Den första kyssen Del 3

05 mar kl 12:45, 2010

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Kärlek | 6 Kommentarer | Permalink



Jag mötte Honom en sommardag och jag var 14 år och Han var 19 år och hade svart skinnjacka och motorcykel. Blixten slog ned i mig när Han tittade på mig med sina gröna, glada ögon för allra första gången. Han kände likadant. Jag visste det inte då, men jag fick veta det senare. Kärlek vid första ögonkastet.

Kärlek bryr sig inte om åldrar eller andra gränser. Den drabbar skoningslöst. Överskrider gränser, rasar fram som floden efter ett våldsamt störtregn och drar med sig saker på färden.

Jag var så gräsligt kär. Han var det finaste jag någonsin sett. Ingen fick mig att skratta som Han. Vi lekte, vi jagade varandra bland klippor och skär, vi retades med varandra och vi dröjde fast i varandras ögon allt längre som tiden gick. Den där sommaren. När jag var 14 år. Och Han var 19. Jag känner mig lite knäsvag fortfarande, vid minnet. Det var stark förälskelse, starka känslor.

Jag minns att vi åkte till havet tillsammans. Med ett par vänner som båda visste att vi vara kära i varandra, Han och jag, fast lite för blyga för att säga det till varandra på riktigt, båda två. Jag minns att jag inte kunde få ned en endaste bit mat, där i restaurangen när vi skulle äta. Jag kunde inte svälja när Han satt mittemot mig. Jag kunde knappt föra gaffeln till munnen. Jag tror inte jag åt något alls. Jag satt där på en stol. Och bara var så gruvligt kär.

En sommarkväll lämnade våra vänner oss, som av en händelse, ensamma. Vi blev ganska tysta när vi blev ensamma, Han och jag. Fast ju längre vi var ensamma där i rummet, desto lättare blev det att prata med varandra. Vi hade roligt tillsammans. Berättade saker för varandra. Pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Allt. Utom om vad vi kände för varandra.

Det blev mörkt. Så mörkt som det nu blir när det är tidig sommar. Och jag skulle hem, för jag fick inte vara hemifrån hur länge som helst. Intill rummet där vi satt fanns en balkong som ledde vidare ut i trädgården och sommarnatten. Jag följde med Honom ut där, på balkongen, för att säga hejdå när Han skulle fara vidare på sin motorcykel.

Det var försommarkväll. Ljummet i luften. Stjärnklart. Blomdoft. Vi stod där och hängde, småpratade. Det var inte lätt att säga hejdå. Ingen som egentligen ville säga just det ordet. Plötsligt böjde Han sig fram mot mig och kysste mig. På riktigt. En riktigt härlig äkta kyss så full av känslor och förälskelse och hormoner och allt vad som nu en riktig kyss från hjärtat innehåller.

Berusad av alla känslor som rusade runt inne i mig, gav jag killen en rungande örfil på Hans mjuka kind. En örfil! Han skrattade till, vände sig om, sprang iväg nedför trappan, kastade sig iväg på sin motorcykel och körde iväg.

Där stod jag. Och förstod ingenting. Vad hade jag gjort? Och varför? En örfil. När Han just kysst mig. Jag ville ju inget hellre. "Aldrig mer ser jag Honom nu", minns jag att jag tänkte. Så pinsamt...

Någon vecka senare ringde det på dörren därhemma. Jag öppnade och ramlade nästan bakåt när jag fick se att det var Han som stod där. Leende. Tittade rakt på mig med sina gröna, glittrande ögon.

Den dagen blev vi ihop. Det var en riktig kärlekssommar. Han var en fin kille, hur snäll som helst. Det var en söt och mycket varm historia. Det blev många, många, långa kyssar. Skratt. Romantik. Salta bad. Ungdomskärlek.

När sommaren var över, gjorde jag slut. Mina känslor hade svalnat. Det hade tyvärr inte hans. Han blev så förtvivlad att han var nära att köra ihjäl sig. Det smärtar mig fortfarande ibland. Han var en så fin kille. Och jag var så ung. Kanske sårade jag honom, fast jag inte menade det. 

Det är inte alltid lätt att vara ung och kär. Inte heller alltid lätt att vara ung och få sin allra, allra första kyss. Och inte mindre lätt att vara ung och göra slut med en kille för allra, allra första gången.

Men fina minnen får man med sig för resten av livet.

« David Cassidy "Could... | Hem | Violfest i Tourrette... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/den_första_kyssen_del_3

Kommentarer:

Hej Anna-Karin!!!

Du var 14 ÅR och han...19 år...
Värligt vackert!!!

Kram nilla

Skrivet av nilla den 05 mars, 2010 kl. 15:24 #

Vad läskig du har precis beskrivit min första kärlek och "riktiga" förhållande.. =D

Om vi byter ut havet mot skog och insjö samt tar bort örfilen.. =P
Men annars kunde det lika gärna varit jag som beskrev första gången jag blev riktigt kär..
Ålder, motorcykel.. ja allt stämmer precis..

Läskigt.. fast på ett skoj sätt.. =D

Mina minnen från den sommaren är fortfarande några av de absolut starkaste jag har.. kan fortfarande komma ihåg detaljer som efter alla dess år inte borde kunna kommas ihåg..
Och ögonen.. hans ögon.. dom kommer jag nog aldrig att glömma..
Kan fortfarande se dom framför mig om jag blundar och tänker tillbaka.. så intensiva.. =D

Var längesedan jag tänkte på den sommaren nu..
Så tack för att du frambringade ett underbart minne för mig..

Hoppas din dag varit bra

Kram

Skrivet av Do ut des den 05 mars, 2010 kl. 17:02 #

Nilla: Tack! Så glad du gör mig att du tyckte om det jag skrivit. Ja, jag var 14 år och han var 19 år. Det var en jätteromantisk sommar. Jag glömmer den aldrig så länge jag lever. Ett riktigt fint minne.

Ha en bra helg, Nilla!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 05 mars, 2010 kl. 22:06 #

Do ut des: Ha, ha... är det så? Att min berättelse påminner så mycket om din egen? Ja, kärlek är sig nog ganska så lik för oss människor. Man kan lätt känna igen sig i berättelser om förälskelse, känslorna är mycket desamma, tror jag.

Du skriver att både ålder och motorcykel stämmer. Var du också tillsammans med en 19-årig kille när du var 14 år? Det är ju inte så vanligt, det var det i alla fall inte när jag var 14 år. Min moster, som jag bodde hos då, var sur för att jag var ihop med honom, det var knappt att jag fick träffa honom, egentligen. Det var på gränsen. Fast vi funkade väldigt bra ihop, trots åldersskillnaden. Vi hade så roligt, precis samma humor och så var vi jättekära! :)

Så härligt att du minns din killes intensiva ögon! Vilken tur att man kan minnas. I alla fall de där underbara minnena som gör att man hittar glädjen och lyckan inuti sig själv.

Tack för att du berättade, Do ut des. Det gjorde mig riktigt glad. Att du delar med dig till mig av ditt personliga underbara minne.

Ha en fin helg, Do ut des!

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 05 mars, 2010 kl. 22:13 #

Å vilket minne, tack för att du delar med dig,Du skrev så fint att jag var med som i en film.
kram

Skrivet av carola den 06 mars, 2010 kl. 14:34 #

Carola: Det gäller väl att skriva av sig från minnet så länge man har det kvar. :)

Jag skriver ofta just sådana här personliga minnen därför att jag vill ge dem vidare till mina barn. Och så klart, jag tycker om att berätta, det gör jag. Det har jag alltid gjort.

Tack för dina fina ord, Carola. Jag blir glad av dem. Och tack för att du tog dig tid att läsa min berättelse.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 mars, 2010 kl. 15:16 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten