Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Det var en sådan där gnistrande, kall, stjärnklar natt som vi gick ut till bilen och snön knarrade under fötterna där vi gick. Jag, den blivande pappan och den blivande storasystern. Jag hade vaknat av en kraftig sammandragning strax efter midnatt och förstod att nu, nu var det dags. Bäst att skynda. Den första förlossningen hade gått snabbt. Jag hade ingen lust att föda i bilen, så snabbt iväg.

Jag minns känslan i backen ned mot stan. Jag minns stjärnorna i den mörkblå natten. Kylan. Känslan av glädje, förväntan. Också rädsla. "Jag har redan ett barn. Tänk om något går snett." Det barnet jag har levande utanför min kropp, är fortfarande på något sätt mitt enda barn. Trots sparkarna jag känner där inifrån mig. Det är henne jag tänker på i första hand, min förstfödda. Jag är rädd att något ska hända som kommer att göra henne illa.

Samtidigt denna glädje att äntligen, äntligen ska hon få bli storasyster. Som hon drömt om så länge. "Jag vill inte vara bara ett barn i huset". Så många gånger vi hade fått höra det. Nu skulle det bli två barn i huset.

Hos min mamma där vi lämnar av vår dotter innan vi åker in till sjukhuset är jag glad och skrattar och pratar med min lilla snart 5-åriga tjej. Om att nu ska hon få ett syskon. Inne i mig skär det som knivar när jag kramar henne för att åka iväg. Jag är så rädd att lämna henne. Jag är så rädd att något ska hända så att vi inte ska mötas mer.

Precis på väg ut från lägenheten där mamma bor, får jag en riktigt kraftig sammandragning igen. Jag stannar länge där, lutar mig mot dörrposten, får knappt luft, jag profylaxandas och försöker slappna av. Så är den över. Jag kan röra mig som vanligt igen. Och så. En liten vinkning och leenden till mamma och dottern. Iväg till förlossningen.

Länssjukhuset i stan är alldeles nybyggt. Förlossningen är i källarplanet. När allt är över, då får man ta hissen upp till översta våningen. Nästan som att man får komma till himlen efteråt. Fast först källaren.

Där är det de vanliga rutinerna. Frågor, undersökningar, varm dusch och så på med den där tjusiga sjukhusrocken. Gott om plats är det i den. Gott om plats för en stor mage.

Nu är det föda snabbt och lämna BB snabbt som gäller. Det är sådana tider. Besparingstider. Eller som man hellre vill kalla det, det är bäst för både barn och mamma att komma hem så fort som möjligt.

Så jag får en rollator som jag ska promenera med i korridoren för att påskynda värkarbetet. Jag går och jag går och jag går och jag tror aldrig att jag kommer fram till dörren. Det är tungt. Ibland får jag bara hänga där, på rollatorn. Det går inte att röra sig när sammandragningarna kommer. Jag blir hängande, andas, försöker slappna av. Den som ändå hade en stol! Jag känner att jag är trött.

Det var inte riktigt väntat än, att jag skulle föda. Och jag hade varit igång som vanligt dagen innan. Men det är bara att trampa på. Skynda, skynda, ju mer du går desto snabbare kommer det igång...

Tidsandan, tänker jag nu, så många år efteråt. 17 år efteråt förstår jag att det hade börjat redan då. Vår vilja att skynda på allting. Till och med miraklet att föda ett barn. Skynda, skynda...

Allt flyter på som det ska. Värkarna känns, men jag födde mitt första barn utan smärtlindring och så har jag tänkt göra den här gången också. Det går bra med hjälp av profylaxandningen för mig. Timmarna går.

När gryningen närmar sig kommer jag in i förlossningsrummet. Äntligen en säng att få lägga sig i. Benen är alldeles matta. Det är jag, den blivande pappan och barnmorskan i rummet. Där är svag belysning och allting är bra säger barnmorskan. Jag får krysta och jag tänker att snart är allt över, snart, bara ett litet tag till, jag klarar det, snart....

Då händer det. Jag hinner inte med. Jag bara hör att barnmorskan ropar till. Plötsligt är där fyra barnmorskor som hänger över mig och pressar och trycker på min mage allt vad de orkar. Där är en läkare. Jag får en ansiktsmask och jag vill inte ta emot den. "Du måste ta den, säger barnmorskan". "Det är för barnet". Jag tar den. Syrgas. Inte lustgas som jag trodde. Det är syrgas.

Nu tar barnmorskan kontakt med mig. Ser mig rakt in i ögonen, nära. "Barnet mår inte bra, barnet har navelsträngen många varv runt halsen och kommer inte ut, det stryps åt för barnet därinne. Jag ska försöka klippa av navelsträngen inuti dig. Bara andas. Det här kommer att gå bra".

Jag andas. Vad gör man?

Nu är där fem barnmorskor som pressar på. Någonstans som långt bort i en dimma, hör jag barnmorskan säga att hon klippt av navelsträngen. Jag känner en lättnad. Jag känner att någon lägger ett litet barn mot min hud. Det andas. Det har alldeles, alldeles svart hår med en lång svans där bak. Jag stryker den lilla varelsen med min trötta hand. Hela jag är alldeles slut, alldeles matt. Jag är lycklig, fast jag orkar nästan inte känna lyckan för den där mattheten.

"Ska ni inte se efter om det är en flicka eller pojke", säger barnmorskan leende.

Jag skrattar till. Det känns som att det kvittar just nu. Det är ett liv jag håller i min famn. Flicka eller pojke, "so what". Men, men, vi tittar efter. Det är en lillasyster till vår nu plötsligt så stora andra tjej.

Lillasyster bajsar på min mage där jag ligger. LIllasyster är trött efter förlossningen, precis som jag. "Hon har fin färg, säger doktorn. Hon var blå först, men hon hämtade sig snabbt".

Jag får hålla henne en liten stund till, sedan tar man henne ifrån mig. Man vill undersöka henne extra noga eftersom hon haft problem alldeles innan hon föddes. Men allt var bra med henne. Rusig av lycka ringer jag till min nu stora tjej och berättar att hon blivit storasyster. Jag kan höra henne hoppa jämfota av glädje på köksgolvet hos mormor.

Vi är bara så genomtrötta, lillasyster och jag. Nu får vi lämna källaren och åka med hissen till BB där uppe så nära den sjunde himlen. Vi får eget rum den första natten, för att få vila ut.

Jag minns att hon skrek i sin lilla vagn bredvid min säng. Jag minns min längtan efter att hålla henne nära mig, att trösta henne. Jag minns den där mattheten i mina ben. Jag minns att jag kände mig osäker på om jag skulle orka lyfta upp henne till mig. Jag minns att jag var rädd att jag skulle tappa henne. Jag minns att min längtan var starkare än mattheten.

Jag ställde mig upp på mina matta ben, jag tog den lilla med mina allra mjukaste och mest varsamma händer och lyfte upp henne ur den lilla vagnen. Omfamnade henne, la henne intill mig i sängen och där tystnade hon. Jag såg henne sova där intill mig. Jag kunde inte fatta varifrån hon fått sitt så svarta hår. Den lilla svansen där bak. Den lilla näsan. Munnen. En levande docka där bredvid mig. 

Inte kunde jag sova. Inte kunde jag släppa blicken från miraklet där i min säng. Jag låg där och log och bara tog in det lilla ansiktet. Jag ville lära känna henne, varenda litet ansiktsdrag, varenda andetag. Jag kände mig matt och mycket, mycket lycklig.

Det var först efteråt som jag förstod på riktigt hur illa allt lika gärna kunde ha slutat. Det var så. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Vi hade kunnat fått åka hem till vår äldsta tjej utan ett nytt litet barn i famnen. Men det gick bra.

Vad som avgör om det blir det ena eller det andra, det får jag kanske aldrig veta. Men jag vet, att man är kanske aldrig så nära döden som levande människa som i just den stunden man är på väg att föda ett nytt liv. Skillnaden mellan det ena, livet eller döden, är hårfin i just denna stund. Allting kan gå bra. Och allting kan gå snett. Just i den stunden är det inte längre jag som har makten. Den finns i någon annans händer. Någon så mycket, mycket större än mig själv.

Än idag vill jag säga tack när jag skriver om den här förlossningen. Tack för att allt gick bra. Tack för den lilla varelsen som idag är min tonåring. Tack för att jag fick vara med om att få föda fram två barn i mitt liv. Tack för att jag fick det stora förtroendet att få bli mamma. Tack, mina älskade barn, för att just jag fick bli er mamma. Ni är det största som hänt mig någonsin.