Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Så här dags på kvällen brukar jag inte blogga. Då brukar jag ligga och sova i min säng, för det mesta. Men ikväll känner jag mig bara så glad och pigg. Jag har ingen aning om varför. Det är härligt att bli överraskad av den känslan, att känna sig glad och pigg. När den än kommer. Det är bara att njuta när den är där!

Kanske var det alla mina minnen från när jag var kär som tonåring som satte igång en massa smittande glädjevirus i mig? Ibland kan glada minnen göra det.  

Och imorgon är det lördag. Då kanske jag sover extra länge. Det ska bli skönt. Sovmorgon. Och sedan ska jag skrutta runt i morgonrocken ett bra tag. Det har jag börjat gilla allt mer på helgerna. Bara slappa i lugn och ro.

Häromdagen skrev jag i min blogg att jag skulle vilja bo i Provence en del av året om jag blev rik som ett troll någon gång. Eller om jag kom på ett annat sätt att försörja mig på där.

Idag läser jag i lokaltidningen att just idag, den 5 mars, firar man violfesten i den lilla medeltida staden Tourrettes sur Loup på Rivieran. Man smyckar vagnar med violer och buketter och kör sedan i parad i byns gränder. Tourrettes sur Loup är känd för sina violodlingar och har haft violfestival ända sedan 1950.

Det här hade jag ingen aning om! Violfest! Det låter helt underbart.

När går nästa flyg till Tourrettes sur Loup?

Jag mötte Honom en sommardag och jag var 14 år och Han var 19 år och hade svart skinnjacka och motorcykel. Blixten slog ned i mig när Han tittade på mig med sina gröna, glada ögon för allra första gången. Han kände likadant. Jag visste det inte då, men jag fick veta det senare. Kärlek vid första ögonkastet.

Kärlek bryr sig inte om åldrar eller andra gränser. Den drabbar skoningslöst. Överskrider gränser, rasar fram som floden efter ett våldsamt störtregn och drar med sig saker på färden.

Jag var så gräsligt kär. Han var det finaste jag någonsin sett. Ingen fick mig att skratta som Han. Vi lekte, vi jagade varandra bland klippor och skär, vi retades med varandra och vi dröjde fast i varandras ögon allt längre som tiden gick. Den där sommaren. När jag var 14 år. Och Han var 19. Jag känner mig lite knäsvag fortfarande, vid minnet. Det var stark förälskelse, starka känslor.

Jag minns att vi åkte till havet tillsammans. Med ett par vänner som båda visste att vi vara kära i varandra, Han och jag, fast lite för blyga för att säga det till varandra på riktigt, båda två. Jag minns att jag inte kunde få ned en endaste bit mat, där i restaurangen när vi skulle äta. Jag kunde inte svälja när Han satt mittemot mig. Jag kunde knappt föra gaffeln till munnen. Jag tror inte jag åt något alls. Jag satt där på en stol. Och bara var så gruvligt kär.

En sommarkväll lämnade våra vänner oss, som av en händelse, ensamma. Vi blev ganska tysta när vi blev ensamma, Han och jag. Fast ju längre vi var ensamma där i rummet, desto lättare blev det att prata med varandra. Vi hade roligt tillsammans. Berättade saker för varandra. Pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Allt. Utom om vad vi kände för varandra.

Det blev mörkt. Så mörkt som det nu blir när det är tidig sommar. Och jag skulle hem, för jag fick inte vara hemifrån hur länge som helst. Intill rummet där vi satt fanns en balkong som ledde vidare ut i trädgården och sommarnatten. Jag följde med Honom ut där, på balkongen, för att säga hejdå när Han skulle fara vidare på sin motorcykel.

Det var försommarkväll. Ljummet i luften. Stjärnklart. Blomdoft. Vi stod där och hängde, småpratade. Det var inte lätt att säga hejdå. Ingen som egentligen ville säga just det ordet. Plötsligt böjde Han sig fram mot mig och kysste mig. På riktigt. En riktigt härlig äkta kyss så full av känslor och förälskelse och hormoner och allt vad som nu en riktig kyss från hjärtat innehåller.

Berusad av alla känslor som rusade runt inne i mig, gav jag killen en rungande örfil på Hans mjuka kind. En örfil! Han skrattade till, vände sig om, sprang iväg nedför trappan, kastade sig iväg på sin motorcykel och körde iväg.

Där stod jag. Och förstod ingenting. Vad hade jag gjort? Och varför? En örfil. När Han just kysst mig. Jag ville ju inget hellre. "Aldrig mer ser jag Honom nu", minns jag att jag tänkte. Så pinsamt...

Någon vecka senare ringde det på dörren därhemma. Jag öppnade och ramlade nästan bakåt när jag fick se att det var Han som stod där. Leende. Tittade rakt på mig med sina gröna, glittrande ögon.

Den dagen blev vi ihop. Det var en riktig kärlekssommar. Han var en fin kille, hur snäll som helst. Det var en söt och mycket varm historia. Det blev många, många, långa kyssar. Skratt. Romantik. Salta bad. Ungdomskärlek.

När sommaren var över, gjorde jag slut. Mina känslor hade svalnat. Det hade tyvärr inte hans. Han blev så förtvivlad att han var nära att köra ihjäl sig. Det smärtar mig fortfarande ibland. Han var en så fin kille. Och jag var så ung. Kanske sårade jag honom, fast jag inte menade det. 

Det är inte alltid lätt att vara ung och kär. Inte heller alltid lätt att vara ung och få sin allra, allra första kyss. Och inte mindre lätt att vara ung och göra slut med en kille för allra, allra första gången.

Men fina minnen får man med sig för resten av livet.

Lite mer musik behöver jag för att kunna berätta om den där
kyssen jag egentligen skulle berätta om i min blogg idag.

En särskild hälsning till Bella här också.

Både du och jag hade ju affisch med David Cassidy på väggen som tonåringar.

Och det var genom att lägga in musik med David Cassidy och Donny Osmond,
som Bella och jag började hitta till varandras bloggar.

Det är jag särskilt glad för, Bella.

Minnen kan förena människor.

Musik också.

Efter den där första kyssen, eller mera pussen, så fortsatte det ungefär på samma sätt. Ja, inte så att jag slängde mig om halsen på pojkarna och pussade dem. Utan mera att jag var kär nästan jämt. I olika pojkar. Ibland besvarad kärlek, fast för det allra mesta obesvarad kärlek.

Vissa av de där pojkarna som jag var kär i minns jag mer än andra. Varför det är så, det vet jag inte. Jag hade inte alls tänkt skriva om det här i min blogg idag. När jag skrev att jag funderade på att berätta om min första kyss, då var det en helt annan berättelse jag hade tankarna på. Men sedan började det hända saker. Minnen vaknade till liv.

Jag minns Peter, Kalle, Mats, Roger, Tomas, Torsten, Jan-Peter. Till exempel. Jag var lika kär i allesammans, tror jag, fast inte samtidigt. Torsten var den som jag dansade en tryckare med för första gången i mitt liv. Jag var tolv år och det hände på en klassfest i klassrummet. Jag tyckte om honom, fast jag gillade inte att han hette Torsten. Det kändes inte lika romantiskt som Tommy eller Mats på något sätt för mig.

Sedan så mötte jag ju Hans. Som kom från Tyskland. Där fick jag bra träning i att prata och skriva engelska. Vi pussade eller kysste aldrig varandra. Vi var för blyga för varandra, vi kom aldrig dit. Fast vi höll varandra i handen. Det räckte för att få hjärtat att bulta hårt. Vi skrev massor av kärleksbrev till varandra. Skickade dem mellan Sverige och Tyskland. Jag har kvar den där bunten med brev fortfarande. Breven jag fick från honom. Med ett rött sidenband runt breven med de vackra meningarna han skrev till mig. Jag tyckte mycket om Hans. Och han om mig. Hade det inte varit för avståndet, kanske det hade blivit en längre kärlekshistoria än det blev. Men den är ett fint minne för mig. Vi har mött varandra som vuxna. Och det kändes minsann lite gnistor mellan oss fortfarande. Så märklig är kärleken.

Alla namn i det här inlägget är påhittade. Fast personerna har funnits i mitt liv. Gett mig känslor och minnen för livet. På så sätt är de en del av mig där jag är idag. Det är fint, tycker jag.
 




 

Mitt livs första kyss gav jag till en pojke med rött, krulligt hår och fullt av fräknar i ansiktet. Han var bjuden till mitt sju-årskalas, och jag mötte honom vid ytterdörren, slängde mig om halsen på honom och gav honom en stor kyss, eller kanske mer puss, mitt på munnen. Han blev alldeles röd i ansiktet.

Jag fick ett halsband av honom i födelsedagspresent. Jag blev jätteglad för halsbandet. Mitt skratt var så stort att skrattet var nästan det enda som syntes i mitt ansikte. Så glad blev jag. Jag har kort på mig själv från det kalaset. Bildbevis.

Halsbandet såg ut som att det var av bärnstenar. Stora bärnstenar. Fast jag vet inte om det var äkta bärnstenar. Halsbandet försvann i alla våra flyttningar när jag var liten. Men jag har kvar minnet av det. Jag kan se det framför mig själv när som helst. Och jag minns hur lycklig jag var. Så förälskad. Så kär som bara en liten sjuårig flicka kan vara.

"Är det så här när man är kär när man är liten, hur blir det då när man blir kär när man blir stor?"

Jag läste några så fina ord om kärlek häromdagen. Om det var i en blogg, på nätet, i en tidning eller en bok, det minns jag inte. Men jag minns orden. De fastnade för gott i mig, känns det som.

"Kärlek handlar inte om att leta efter vem du kan leva med.
Kärlek handlar om att leta efter den du inte kan leva utan."

Och då tänker jag vidare; vem kan jag inte leva utan?

Svaret blir kanske mig själv i allra första hand.

Det låter egocentriskt. Fast kanske är det så ändå.

Att kärleken börjar med mig själv. Inuti mig själv.

För att sedan nå ut till andra.

Ska jag komma i rätt stämning för att berätta om min första kyss,
så behöver jag lyssna på lite musik från den tiden.

Donny Osmond med "Puppy love".

En särskild hälsning till Bella också med den här låten.

Jag funderar på att berätta om min första kyss.

Fast jag har inte bestämt mig än om jag ska göra det.

Jag vill göra det, för det var en speciell händelse för mig i mitt liv.

Och så tycker jag om att berätta.

Fast det kanske ni redan visste.

"Skriv i ditt hjärta att varje dag är årets bästa dag"

(Ralph Waldo Emerson)