Konsten att få en innedörr på plats

30 jan kl 09:18, 2010

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 2 Kommentarer | Permalink



Hade jag sovit utomhus i natt, då hade jag nog vaknat sådan här idag.

Det var värst vad kallt det är. Jag tror inte att vi har haft en sådan kyla hos oss på kanske 20 år. Inte så långvarig. Det känns så idag i alla fall. Jag minns några kyliga veckor i februari för cirka 20 år sedan. Vi hade tagit bort innedörren mellan hallen och köket för att den var ändå bara i vägen. Jag var ensam hemma i veckorna när min make jobbade på resande fot. Vi hade inga barn än. 

Och så kom den där kylan. Ibland gick strömmen också och med direktel så blev det ganska snabbt en inomhustemperatur på 12 grader. Brrrrr.... Jag klädde på mig Helly Hansen-underställ och Helly Hansen-strumpor och lager på lager och allra ytterst en varm jacka. Mössa hade jag också på mig inomhus. Och vantar. Ändå frös jag.

Jag stängde till om alla rum som jag kunde, för att hålla värmen. Fast det var ändå så kallt just i köket. Det drog från ytterdörren i hallen som var otät. Det var rimfrost längs med kanten på insidan av dörren.

Jag började fundera på innedörren som vi tagit bort mellan köket och hallen. Den stod nere i källaren i ett förråd. Jag kunde ju hämta den, tänkte jag. Och sätta dit den igen. Så, ner i källaren efter dörren.

Det gick väl hyfsat att bära dörren genom källaren. Lite bökigt var det, jag fick vila ibland och vinkla den på olika sätt. Fast det gick. Lite svårare var det att bära dörren uppför trappan. Den var tung. Det var ingen modern lätt innedörr, precis. Det var en gedigen dörr. Tyngre än jag hade kunnat föreställa mig. Så jag fick vila ibland i trappan. Ibland kände jag mig rädd att jag skulle ramla bakåt och få dörren över mig och dö där, ensam hemma som jag var. För jag kunde inte alltid se var jag satte fötterna. Dörren som jag bar skymde sikten.

Så. Äntligen var dörren uppe från källaren. Då var det bara att sätta dit den då.

Trodde jag.

Just det sista momentet, att få dörren på plats, det var det svåraste av allt. Hur många gånger jag försökte, det har jag ingen aning om. Men det var många gånger. Fick jag den att haka i det övre gångjärnet, då släppte det där nere. Och tvärtom. Jag kom på att jag kunde ta stöd av foten och då var det nästan att jag lyckades att hänga dit dörren.

Jag minns att jag svor ibland. Det var ju så kallt samtidigt. Och nu började jag bli trött dessutom. Jag var på väg att ge upp. Fast jag är sådan att jag ger inte upp i första taget. Så jag tänkte väl att "OK, ett sista försök, sen struntar jag i dörren". Så där tänkte jag säkert mer än en gång. För att jag är sådan. Envis, som min mamma säger. Så jag försökte en sista gång. Och en sista gång till...

Och där satt den! Dörren! Äntligen på plats! Jag kunde stänga till om mig i köket, tända massor av levande ljus och jag kände hur värmen spred sig både i rummet och inuti mig själv. Jag hade säkert fått upp kroppstemperaturen ordentligt av det rent fysiska arbetet med att hämta och få dit dörren också.

Så, om det är någon som fryser idag, hämta upp en dörr från källaren, vet ja´.

« Rena rama Kolmården... | Hem | Nu drar jag till... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/kallt_jättekallt

Kommentarer:

Hej! Vad stolt man blir när man har vunnit en så hård kamp.
Kram Wiola.

Skrivet av WIOLA. den 01 februari, 2010 kl. 13:01 #

Wiola: Tack för att du tog dig tid att läsa om när jag bar upp dörren. :)

Ja. Stolt kände jag mig när jag lyckades få dit den tunga dörren alldeles själv.

Jag har burit många tunga saker i mitt liv. Möbler och så. Jag kände mig så stark, så stark. Lika stark som Pippi Långstrump. Ända tills jag rasade ihop som ett korthus över en enda natt. Och inte ens orkade lyfta en penna.

Idag börjar jag känna mig som Pippi Långstrump igen... :))

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 01 februari, 2010 kl. 16:40 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten