Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Ja, jag vet att det finns de som tycker att det är tramsigt att fira namnsdagar. Fast jag tycker att det är roligt att fira också små saker här i livet. Och idag är det faktiskt en av mina fyra namnsdagar; Maria. Så därför vill jag säga grattis till alla andra som heter Maria just idag. Bland annat min dotter i Brighton. Här är namnsdagstårta till den som vill ha!

När jag var liten var jag mycket andlig. Jag ville egentligen heta Maria som förstanamn, inte Anna-Karin. Helt enkelt därför att jag ville ha samma namn som Jesus mamma hade. Jag hade ju gått i tre söndagsskolor. Läste Barnens Bibel gjorde jag också. Så när fröken i skolan på första uppropsdagen, frågade mig vad jag hette, då tog jag chansen, ställde mig upp bredvid skolbänken, ljög rakt ut i luften inför alla, barn som vuxna, och svarade "Maria".

Det ledde till att min mamma, som satt på en stol längst bak i klassrummmet, reste sig upp och sa högt att det inte stämde, att jag hette Anna-Karin. Vilket hon så klart hade rätt i. Jag hade ju ljugit. Eller så hade jag passat på, "går det så går det". Allting kan man ju se ur olika perspektiv, här i livet.

Den här filmen "Farsan" satte igång tankar hos mig. Alla möjliga tankar kring just män. Fast inga "snuskiga" tankar. Bara tankar kring hur män har det, hur de tänker, hur de är. Vad som skiljer män från kvinnor, om det nu är så.

Under mina tio år som sjukskriven har jag varit med i jag vet inte hur många olika projekt. Olika samtalsgrupper. I en av de där grupperna var det bara kvinnliga deltagare. Jag minns hur vi vid ett tillfälle av en slump kom in på samtalsämnet män och byggande. Det var någon kvinna i gruppen som berättade om hur helt slutkörd hon var på sin man som hela tiden hade nya byggprojekt på gång därhemma och bara byggde, byggde och byggde. Men så hade hon läst, att män som bygger, det är män som älskar sin kvinna.

Jag minns hur hela gruppen, alla utom jag, skrattade hjärtligt, nickade instämmande, myste lite och man hörde "jo, ja, det stämmer, precis så är det. Män som älskar bygger. De är hopplösa, med allt sitt byggande, när de älskar, männen". Fnitter, fnitter...

Men jag. Jag fattade ingenting. Jag förstod inte kopplingen, och hade inget att skratta åt, ingen igenkänning. Det var lite kusligt att sitta där i gruppen just då. Så ensam jag kände mig och utanför. Jag fattade aldrig det där sambandet mellan män som bygger och män som älskar.

Jag fattar det fortfarande inte. Är det så, att män som älskar bygger? Att de är lite som fåglarna, som bygger bo nu när dagarna blir allt längre och ljusare. Är det ett bevis på kärlek, att en man hela tiden bygger, vad än det nu är som han bygger?

Det är inte OS-medaljer det handlar om, när det gäller rekorden i Jönköping. Nej, det är förstås vinterrekord. Jag läser i lördagens Jönköpings-Posten, att inte sedan man började mäta snömängd i Jönköping år 1905, har vi haft så mycket snö här som vi har nu. Alltså har vi den mesta snön i Jönköping på 110 år, om jag räknat rätt. Otroligt! Enligt SMHI har vi inte haft så mycket snö här i Jönköping sedan 1977. Och enligt Skiinfo.se har man som mest haft 92 cm snö i Mullsjö vid Knaggebobacken. Olika källor, olika sätt att mäta, inte lätt att veta alltid vad som är rätt. Men mycket snö är det.

Lite längre fram i tidningen läser jag att vi nu har genomlevt 59 sammanhängande dagar med minusgrader i Jönköping. Sviten bröts natten mellan fredag och lördag den här helgen när temperaturen steg över nollan.

Kanske hade mina släktingar rätt när de sa till mig när jag var 19 år och bestämde mig för att flytta till Jönköping: "Usch, inte ska du väl flytta till kalla Jönköping? Det köldhålet. Ta med dig en varm mössa."

Fast jag själv föll platt till marken inför Jönköpings skönhet när jag flyttade hit som 19-åring och fick se Vättern med höjderna runt omkring. Jag togs emot av Jönköping en solig dag i augusti och det var ett välkomnande som fick mig att älska staden. Allra främst för den vackra naturen här i Vätterbygden.

Jag har tagit bilder på snö och is härifrån, men än har jag inte fått in dem i min blogg. Det beror antingen på att jag har för många stora bilder här i min blogg nu, att jag behöver rensa. Eller så beror det på att min blogg har strulat sedan i fredags. Jag har samma problem som så många gånger förr. Måste logga in och logga ut igen om jag vill göra inlägg.

Jag är ganska van vid Passagen nu. Jag ser det som något av en utmaning att blogga här. Man får vara kreativ, hitta nya vägar, vara påhittig. När jag inte orkar vara det, då hoppar jag över till mina bloggar på Blogspot. Fast fullkomligt problemfritt är det inte där heller, tycker jag. Det finns fördelar där. Och det finns fördelar här. Och så klart nackdelar också. 

Igår kväll ville tonåringen ha ett par timmar föräldrafritt. Så jag var på bio. Det var ett tag sedan. Igår blev det den svenska filmen "Farsan" av Josef Fares. Det var fullsatt i den stora salongen på Filmstaden. I publiken fanns alla åldrar utom småbarn.

"Farsan" handlar om tre män som jobbar tillsammans i en cykelaffär och om en son till en av männen. Filmen är en film om manlighet och om kulturkrockar. "Hur hård ska man vara", frågar den unge mannen (Torkel Peterson) de äldre männen. "Hård", får han till svar. Var hård och bestämd mot din kvinna så får du det du vill ha.

En av de äldre männen tar sig an uppgiften att göra en "hård" man av Torkel Peterson. Han lär honom hur man slänger sig ut från en bil. Rullar handlöst nedför höga höjder. Hur man åker bil liggande fastbunden på ett biltak. Dråpliga scener, mycket skratt i publiken.

Den nya "hårda" Torkel Petterson gör ingen särskild framgång hos sin kvinna, snarare tvärtom. Hon förstår inte varför han har gjort en tatuering på överarmen. Hon vill ha honom som den mjuke man han är, längst därinne.

Och i filmen visar sig också de "hårda" äldre männen vara människor med mjuka, varma känslor. Den "hårdaste" av dem alla, gråter krampaktigt hopkrupen över sin döda hund. I slutscenen får den andra "hårda" äldre mannen ett barnbarn. Och visst är det den lille pojken som lockar fram den allra mesta värmen och mjukheten i sin farfar, även om den skymtat fram flera gånger tidigare i filmen också.

"Farsan" innehöll mycket tänkvärda situationer, kanske inte minst om man är kvinna och ser filmen. Filmen flöt på och jag tittade inte på klockan en enda gång. Känslorna pendlade mellan skratt som inte gick att stoppa och medlidande med männens tappra försök att vara några andra än de män de egentligen var.

Jan Fares och Torkel Petterson spelade så bra att vissa scener bet sig fast rejält på min näthinna. Inte minst Torkel Pettersons "Macho-sallad", den kommer jag att tänka på nästa gång jag själv gör sallad, känner jag. Och jag kommer att småskratta för mig själv när jag tänker på scenen.

Betyg: Filmen "Farsan" av Josef Fares får av mig 7 maskrosor av 10 möjliga där 10 är bäst.