Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag står i dörrposten och tittar på när pappa tapetserar mitt nya rum som har snedtak och där väggarna nu får småblommiga tapeter med alla regnbågens färger. Mitt nya rum är inte särskilt stort, men jag får ändå ett eget rum. Pappa skrattar mot mig ibland medan han jobbar. Han jobbar snabbt som alltid. Ibland slänger han in ett skämt och så tittar han på mig och skrattar.

Jag är glad där jag står i dörrposten för det är vackra tapeter pappa sätter upp. Och jag tänker att det är ett vackert fönster i mitt rum också. Jag kan se äppelträdens kronor och nu är det sommar och jag ser början till äpplen precis utanför mitt fönster. Det är nästan så nära dem att jag kan plocka dem direkt från fönstret med min bara hand om jag öppnar det. Äpplena är gula och genomskinliga i fruktköttet och det är morfar som har tagit hand om träden innan han dog.

Vi ska bo hos mormor i sommar tills vi hittar ett annat ställe att bo på långt hemifrån, i den där staden som vi ska flytta till. Vårt stora hus med vår vackra trädgård är såld efter pappas konkurs och vi har flyttat in i två rum och kök på andra våningen i huset där mormor bor. Jag får ett eget rum, det har pappa lovat mig hela tiden att jag ska få. Han och mamma och lillebror ska sova i det andra rummet. Köket är inte stort. Lägenheten är liten. Toaletten är en pytteliten toalett där man får kröka sin rygg för att komma in om man är vuxen. Men jag är ett barn, så för mig går det bra.

I den lilla hallen ovanför trappan, precis under snedtaket, står buren med våra tre marsvin. Mamma marsvin, pappa marsvin och den lilla nyfödda ,ekorrbruna marsvinsungen som jag precis hann se födas innna vi fick flytta från vårt hus. Den där sommaren hos mormor dör min lilla marsvinsunge. Jag gråter och är jätteledsen. Jag och lillebror gör ett kors som vi målar vitt och så begraver vi marsvinsungen i en av mormors rabatter och sätter vackra blommor där. Mormor blir jättearg och vi måste slänga korset för mormor säger att det är ogudaktigt, att vi hädar Gud när vi begraver en marsvinsunge och sätter ett kors där. 

En dag, när mitt rum är färdigtapetserat och jag har ett vitt överkast på min säng i hörnet längst in där det är som mörkast, ger pappa mig en present. Jag känner på paketet och jag förstår att det är en bok. Jag älskar böcker, det vet pappa och mamma. Mamma är så trött så det är pappa som fixar det mesta som ska fixas. Och nu har han fixat en present till mig. Det är en bok. Det är boken "Anne på Grönkulla" som pappa har valt till mig. Och jag slänger mig om halsen på honom och han skrattar mot mig och undrar om jag blir glad för den och det är klart att jag blir säger jag till pappa, klart att jag blir glad! Jag blir jätteglad. Och pappa kramar mig godnatt och jag ligger där i min säng med sänglampan tänd och jag öppnar boken och jag njuter av doften av den alldeles nya boken och försiktigt, försiktigt vänder jag de första bladen som doftar så gott och jag börjar läsa de allra, allra första orden i boken om "Anne på Grönkulla".

Tänk, jag tror att pappa visste precis vad han gjorde när han gav mig just den boken. Jag tror att pappa visste vilket helvete vår lilla familj skulle ha under många år framöver. Jag tror att pappa ville ge mig en förebild. Jag tror att pappa ville göra mig stark, göra mig modig. Och det gjorde han också.

Det gör ont i mig när jag idag som vuxen förstår hur smärtsamt allt måste ha varit för pappa. Hur han måste ha slitits sönder inuti när hans korthus föll. Och ändå. Trots det. Hans skämt till mig där i rummet. Hans skratt mot mig. Hans glada om än trötta ögon. Hur han tapetserade mitt rum med de allra vackraste småblommiga tapeter i alla regnbågens färger. Hans kram där när jag fick boken. Vilken klump han måste ha haft i sin hals, pappa. Vilken sorg han måste ha burit på i sitt hjärta där han satt. Och ändå kunde han ge kärlek till mig fortfarande. Kanske var det min barnakärlek till honom som gjorde att han orkade då? Kanske var det så, att vi höll varandra uppe båda två? Att vi bar varandra den där så tunga sommaren som bara var början på något så mycket värre.

När jag tänker efter nu, så förstår jag, att det här var min och pappas sista riktiga sommar tillsammans i livet. Det blev aldrig mer detsamma mellan oss igen. Det hände för mycket som förändrade oss alla för mycket och som gjorde att vi gled isär alltmer. 

Kanske är minnet av när jag får boken "Anne på Grönkulla" ett av de sista minnena av den pappa jag hade en gång. Han som för mig var den enda och den allra, allra bästa pappan i hela universum. Min hjälte. Min klippa. Min alldeles egna älskade pappa. Jag känner mig så tacksam idag att jag har kvar just de här minnesbilderna av en pappa som en gång älskade mig mest av allt på jorden. Jag tror att det bär mig genom mörker än idag. Så viktig är en förälders kärlek till sitt barn.