Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Julbloggning och julgranar

22 nov kl 07:28, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 0 Kommentarer | Permalink

Den är lite tidig den här bilden på granen, det är den.
Men jag kunde inte låta bli den för den var så vacker.

Jag tycker att det ska bli så roligt att blogga nu när det närmar sig jul. Förra året vid den här tiden hade jag inte börjat blogga på Passagen än. Tänk så mycket det finns att skriva om julen! Och så mycket fin musik!

Nu i veckan körde jag genom stan precis när stans största julgran kördes med lastbil till Rådhusparken. Det var ingen liten gran på flaket. Det var kul att få se den där i liggande ställning, så att säga. Den fyllde upp hela flaket med sitt gröna, barriga grenverk. Grenarna hängde ut över lastbilsflaket. Grön och grann var den. Jag fick julstämning bara av att se den. Snart står den tänd i parken och lyser upp mörkret.

Jag tycker att julgranar är vackra.

Julgran vill jag ha till jul.

Vi brukar ha två i vårt hus sedan några år tillbaka. En där uppe och en där nere.

Det var tonåringen som under flera år tjatade om att hon ville ha en julgran i gillestugan. Till slut vann hon diskussionen. Hon och jag åkte till Biltema och köpte en plastjulgran.

Det kändes absurt för mig. Att stå i kö på Biltema med en lång smal kartong som innehöll en "julgran" i plast. Jag kände mig rent fnissig när jag stod där. Inte förstod jag heller hur granen fick plats där inne i den smala kartongen.

Julgranar hade dittills varit levande granar för mig. "Aldrig en plastgran över min tröskel", hade jag upprepat år efter år.

Jag minns känslan mycket väl.

När jag kom hem fick jag svar på alla mina frågor.

Granen var hopfällbar. Det var bara att vika ut grenarna och fixa till dem så att det blev snyggt. Och julgransfoten var också hopfällbar. Och toppen på granen var lös. Det var samma känsla som att bygga med lego ungefär. Som en lek. Och jag var fortfarande fnissig när jag monterade vår första plastjulgran.

När julen är slut, då fäller jag ihop grenarna och stoppar in granpinnen och de isärplockade grandelarna i den smala kartongen igen.

Det är nästan så att jag har börjat gilla plastgranar mer än riktiga granar.

Det finns flera fördelar med dem om man jämför.

Man behöver inte åka iväg för att köpa en gran på flera år när man köpt sin plastjulgran. Den står därhemma i sitt hörn hela året och bara väntar på att man ska ta fram den när det närmar sig jul.

Man vet hur granen ser ut, år efter år. Inga överraskningar där inte.

Inte behöver man vattna plastgranar heller.

Och inte mata dem med sockerbitar.

De barrar inte.

Man är väl inte sämre kvinna än att man kan ändra sig.