Att bli vräkt som barn

06 nov kl 06:14, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 6 Kommentarer | Permalink




Alla barn har rätten att ha ett hem.
Inget barn ska någonsin behöva uppleva att bli vräkt.
Inget barn ska någonsin behöva bryta upp från sitt hem från en dag till en annan.
Det borde vara självklart.
Men det är fortfarande inte det.
Barn vräks.
Också idag i Sverige år 2009.



I morse vaknade jag mitt i gråt. Det är inte så ofta det händer nu för tiden, men i morse gjorde jag det. Jag har fått lära mig att slappna av, försöka få kontakt med mina känslor och minnen just då. Den här gången var det vräkningen när jag var liten som var där igen. En flash-back. Förträngningen som får mig att gråta i sömnen. Mellan sömn och vakenhet. Minnena trängde sig på igen. Efter alla dess år.

Att bli vräkt och att vara barn, det är att vara utan makt. Det är att vara utlämnad. Övergiven. Liten. Rädd. Ensam. Alla de känslorna finns fortfarande i mig just nu när jag skriver. Jag skriver för att skriva av mig det. Det hjälper.
 
Detta är mina minnesbilder från just den dagen jag, min mamma och min bror vräktes från vår lägenhet eftersom mina föräldrar inte hade råd att betala hyran. Eftersom det inte heller fanns några släktingar eller vänner som ställde upp och hjälpte oss den gången.
 
Detta är mina egna personliga minnen från när jag är 12 år gammal och blir vräkt. Min mammas upplevelse är troligen en helt annan, precis som min brors. Minnen är märkliga. Personliga. Egna. Mina minnen är mina. Jag har rätt att ha mina minnen. Jag har rätt att få berätta. Det hjälper mig. Det läker. Jag har egentligen aldrig berättat för någon. Jag har tigit i stort sett hela mitt liv om det som hände mig. Nu berättar jag det jag minns.



VRÄKNINGEN

Jag står tätt intill dörrkarmen i dörröppningen och ser 

flyttkarlar som

ovarsamt och mycket snabbt river ned våra bokhyllor.

Flyttkarlarna tömmer lägenheten på allt som finns där.

Tavlor. Möbler. Porslin. Böcker. Mina saker.

Fort.

Allt sker så fort.



Samma kväll.

Jag i ny, tom, kall lägenhet.

Februari.

Mörkt.

Jag, mamma och lillebror

på en madrass på köksgolvet.

Värmen från den påslagna spisen.

Det finns ingen annan värme i lägenheten.

Värmen från varandras kroppar på madrassen i den smala gången i det smala, nya köket.

Inte hemma.

Borta.

Okänd mark.

Okända dofter.

Ekande rum av tomhet.

Alla ouppackade flyttlådor som ingen vuxen orkar packa upp.

Samma dag.

Allt detta.

På en och samma dag.

Jag hinner inte med.



Sedan.

Detta är mitt nya hem.

Jag måste åka buss till mina kompisar, det är för långt att gå.

Jag måste åka buss till min skola, det är för långt att gå.

Bara nya ansikten runt mig där jag bor nu.

Nybyggda lägenheter, byggda för såna som oss.

Som inte har råd att betala hyran:

Såna som oss.

Som inte har råd att bo närmre skolan och staden.

Ett särskilt kvarter.

För såna som oss.

Som är utanför.

Udda.



Men där finns träd.

Där finns fåglar.

Där finns harar som skuttar på gräsytorna.

Där finns stora gräsytor att springa på.



Vi har en liten plätt mark utanför lägenheten.

Men där är inget gräs än. Inget planterat.

Bara jord.

Det finns ingen vuxen som orkar.

Ingen vuxen förälder som orkar ta tag i saker.



Jag sköter skolan och mina läxor.

Jag har min lilla hund som jag älskar.

Jag är förälskad för allra första gången i mitt liv.

Jag lyssnar på musik.

På Donny Osmond och David Cassidy.

Jag överlever.

Jag överlevde.

Men det gjorde ont.



Barn ska aldrig någonsin vräkas.

Barn glömmer aldrig en vräkning.

Barn gråter som vuxna i sömnen ibland och minns känslan av att bli vräkt.



Nolltolerans för vräkning av barn.

Men det händer fortfarande, idag också.

I Sverige år 2009.

Barn vräks.

Nolltolerans för vräkning av barn.

Något annat finns inte för mig.



Tack för att jag fick berätta.



För den som är intresserad av mer om mina erfarenheter i livet och min bakgrund, klicka på följande länkar:

Till pappa

Till mamma




 

« Darin/Kt de Luna... | Hem | Waldo de los Rios... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/att_bli_vräkt_som_barn

Kommentarer:

Hej Anna-Karin

Det här var mycket sorgligt att läsa. Måste varit hemskt, svårt att ställa sig in i det. Du har skrivit detta så fantastiskt bra och öppenhjärtligt så jag kan nästan ser er framför mig...Usch så tragiskt än gång..Men idag har du det bra och bättre blir det...Det är väl en tröst om något..eller hur!

Massor av varma tankar

xxx

Skrivet av Kojiki den 06 november, 2009 kl. 07:28 #

Kojiki: Tack så väldigt mycket för att du läste, trots att det var sorgligt. Ibland kan jag tveka att berätta, därför att jag vill inte att andra människor ska bli ledsna.

Men jag tycker också att jag har något viktigt att berätta. Därför att barn vräks fortfarande i Sverige år 2009. Det borde inte få ske, anser jag.

Jag klarar att berätta det här utan att ta stryk. Jag är så stark idag. Det till och med lättar på den smärtan som dök upp i sömnen på morgonen.

Så, än en gång, tack för att du tog dig tid att läsa.

Och precis som du säger, jag fick ett bra liv trots allt och just nu har jag t o m "Flow" i mitt liv. Det är precis lika viktigt att berätta det som att berätta om hur sorgligt livet också kan vara. Människan är stark. Vi är mycket starkare än vi tror oss om att vara. Så tänker jag.

Ha en bra dag, Kojiki!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 november, 2009 kl. 07:53 #

Det var då för väl att du hade en hund, att det finns musik och kärlek, att skolan gick bra. Du måste ha jobbat en del där...Barn skulle verkligen aldrig, aldrig behöva bli vräkta! Nuförtiden får man i alla fall inte stänga av elen hursomhelst för försenade elräkningar om det finns barn i familjen. Inte i min hemkommun iaf. Alltid något.

Tänker på flyktingbarnen som kommer ensamma hit. Många kommuner vill inte ta emot dem. Det är ofattbart. Hur kan makthavare vara rädda för ensamma barn?

Kan någon förstå?

Skrivet av lilla grisen den 06 november, 2009 kl. 16:43 #

Lilla grisen: Så fint du skriver till mig. Och jag är lika nyfiken varje gång på vem du egentligen är, lilla grisen.

Jo, jag slet allt vad jag kunde i skolan. Det var min fristad, kan jag säga.

Nej, barn skulle aldrig bli vräkta, jag håller med dig helt om det. Och det var en anledning till att jag skrev inlägget. Det är fruktansvärt att man fortfarande vräker barn i Sverige år 2009.

Jag tycker mycket om att du lyfter fram de ensamma flyktingbarnen också. Jag lider varenda gång jag ser eller läser om sådana fall. Det handlar om barn. Inte vuxna människor. Det gör ont i hela kroppen att vi inte alltid klarar att ge barn ett bra liv i Sverige. Nej, inte kan jag förstå det i alla fall.

Kram på dig, lilla grisen, vem du nu än är! Allt gott till dig för att du verkar vara en så varm person!

Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 november, 2009 kl. 21:03 #

Hej Anna-Karin.

Jag såg det här inlägget lite snabbt för några dagar sedan, men jag kände att jag måste återvända och skriva en rad.

Det var ett tragiskt minne du har att bära på där. Det kan inte ha varit lätt, speciellt i den åldern när man är som känsligast.

Och jag håller med dig och de övriga här ovan. Barn ska bara inte vräkas. Såg du Uppdrag granskning i veckan som handlade om familjer på jourhem? Det är skrämmande att barn måste bo så i flera månader.

Det är dock en tröst för mig att du har rett dig bra efter dina traumatiska år. Nu kan allt bara bli bättre. Eller hur?

Ska läsa några fler inlägg nu...

Kram och God natt.

Skrivet av Bella den 08 november, 2009 kl. 00:34 #

Bella: Tack för att du läste. Vissa saker känns viktiga för mig att få berätta. Inte bara för min egen skull, utan för själva sakens skull. Nej, inga barn borde få uppleva att bli vräkta, eller att ha det som du berättar om från Uppdrag Granskning. Barn har rätt att få vara barn och att få ha det så tryggt som möjligt omkring sig. Men verkligheten är inte alltid sådan.

Jag fick ett bra liv i alla fall. Men det är inte alla som får det. Minnena har jag dock kvar. Sådana här saker glömmer man nog aldrig helt. Och kanske ska man det inte heller. Däremot fastnar jag inte i mina minnen. Jag lever här och nu, så ofta som det bara är möjligt.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 08 november, 2009 kl. 16:06 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten