Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Det är så mycket som jag har börjat fundera över sedan jag började blogga. En sak är det här med att uttrycka starka känslor. Jag läser i alla möjliga bloggar då och då, allt efter ork och lust. Det som är så häftigt med bloggarna, det är ju att man så öppet får läsa vad människor tänker. Och jag, jag tänker att de allra, allra flesta som skriver är som jag själv. Att de skriver öppet och ganska så ärligt om sig själva och det de känner.

En sak som förvånat mig när jag läst, det är att det så ofta är män som skriver om väldigt starka känslor, inte minst om kärlek mellan man och kvinna. Fantastiska ordval, väldigt öppet och med så mycket känsla och kraft i orden.

Kanske att det förvånar mig eftersom jag väldigt sällan i min närhet möter män som uttrycker sig så i verkliga livet. I det vardagliga pratet. Nej, där är det mest prat om väder, om bilar, om jobbet, om praktiska saker, om renoveringsprojekt, om gräsklippare, ja, eller kanske hellre snöslungor just nu.

Och om jag känner att "nu, nu vill jag ha tag i en riktigt, känslosam och känslostark kärleksballad", då är det näst intill hopplöst att hitta en kvinna som uttrycker de där starka känslorna som jag vill ha orden för. Nej. Det är en man som sjunger om dem och som har skrivit just den låten. 

Jag generaliserar säkert en hel del just nu. Men det är så som jag uppfattar det.

Det här är bara lite tankar som snurrar runt i min hjärna för tillfället. Kan det vara så att det är männen som är de verkliga känslomänniskorna? Och att det är vi kvinnor som står för det förnuftiga? Fast i så fall gäller det inte mig själv. Jag är mer känslomänniska än vad jag är förnuftig, för det mesta. Men jag bloggar inte med så starka och kraftfulla uttryck om kärlek, känner jag. Jag är kanske hämmad, vem vet.
 
Eller handlar allt det här surret i min skalle egentligen bara om mina egna fördomar om männen, att de skulle vara mindre känslosamma än kvinnor i allmänhet? De har ju till exempel ingen PMS, männen. Eller har de kanske det? Det kanske är så, att jag just nu håller på att tappa en av mina fördomar. Och det känns himla skönt i sådana fall.

Det är härligt med människor som släpper fram sina känslor, tycker jag, antingen det handlar om en man eller en kvinna som bloggar. Jag beundrar människor som är så modiga att de vågar tala, eller blogga, om det de känner.

 

Aftonbladets Stora Bloggpriset delas ut ikväll på Nalen under Stora Bloggpriset-galan. Finns kanske din blogg med bland de nominerade? Läs här:

Länk Aftonbladet "Stora Bloggpriset".

Jag kunde ju inte låta bli att kolla om min blogg, Maskroskvinnan, var med. Men tyvärr. Det var den inte. Annars så kanske jag hade kunnat bli lite smårik på kuppen, vem vet.

Hur som helst så tycker jag som bloggare att det är roligt att man uppmärksammar oss som bloggar. Om inte annat så kan ju jag som bloggare få inspiration av att läsa andra bloggar. Jag kan också känna att det jag gör, bloggar, är inte alls utan betydelse. Tvärtom. Blogga är att sprida ord, budskap och tankar. Blogga är yttrandefrihet för mig. Blogga är en del av demokratin för mig. Blogga är frihet för mig. Oavsett om jag får ett pris eller ej. Det är just mina personliga skäl till att blogga. Frihet.

Det är folkets röster, drygt 57.000 röster, som kommer att avgöra vem som får priset ikväll. 35 nominerade tävlar om det Stora Bloggpriset, däribland både så kallade "Kändisbloggare" som helt "vanliga" vardagsbloggare. Man kommer också att dela ut ett hederspris till en bloggare, Aftonbladets hederspris. Priset delas ut i sju olika kategorier.

- Vi är fascinerade av all digital utveckling av journalistiken och bloggarna är en sådan massiv trend och en intressant utmaning för journalistiken, säger Jan Helin, chefredaktör för Aftonbladet, som tycker att det är viktigt att uppmärksamma bloggarna.

Just Stora Bloggpriset finns sedan år 2008 och är enligt Aftonbladet Sveriges största bloggpris. Aftonbladet och Bloggportalen står bakom priset.

 

"Små stjärnor lyser också i mörkret".

En underbar låt med en begåvad artist, tycker jag.

Jag vet en till som tycker så.

Carola.

Särskild hälsning till dig, Carola, med den här låten.

FÖRÄLSKAD

Sätter näsan i blusen.

Möter din doft.

Den är kvar.

Jag ber, låt den stanna där.

Sätter näsan i blusen.

Berusar mig.

Din doft berusar mig.

Får hjärtat att bulta.

Det svartnar en stund.

Kroppen hettar.

Pirrningar i min kropp.

Berusar mig.

Sätter näsan i blusen.

Känner
 
din

doft...


(Okänd)

Jag vill ju tro att den där härliga våren kommer till sist i alla fall. Så jag funderar lite på min vårgarderob. Det har ju hänt en del med min kropp sedan jag slutade äta godis i slutet av sommaren. Och märkligt nog, hur mycket choklad, knäck eller skumtomtar som jag stoppade i mig i julas, så behöver jag fortfarande ha skärp i byxor och kjolar för att de ska hänga kvar på kroppen och inte hasa ned.

Jag var ju så lyckligt lottad i många år att jag med min höga ämnesomsättning och stora energi, fullt ös hela tiden, aldrig behövde tänka en tanke på att banta. Jag kunde ha samma storlek år ut och år in.

Sedan så blev jag deprimerad. Och fick äta medicin under knappt ett år. Där började viktuppgången. Jag blev så gräsligt trött av den där medicinen så jag satt mest stilla hela tiden. Jag var så trött att jag märkte knappt att kläderna började spänna mer och mer. Fast så småningom gick de inte att knäppa längre, och då fick jag köpa mig nya kläder. Allt större storlekar.

Nu vänder det åt andra hållet. Jag har gått ned två storlekar sedan i augusti bara genom en så enkel sak att sluta äta godis. Jo, det var enkelt för mig, konstigt nog. Jag bara slutade. Jag kände inget sötsug längre. Jag började få ordning på mitt liv, jag började trivas allt bättre med det jag gjorde. Och det var väl det som satte stopp för sötsuget och som också gav mig energi så att jag rörde mig allt mer. Det blev en god spiral av alltsammans.

Nu brottas jag med mina tankar när jag står där och kikar i min garderob. Hur ska jag nu göra med alla de där alldeles för stora kläderna? Ska jag skänka dem? Eller ska jag lägga undan dem någonstans och tänka att jag kanske kommer att gå upp igen, vem vet? Ska jag sy om dem? Fast två storlekar, det krävs en del jobb för att sy om det, känner jag, så att det blir bra.

Ibland så går det upp, ibland så går det ned. Jag önskar att det kommer att stå stilla nu, jag känner att jag har min trivselvikt. Tränar jag yoga i vår som jag har tänkt, så kommer jag inte att behöva de där för stora kläderna. Det får nog bli en kartong till Erikshjälpen. Och plats för lite nya vårkläder i rätt storlek i min garderob.

Det här motivet hänger på väggen i min mammas kök. Som en stor inglasad tavla. Jag kunde inte låta bli att lägga in det när jag hittade bilden på nätet. Den är vacker, tycker jag.

Jag vet att mamma köpte den, därför att hon föreställde sig att det var jag och min lillebror som satt där på grenen i äppelträdet. Jag, när jag är liten flicka. Och min bror när han är en liten pojke.

Vi är små älvor där vi sitter, jag och min lillebror. Jag tror att jag hade tyckt mycket om den här tavlan när jag var en liten flicka också. Jag hade gärna velat vara den där älvan på grenen. Säkert hade jag tagit på mig en spetsunderkjol och dansat runt, runt i gräset, slängt med mitt långa hår, skrattat, sjungit en påhittad sång, rört mina armar i graciösa rörelser och fantiserat om att jag hade älvvingar. Och om äppelträden hade blommat just då, då hade jag vig som en apa klättrat upp och satt mig där på en gren, högt upp någonstans, mitt i äppelblomsdoften, gömt mig för alla vuxna och drömt mig bort en stund.

Jag minns fortfarande hur det kändes att vara en liten flicka. Ibland på gott. Ibland på ont.

"Jag har alla mina åldrar i mig". Så sa en berömd person i en intervju. Tyvärr minns jag inte namnet på personen som sa det. Men jag kan bara instämma. Jag har också alla mina åldrar i mig. Det är fint. Och idag, just precis idag, så tror jag att jag är si så där fem år gammal. I alla fall i just den stunden som jag tittar på bilden.

 

Hallonblomma

"Varje gång du ser på mig växer min kärlek".