- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
02 mar kl 16:26, 2010
Jag kom i god tid till mötet på AF idag och satt en stund i väntrummet. Där hörde jag andra människor som var i rehabiliteringsåtgärder av något slag prata om hur meningslöst de tyckte att det var. Att de ville ha en helt annan sorts hjälp än den de fick. Hur de fick sitta timme efter timme med onda ryggar och delta i den här åtgärden och att de bara kände att de blev sämre av det i stället för bättre.
Jag och mina båda handläggare är lika glada alla tre. För att det har gått bra så här långt för mig att jobba. För att jag både ser piggare ut och känner mig friskare av att jobba de 25 % som jag gör. Så jag ska bara köra vidare i samma spår. Och när jag känner att jag orkar, så kan jag prova att jobba lite mer. Funkar det inte, då kan jag backa och jobba mindre igen. Jag får tid på mig. Jag hade en bra stund med mina handläggare. Precis som jag tänkte mig mötet på förmiddagen. Ett respektfullt möte.
Jag känner stor tacksamhet över det som har hänt mig det här året. Jag ser det som antingen ödet eller rena rama turen. Jag känner att jag hade precis lika gärna kunnat vara en av de andra där i väntrummet. Som deltog i en åtgärd som man var tvingad att delta i. Har man redan med sig muskelspänningar, då vet jag att de blir inte precis mindre eller gör mindre ont av att man tvingas göra något som man egentligen inte vill. Eller som man tycker känns meningslöst.
Jag hade kunnat vara en av dem. Eller, rättare sagt, jag har varit där. Jag vet hur det är. Men jag har kommit vidare. Och jag vet inte vem jag ska tacka riktigt. Men tacksam är jag. Ödmjukt tacksam. Det är långt ifrån alla långtidssjukskrivna som har sådan tur som jag har haft.
02 mar kl 07:34, 2010
Idag ska jag på uppföljningsmöte med min handläggare från Försäkringskassan och min handläggare från Arbetsförmedlingen. Jag har inte träffat någon av dem sedan före jul.
Jag känner mig helt lugn inför mötet. Det är en härlig känsla. Så var det inte de första åren som jag var sjukskriven. Jag kände mig helt i klorna på de här myndigheterna, utlämnad, tvingad att lyda. För att få mina pengar som jag så väl behövde.
Idag känner jag att jag går dit med självkänsla och självförtroende. Jag har min fulla rätt att få ha ett bra liv med just mina förutsättningar för det. Jag har min fulla rätt att få arbeta till viss del om jag känner att jag mår bättre av det. Jag har också min fulla rätt att få säga nej, att här går gränsen för hur mycket jag orkar arbeta. Alltsammans handlar om att hitta lösningar för att komma till den balans där jag mår bra.
Det är ingen annan än jag själv som kan tala om för mig var mina egna gränser går. Ingen annan kan säga till mig att jag är sjuk om jag själv känner mig frisk. Ingen annan kan säga till mig att jag är frisk om jag känner mig sjuk. Hur jag mår inuti mig, det är det bara jag själv som kan veta något om. Och det har jag min fulla rätt att bli respekterad för.
Jag går till mötet med förväntan att bli mött med respekt och att vi tillsammans ska kunna hitta bra lösningar för mig när det gäller min hälsa och mitt arbetsliv.
02 mar kl 07:13, 2010
Idag när jag drog upp rullgardinen i västerfönstret fick jag se en så vacker månnedgång. Om man säger månnedgång. Det är i alla fall det enda ord som jag kan komma på för att beskriva det jag såg. Jag bor högt, och den här klara morgonen måste det ha varit solen som lyste på månen som höll på att gå ned. Månen var som ett jättestort klot, alldeles aprikosfärgad, långt, långt borta. Och ändå kändes det som att den var precis ovanför trädtopparna, helt nära.
Månen har jag alltid varit fascinerad av. Jag har hört så många gånger om hur jag brukade älska att titta på månen när jag var liten, och fantisera om månen. Jag minns TV-sändningen från människans första steg på månen. Jag minns hur jag nästan kröp in i TV:n när jag tittade på det, så spännande tyckte jag att det var.
Jag känner människor som skulle kunna tänka sig att åka till månen från jorden, på semester. Om det blir möjligt någon gång. Men det vill inte jag. Nej, jag är fullkomligt nöjd med att stå här på jorden och titta på den där borta i universum. Jag gillar allt det där lite "mystiska" kring månen, stjärnorna, solen och universum. Jag vet inte om jag vill veta allting. Jag vill nog hellre att det ska vara lite "mystiskt". Universum.
Idag är det alldeles klart väder och drygt åtta minusgrader. Det är vackert därute. Mycket snö är det. Fast mycket snö är inte precis någon nyhet längre. Snarare gammal skåpmat.
"
title=""
class="rBookmark0">Jag vill förhindra självmord
Copyright © 2008 Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson. All Rights Reserved | Designed by Free CSS Templates
Template modified by Passagen | Powered by Roller Weblogger 4.0.
