

12 okt kl 06:08, 2009
Jag gick i bitar igår när jag skrivit "Till mamma". Jag trodde inte att smärtan skulle bli så stark efteråt.
När jag bloggar har jag väldigt sällan en plan. Jag börjar med en tanke och sedan ger det ena inlägget det andra. Så brukar det vara för mig. Det brukar få mig att må gott.
Tidigt igår skrev jag om ordet "respekt". Jag har tänkt på det länge. Och plötsligt kunde jag skriva mitt inlägg om det. Kanske några timmar senare skrev jag klart mitt inlägg "Till mamma". Jag hade börjat på det tidigare, men igår skrev jag klart det. Och la ut det.
Inatt vid tretiden vaknade jag och var klarvaken. Skarp som en blixt från en klar himmel kände jag en insikt i mig själv. Jag och de känslor jag hade under de åren som jag skriver om i den största delen av "Till mamma" fick aldrig någon respekt då när allt hände. Vare sig från andra eller mig själv. Plötsligt förstod jag varifrån smärtan kom. Plötsligt såg jag sambandet mellan mitt inlägg om "respekt" och mitt inlägg "Till mamma". Det var så självklart enkelt.
Jag känner att jag behöver andrum nu.
Jag har bestämt mig för att respektera den känslan.
Kramar om dig...
Skrivet av Gunilla den 12 oktober, 2009 kl. 06:24 #
Ja vila lite. Kram på dig.
Skrivet av carola den 12 oktober, 2009 kl. 08:14 #
Det du skrev i inlägget Till mamma var fantastiskt bra skrivet! Om nu den tiden och tankarna kring det kommer ikapp dig så här plötsligt förstår jag att du behöver hämta andan. Det var bitvis till och med svårt att ta in för mig som läsare hur mycket ni har gått igenom under alla dessa år.
Kram!
Skrivet av Car Bil den 12 oktober, 2009 kl. 12:39 #
Gunilla: Tack, det kändes bra. Cyberkramar hjälper, det vet ju du. Jag mår bättre nu.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 12 oktober, 2009 kl. 16:19 #
Carola: Nu har jag vilat och nu känns det bättre.
Tack för att du tänkte på mig.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 12 oktober, 2009 kl. 16:20 #
Car Bil: Jag har nyligen upptäckt vilken fantastisk skribent du är, så jag blir oerhört smickrad av det du skriver. Tack! Och tack för att du läste, verkligen.
Jag behöver hämta andan ibland, det hjälper. Nu har jag gjort det och nu är det ganska så OK igen.
Jo, det har varit tufft många gånger i mitt liv. Jag vet inte om du läste "Till pappa" som jag skrev i min blogg för något vecka sedan. Gör gärna det, om du är intresserad. Då får du mera en helhetsbild. Även om det jag berättar här är en droppe i havet av allt som hände de där kämpiga åren i mitt liv.
Kramar
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 12 oktober, 2009 kl. 16:23 #