Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag tänkte att jag skulle berätta ibland i min blogg om böcker som betytt något särskilt för mig i livet.

Jag läser inte så många böcker idag sedan jag fick nackbesvär, men jag har läst väldigt många böcker förut.

Den boken som jag kände att jag ville berätta om först av alla, det är "Lille prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry. Eller som den heter på franska; "Le petit prince".

Jag läste den för allra första gången när jag pluggade 20 p franska på högskolan. Det var en tunn, liten bok som kändes som en barnbok. Vackra små illustrationer. Men det var ingen barnbok. Vilken bok! Hela boken är poesi, filosofi, människokännedom, kärlek, ömhet, tårar, skratt. Ja, jag blev förälskad i den direkt. Särskilt när jag läste den på det franska språket. Den är poetiskt skriven. Rytmen i meningarna är så vacker att jag läser dem om och om igen. Det kvittar om jag inte skulle förstå vartenda ord, det räcker med rytmen. Den är som musik, fast i bokstäver.

Som tur är finns den på svenska också. Så att man kan läsa den vackra berättelsen. Ha en näsduk i beredskap när du kommer till sista kapitlet. Nej, förresten. Ha näsduken i beredskap genom hela berättelsen. Tårarna trillar när man minst anar det. Därför att boken berör.

Författarens öde kräver också sin näsduk. Antoine de Saint-Exupéry dog alldeles för tidigt vid en flygkatastrof 1944. När boken om "Lille prinsen" kom ut blev den älskad och omtalad. Jag citerar ur boken: "Lille prinsen sjunger på ett betvingande sätt om kärlekens allmakt, om vänlighet och ödmjukhet, men den gisslar också med oemotståndlig humor mänskliga dårskaper som penningbegär, härsklystnad och paragrafrytteri. Denna barnbok väjer inte ens för död, saknad och sorg - men skildringen av dess ömtåliga ting är sällsynt fin och riktig. Lille prinsen har poesi och visdom, charm och humor. Unna dig upplevelsen att lära känna honom. Han kommer att bli din käraste vän". (Ur den svenska översättningen från Rabén och Sjögren, 1991).

För mig har "Lille prinsen" blivit inte bara som min käraste vän. Han har också blivit en ständig följeslagare genom mitt liv sedan jag läste boken för första gången när jag var 20 år gammal. Jag vet inte hur många gånger jag läst den. Det franska exemplaret är i lösa blad numera. Den svenska boken börjar bli lite sliten nu den också. Böcker är viktiga för mig, det har de alltid varit. En gång hittade jag inte mitt franska exemplar av "Le petit prince". Jag letade så att jag trodde att jag skulle bli tokig. Jag kände mig tom utan den. Jag kände ett behov av att ha den där, i bokhyllan.

Den fantastiska berättelsen handlar om en man som hamnar med sitt flygplan mitt i öknen. Där stöter han på en underlig liten person som visar sig vara en prins som ramlat ned från en planet, planeten B 612. Prinsen är en mycket ensam liten varelse. Han lever nästan helt ensam på sin planet i rymden. Det enda han har där är ett lamm som han matar och tar hand om. Och det lilla lammet är hans stora bekymmer nu när han ramlat ned på jorden. Hur ska det överleva utan honom, där borta i rymden, alldeles ensam på planet B 612? Det finns ett problem till, minst, för Lille prinsen. På planet B 612 finns också en blomma, med taggar, som Lille prinsen älskar. Och nu är han bekymrad att lammet ska äta upp blomman när han är borta från planeten.

Helst av allt skulle jag vilja att ni fick läsa det sista kapitlet i boken. Men så kan jag ju inte göra. Det skulle ju vara att förstöra halva nöjet för er. Så jag väljer ett annat litet stycke som smakprov ur "Lille prinsen". Var så goda!



Kapitel VII ur Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry

"Tack vare lammet uppenbarades ännu en hemlighet i Lille prinsens liv. Det var den femte dagen. Han frågade mig plötsligt rakt på sak, som om han länge hade funderat på problemet i tysthet:

- Ett lamm som äter buskar äter väl blommor också?

- Ett lamm äter allting som det råkar hitta.

- Till och med blommor med taggar?

- Ja, till och med blommor med taggar.

- Men vad gör taggarna då för nytta?

Det visste jag inte. Just då var jag fullt sysselsatt med att skruva lös en bult i motorn, som var för hårt åtdragen. Jag var allvarligt bekymrad, för motorhaveriet tycktes vara svårt att avhjälpa, och då dessutom dricksvattnet höll på att taga slut, började jag frukta det värsta.

- Vad gör taggar för nytta?

Lille prinsen gav sig aldrig, förrän han fått svar på sin fråga. Jag var förargad över bulten och svarade vad som föll mig in:

- Taggar gör ingen nytta alls. Dem har blommorna bara för att vara elaka.

- Åh!

Men efter en stunds tystnad utbrast han, nästan hätskt:

- Jag tror dig inte. Blommorna är svaga. De är så barnsliga. De skyddar sig så gott de kan. De tror att de är hemskt farliga med sina taggar.

Jag svarade inte. Just då tänkte jag: "Om den här bulten fortsätter att spjärna emot, så slår jag loss den med hammaren."

Lille prinsen störde om igen mina funderingar:

- Och du tror alltså att blommorna...

- Nej, nej visst inte! Jag tror ingenting. Jag svarade bara det första som föll mig in nyss. Jag håller på med något viktigt, förstår du!

Han tittade förvånat på mig.

- Något viktigt?

Han såg på mig, där jag stod med hammaren i handen och fingrarna svarta av smörjolja, lutad över en maskin som han tyckte var mycket ful.

- Du pratar som de stora.

Jag skämdes litet. Men han fortsatte obarmhärtigt:

- Du förväxlar allting! Du blandar ihop allting!

Han var mycket förargad. Han skakade på huvudet, så att de gyllene lockarna flög för vinden.

- Jag vet en planet, där det bor en karmosinröd farbror. Han har aldrig njutit av doften från en blomma. Han har aldrig tittat på en stjärna. Han har aldrig hållit av någon. Han har aldrig gjort annat än räknat. Och hela dagarna upprepade han precis som du: "Jag är en allvarlig människa. Jag är en allvarlig människa!" Och då pöser han av högfärd. Men han är ingen människa utan en svamp!

- En - vad för något?

- En svamp.

Nu var Lille prinsen alldeles blek av vrede.

- I miljoner år har blommorna skaffat sig taggar. I miljoner år har lammen trots det ätit upp blommorna. Och så skulle det inte vara angeläget att söka förstå, varför de gör sig så mycket besvär med att skaffa taggar, som inte är till någon nytta! Är inte kriget mellan lammen och blommorna något mycket viktigt? Något mycket viktigare än de där uträkningarna som en stor röd farbror gör? Och om jag nu vet en blomma, som inte finns någon annanstans i hela världen än på min planet och som ett litet lamm skulle kunna förstöra i ett nafs, en vacker dag, utan att förstå vad det gjorde - skulle inte det vara viktigt!

Han blev skärare om kinderna och fortsatte:

- Om någon håller av en blomma, som är den enda i sitt slag på miljoner sinom miljoner planeter, så behöver han bara skåda ut i rymden för att känna sig lycklig. Han säger till sig själv: "Min blomma finns där ute någonstans..." Men om lammet äter upp blomman, så är det som om alla stjärnor med ens slocknade. Och det skulle inte vara viktigt!

Han fick inte fram något mer. Plötsligt brast han i gråt. Natten var över oss. Jag hade lagt mina verktyg åt sidan. Jag brydde mig inte om min hammare, och min bult, inte om törsten, inte om döden. Det fanns på en himlakropp, på min planet Jorden, en liten prins som behövde tröst. Jag tog honom i famnen, jag vaggade honom: "Det är ingen fara för den där lilla blomman, som du tycker så mycket om... Jag skall rita en munkorg åt ditt lamm... Jag skall rita en kupa åt din blomma... Jag..." Jag visste inte vad jag skulle säga mer. Jag kände mig så tafatt. Jag visste inte hur jag skulle få kontakt med honom, få honom att lyssna. Tårarnas land är så gåtfullt och fjärran."

(Ur Lille Prinsen, Antoine de Saint-Exupéry, Rabén & Sjögren, 1991)