

03 nov kl 15:52, 2009

Nu är det inte många löv kvar på träden där jag bor.
Jag har just varit ute på en härlig höstpromenad i solskenet. Himlen är blå och det är ett milt ljus ute.
Det milda ljuset en solig höstdag tycker jag mycket om.
Sommarsolen kan vara bländande för mig.
Jag är fortfarande mer ljus- och ljudkänslig än jag var före utbrändheten.
Så just det milda ljuset på hösten tycker jag är vilsamt för själen.
Det var ganska kyligt ute, trots att det är sydlig vind.
Just nu sänker sig solen alltmer vid horisonten.
Jag bor högt och i ett mycket öppet landskap.
Så nu när träden tappar sina löv känns det som att hela jag kommer närmre himlen på något sätt.
Nästan som att jag blir ett med himlen.
Ibland känns det bra.
Ibland kan det kännas otryggt.
Alltför öppet.
Allra bäst gillar jag nog att vara under träden när de har löv.
Det får jag vänta på ett tag nu.
Jag får ta skydd någon annanstans.
I mitt varma hus.
Och alldeles, alldeles precis i detta nu försvann solen.
Jag ser den inte längre.
Gryningen är redan på väg.
Hej Maskroskvinnan!
Ja det är väl så,som du säkert sett
har jag inte varit hemma idag.
Ingen promenad här utan vi har varit i Överby
och handlat,jag passade på att äta
sambon ville inte ha,men varför skulle jag ge vika när det var en av mina favorätter där.
Javisst hör du fågelsång,ja det är vackert.
Jag önskar dej en trevlig Tisdag.
Kramar.
PS:Vackert kort du lagt in på ditt inlägg.DS:
Skrivet av Agath den 03 november, 2009 kl. 18:39 #
Agath: Ja, jag såg att du inte var hemma när jag skrev i din blogg. Undrar vad det var som du åt som var din favorätt?
Vacker fågelsång var det i din blogg.
Tack för de fina orden om mitt kort. Det är Anne-Sofie som hjälpt mig att få in det i bloggen.
Trevlig tisdag kväll!
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 03 november, 2009 kl. 19:25 #