Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Knoppen min är tydligen ung. Kroppen känns tung och stel idag.

Träningsvärk. Lite massage skulle vara gott.

Jag gör som idrottsmännen gör.

Äter mycket och nyttigt. Dricker mycket. Vilar mycket. Slappar.

"Röra-om-i-grytan"-rörelsen från yogan känns i magen.

Särskilt när jag skrattar.

Jag hamnade av en slump på en sida som heter "Allvetare.se" när jag googlade för en stund sedan. Nyfiken som jag är, så kunde jag inte stå emot när där fanns ett test för att se hur gammal min hjärna är.

Efter att ha gjort testet, fick jag till svar att min hjärnas ålder är densamma som hos en 20-åring. Jag hade 12 av 20 rätt vilket var ett högre än medel. Fast jag tror att jag kunde haft högre poäng. Jag slant med fingrarna vid ett tillfälle.

Hur ska jag nu tolka detta? Vill jag ha en hjärna som en 20-åring när jag är 50 år egentligen? I så fall så är ju min hjärna bara tre år äldre än min yngsta dotters hjärna. Och ett år yngre än min äldsta dotters? Är det bra? Eller är det dåligt?  Eller är detta bara ytterligare en bekräftelse på att jag blir yngre och yngre för varje dag som går?

Det är i alla fall roligt att göra tester, tycker jag. Så länge det inte handlar om blodprover.

Jag fryser om dina händer

Jag fryser om dina händer.
När du ler blir jag varm av dig.
Du är glädjen som allting tänder
och ångesten på min stig.
Så rik är jag vorden och väger
en värld sen jag blivit din
- så fattig att inte jag äger
en droppe blod som är min.

(Bo Bergman)

"Vad är en vän? En enda själ som bor i två kroppar".

(Aristoteles)

Jag gick ut i nätträdgården och plockade en gammeldags ros för jag längtar så efter sommaren idag när det är 16 minusgrader igen.

Gammeldags rosor. Bara namnet är berusande. För att inte tala om doften.

Jag skulle vilja fylla min trädgård med bara gammeldags rosor.

Jag har två stycken idag. En vit mormorsros som blommar kring midsommar. En stor buske som är översållad med crèmefärgade, ljuvligt doftande rosor just då. Den blommar över på två veckor. Men när den blommar, och jag sitter nära den, så känner jag det som att jag får smaka på paradiset en stund. Särskilt vacker är den i sommarskymningen. Vita buskrosor i sommarnatten.

Sedan har jag en till, en liten ynklig stackare, som egentligen ska vara en livskraftig sort och blomma hela växtsäsongen. Den heter Louise Odier. Det är en gammeldags ros med många, många starkt rosa blad och den doftar som den allra godaste parfym. Ofta får den bladlöss. Då häller jag såpvatten över den. Louise Odier, vilket vackert namn. En vacker kvinna är hon, i min trädgård. Om än ynklig. Det är ett tufft klimat där jag bor. Växtzon 5.

Nu är det risk att Louise Odier kommer att stryka med den närmaste veckan. Vi ska göra om dräneringen kring vårt hus. Det blir många växter som kommer att försvinna. En del kommer att klara sig. Louise Odier står väldigt illa till och dessutom är hon så ynklig. Det blir den största förändringen i vår trädgård sedan vi fick lyckan att ta hand om den. Det känns inte så bra för mig just nu. Jag älskar växterna i min trädgård. Fast det kommer att bli bra sedan. När allt är klart. Jag ska plantera nya gammeldags rosor. Och andra växter också. Mycket lavendel. Nepeta. Blommor åt fjärilar.

Förändringar är möjligheter. Både för växter och människor.

"När jag skrev glömde jag alla mina sorger".

(Astrid Lindgren)

 

... för nu har vi ÄNTLIGEN köpt nya badrumslampor till det renoverade badrummet. Vi har ju haft lampor i spegeln ovanför handfatet så det har inte känts så bråttom med de där taklamporna. Och så kom äldsta tjejen hem från London och då blev det ännu mindre bråttom. Så vi har skjutit på det hela tiden.

Men idag kom vi iväg och köpte två taklampor. Ungefär sådana som den på bilden. De är riktbara så att man kan lysa upp hörnen. Då känns hela rummet större, när man lyser upp hörnen. Sedan ska vi ha dimmer på lamporna. Dämpad belysning är bäst, tycker jag. Då syns eventuella gråa hår mindre...

Vad lampor det finns nu för tiden! Utbudet är enormt! Jag har alltid varit nyfiken på belysning och lampor. Det går att få så olika stämning i ett rum, beroende på vilken belysning man använder där. Så jag kunde väl köpt halva affären idag om jag hade haft pengar och utrymmen för det. 

Kristallkronor till badrummet fanns det också. Det hade varit tjusigt. Jag var ganska så sugen på det. Men det är inte särskilt praktiskt med en kristallkrona i badrummet, tror jag. Så den fick stanna kvar i affären. Fast fin var den.

Nej, här i kylan kan jag inte stanna kvar. Jag drar iväg till min sommarblogg.
 
Där är det sommarkalas i trädgården.

Vill du ha lite kaffe i gröngräset bland humlor och lavendel?

Kom och häng med mig dit då!

LÄNK: Maskroskvinnans sommarblogg

Hade jag sovit utomhus i natt, då hade jag nog vaknat sådan här idag.

Det var värst vad kallt det är. Jag tror inte att vi har haft en sådan kyla hos oss på kanske 20 år. Inte så långvarig. Det känns så idag i alla fall. Jag minns några kyliga veckor i februari för cirka 20 år sedan. Vi hade tagit bort innedörren mellan hallen och köket för att den var ändå bara i vägen. Jag var ensam hemma i veckorna när min make jobbade på resande fot. Vi hade inga barn än. 

Och så kom den där kylan. Ibland gick strömmen också och med direktel så blev det ganska snabbt en inomhustemperatur på 12 grader. Brrrrr.... Jag klädde på mig Helly Hansen-underställ och Helly Hansen-strumpor och lager på lager och allra ytterst en varm jacka. Mössa hade jag också på mig inomhus. Och vantar. Ändå frös jag.

Jag stängde till om alla rum som jag kunde, för att hålla värmen. Fast det var ändå så kallt just i köket. Det drog från ytterdörren i hallen som var otät. Det var rimfrost längs med kanten på insidan av dörren.

Jag började fundera på innedörren som vi tagit bort mellan köket och hallen. Den stod nere i källaren i ett förråd. Jag kunde ju hämta den, tänkte jag. Och sätta dit den igen. Så, ner i källaren efter dörren.

Det gick väl hyfsat att bära dörren genom källaren. Lite bökigt var det, jag fick vila ibland och vinkla den på olika sätt. Fast det gick. Lite svårare var det att bära dörren uppför trappan. Den var tung. Det var ingen modern lätt innedörr, precis. Det var en gedigen dörr. Tyngre än jag hade kunnat föreställa mig. Så jag fick vila ibland i trappan. Ibland kände jag mig rädd att jag skulle ramla bakåt och få dörren över mig och dö där, ensam hemma som jag var. För jag kunde inte alltid se var jag satte fötterna. Dörren som jag bar skymde sikten.

Så. Äntligen var dörren uppe från källaren. Då var det bara att sätta dit den då.

Trodde jag.

Just det sista momentet, att få dörren på plats, det var det svåraste av allt. Hur många gånger jag försökte, det har jag ingen aning om. Men det var många gånger. Fick jag den att haka i det övre gångjärnet, då släppte det där nere. Och tvärtom. Jag kom på att jag kunde ta stöd av foten och då var det nästan att jag lyckades att hänga dit dörren.

Jag minns att jag svor ibland. Det var ju så kallt samtidigt. Och nu började jag bli trött dessutom. Jag var på väg att ge upp. Fast jag är sådan att jag ger inte upp i första taget. Så jag tänkte väl att "OK, ett sista försök, sen struntar jag i dörren". Så där tänkte jag säkert mer än en gång. För att jag är sådan. Envis, som min mamma säger. Så jag försökte en sista gång. Och en sista gång till...

Och där satt den! Dörren! Äntligen på plats! Jag kunde stänga till om mig i köket, tända massor av levande ljus och jag kände hur värmen spred sig både i rummet och inuti mig själv. Jag hade säkert fått upp kroppstemperaturen ordentligt av det rent fysiska arbetet med att hämta och få dit dörren också.

Så, om det är någon som fryser idag, hämta upp en dörr från källaren, vet ja´.

När man står i den här yoga-positionen och blundar och samtidigt känner att man håller på att somna, då vet man att man börjar känna yoga-effekten. Jag tror att vi gick igenom rörelser för varenda djur i Kolmårdens Djurpark idag på yogan.

Det var upprättstående hunden och nedåtstående hunden och svanen och kobran och duvan och kamelen och trebenta hunden och fisken och sköldpaddan. Och några till.

Och så var det krigaren och trädet och plankan och sovande barnet och grodan... nej, grodan var inte med. Fantasin har inga gränser när det gäller att sätta namn på yoga-ställningar.

Tre män var där. Bland kanske ett 40-tal kvinnor i blandade åldrar. Ja, också ledaren då. Han är också man. Sjukgymnast är han, så det känns tryggt att ha honom som ledare. Särskilt när man ska slå knut på sina ben, som vi fick göra idag.

Plötsligt när jag står där i en yoga-ställning, så kan jag få oväntade minnesbilder. Idag kändes det en stund som att jag var barn och kastade en stor badboll högt upp i luften. Jag kände mig glad och lycklig i den stunden. Det är sånt som händer ibland när jag gör yoga. Det väcker många känslor inom mig. Minnen och känslor.

Jag gjorde det man absolut inte får göra på yogan också. Jag glömde att stänga av min mobiltelefon. Det är inte så ofta som den ringer, fast typiskt nog gjorde den det just då, under passet. Jag låtsades som ingenting. Och alla andra verkade ha fullt upp med den trebenta hunden i den stunden och plötsligt så var min mobiltelefon tyst igen.

Efter det ganska så tuffa och långa passet, så var det avslappning. Och det är då som jag kan få känslor från mig själv om vad jag vill eller vad jag egentligen längtar efter i mitt liv. Idag fick jag en sådan mycket stark känsla. Men vad det var, det får bli kvar som min hemlighet. 

Idag ska jag börja träna yoga på Friskis & Svettis här i stan igen. Jag tränar ju yoga hemma till och från. Yogan har varit den bästa träningsformen för mig i drygt fyra års tid.

Nu ska jag utmana mig själv lite mer. Jag ska börja i Yoga 2, ett pass på 80 minuter, om jag förstått det rätt. Tänja, sträcka, andas djupt, vila, koppla av, meditera, hämta kraft. Det är vad yoga innebär för mig. Också styrke- och balansträning. Både för kropp och själ.

Jag går ned i varv. Känner starka känslor av frid, lycka och kärlek efteråt inifrån mig själv. Jag brukar gå därifrån leende, precis som man brukar säga i Friskis & Svettis-reklamen. Yogan är avstressande för mig. Jag brukar vara väldigt hungrig efteråt också, efter ett tag. Hungrig på riktig, bra mat.

Sedan så är det en särskild känsla att göra yoga i en grupp med andra. Där är mest kvinnor. Konstigt att inte männen förstått än hur många kvinnor det finns i de här yoga-grupperna. Harmoniska kvinnor med allt rakare hållning. Bara det borde ju vara en anledning för fler män att prova på yoga. Fast de verkar inte ha fattat det än, inte så många i alla fall.

När passet är slut så finns det en kännbar frid i rummet. Har man tur, så bryts den inte av musiken till följande pulspass. Utan man går vidare till omklädningsrummet med det där leendet och friden inuti sig själv. Känslan brukar kunna sitta kvar i två-tre dygn för mig, efter ett riktigt bra yoga-pass. Jag sover ännu djupare också än normalt. Vaknar piggare. Blir mer kreativ. Gladare.

Vi människor behöver kunna både gå upp och gå ned i varv. Jag glömde en gång konsten att gå ned i varv. Jag var hela tiden uppe på högsta varvet. Fullt ös i både knopp och kropp. Dygnet runt.

Yogan har lärt min kropp konsten att varva ned igen. Det gick inte första gången. Inte den andra heller. Men efter ett halvt års träning, så började jag få en försmak av hur det känns att gå ned i varv. Och sedan blev det bara bättre och bättre. Idag kan det räcka att jag hör den bekanta musiken från yoga-passet för att jag ska känna hur pulsen börjar gå ned. Det är en härlig känsla!

 

Längtar du också till sommar, sol, hav, snäckor och fiskmåsar?

Precis som jag gör just nu, när snön ligger där ute i stora drivor.

Vad gör man?

Jag bestämde mig för att starta en sommarblogg.

Där det ska vara sommar året om.

Tankar, berättelser, dikter, musik och bilder om sommaren.

Än har sommaren bara börjat i min nya blogg.

Fast den började bra.

Med ett fantastiskt musikklipp med kanske den mest älskade av alla svenska sommarsånger någonsin.

Klicka på länken här så får du höra: maskroskvinnan.blogspot.com

Välkommen till sommaren!