkallt och regnigt den mesta tiden. Vi fick ha ytterjacka och varma tröjor hela tiden.

Men en dag sprack det upp. Så där som det är om sommaren. Plötsligt var det toppenväder! Kanonvarmt. Strålande sol. Och vi kunde äntligen slänga in badkassarna i bilen och åka iväg till badstranden. Vägen ned till stranden kantades av doftande rosa nyponrosor som jag älskar. Sanden var vit, mjuk och varm. Jag gick barfota. Havet glittrade, där var inte många människor.

När jag såg bort mot horisonten kände jag en stark känsla av lycka bubbla upp inne i mig. Den överrumplade mig. Jag är en badkruka egentligen. Jag vill ha riktigt varmt vatten för att bada. Men känslan av lycka var så stark. Jag kände att den här vädermässigt usla sommaren, så kanske detta var den enda dagen som skulle vara så mycket sommardag. Så som jag vill tänka på sommaren när det är mörkt, grått och höst. Så som jag ville spara den i mitt minne.

Långt, långt bort någonstans vid den för ögat tvära horisontlinjen, såg jag en segelbåt. Och det blev avgörande för mig. Jag sprang ut i vattnet som väl var 14-15 grader varmt och slängde mig i det och jag skrattade högt för det var inte jag som gjorde det, jag är inte sån. Jag kastar mig inte i 15 gradigt vatten, det är för kallt. På sin höjd tar jag kärringdopp, jag kastar mig aldrig i det, jag gör inte det. Men jag gjorde det. I alla fall. Av ren längtan efter en enda sommardag med badstrand, vågor, segelbåtar, doftande nyponrosor, plocka snäckor, barn med drakar och fika på stranden och sand mellan tänderna och mellan tårna.

Jag huttrade när jag kom upp. Jag var jättepigg och glad! Solen värmde gott och snart satt vi där, på vår stora filt i sanden och fikade. Bullar, kex, saft och kaffe. Sommar!

Tänk om man kunde byta ut en enda dag på vintern mot en sådan dag av sommar. Bara knäppa med fingrarna och så var den där. Jo, jag vet att man kan flyga bort till sommaren, det kan man. Men jag menar, en helt vanlig grå och kall vardag, när man bara känner för att det ska vara sommar. Visst skulle det vara härligt. Att bara knäppa med fingrarna. Och få en dag med sommar, rosor, strand och bad.

Jag gör det i fantasin. Det fungerar rätt bra det också.




Sommarkänsla - jag känner rosendoften. Den kommer igen, sommaren, det gör den.
Det är bara en tidsfråga.

Är det så här som ingenting ser ut?



Idag har jag ingenting att skriva om. Så jag tänkte att då får jag leta upp en bild som passar till ett sånt inlägg då. Ett inlägg om ingenting. Redan då kände jag att jag började bli nyfiken. För hur ser en bild på ingenting ut? Det satte igång min fantasi. Den första bilden jag fastnade för var den som är överst här i inlägget. Den visar rätt bra hur jag kände mig när jag satte mig vid datorn. Fast jag har inte skrivit bokstäverna i pannan. Det kanske jag skulle göra? En sån här dag?

Och nej. Jag är inte rakad eller flintskallig heller. Jag ser ut som jag brukar göra. Tror jag. Jag har inte tittat mig i spegeln än, det har jag inte. Jag är ovanligt sen med mina morgonrutiner idag. Det är mörkret på morgnarna som gör att jag sover längre nu. Och det är skönt att få sova ut. Sömn. Gudagåva.

Ja, men, den bilden var inte så dum, eller vad tycker ni? Visst känner man sig sån ibland. Så där som att det bara är ingenting där innanför. Som tur är så brukar jag inte känna den känslan så värst länge. Och inte särskilt ofta.

På sätt och vis är det en rätt skön känsla ändå. Ingenting. Det påminner mig om när jag mediterar. Det är ju egentligen det tillståndet som jag strävar efter då. Att tömma min hjärna på alla tankar och intryck som trängs där inne hela tiden. Att tömma och rengöra tanken för att kunna fylla på med ny bensin. Ny energi.