

03 feb kl 20:45, 2010

Det är så mycket som jag har börjat fundera över sedan jag började blogga. En sak är det här med att uttrycka starka känslor. Jag läser i alla möjliga bloggar då och då, allt efter ork och lust. Det som är så häftigt med bloggarna, det är ju att man så öppet får läsa vad människor tänker. Och jag, jag tänker att de allra, allra flesta som skriver är som jag själv. Att de skriver öppet och ganska så ärligt om sig själva och det de känner.
En sak som förvånat mig när jag läst, det är att det så ofta är män som skriver om väldigt starka känslor, inte minst om kärlek mellan man och kvinna. Fantastiska ordval, väldigt öppet och med så mycket känsla och kraft i orden.
Kanske att det förvånar mig eftersom jag väldigt sällan i min närhet möter män som uttrycker sig så i verkliga livet. I det vardagliga pratet. Nej, där är det mest prat om väder, om bilar, om jobbet, om praktiska saker, om renoveringsprojekt, om gräsklippare, ja, eller kanske hellre snöslungor just nu.
Och om jag känner att "nu, nu vill jag ha tag i en riktigt, känslosam och känslostark kärleksballad", då är det näst intill hopplöst att hitta en kvinna som uttrycker de där starka känslorna som jag vill ha orden för. Nej. Det är en man som sjunger om dem och som har skrivit just den låten.
Jag generaliserar säkert en hel del just nu. Men det är så som jag uppfattar det.
Det här är bara lite tankar som snurrar runt i min hjärna för tillfället. Kan det vara så att det är männen som är de verkliga känslomänniskorna? Och att det är vi kvinnor som står för det förnuftiga? Fast i så fall gäller det inte mig själv. Jag är mer känslomänniska än vad jag är förnuftig, för det mesta. Men jag bloggar inte med så starka och kraftfulla uttryck om kärlek, känner jag. Jag är kanske hämmad, vem vet.
Eller handlar allt det här surret i min skalle egentligen bara om mina egna fördomar om männen, att de skulle vara mindre känslosamma än kvinnor i allmänhet? De har ju till exempel ingen PMS, männen. Eller har de kanske det? Det kanske är så, att jag just nu håller på att tappa en av mina fördomar. Och det känns himla skönt i sådana fall.
Det är härligt med människor som släpper fram sina känslor, tycker jag, antingen det handlar om en man eller en kvinna som bloggar. Jag beundrar människor som är så modiga att de vågar tala, eller blogga, om det de känner.
Jag har lite svårt att hål.a med om att det är mest män som bloggar om känslor. Jag vill nog ha det på andra hållet.
Tack för dina fina ord i din kommentar hos mig ikväll!
Kram Gunilla
Skrivet av Gunilla den 03 februari, 2010 kl. 22:41 #
Gunilla: Jag kände viss tvekan när jag skrev det här inlägget, just av den anledningen som du skriver om.
Sedan ändrade jag en formulering i texten. Om du läser i andra stycket, så skriver jag att män i bloggarna ofta skriver om väldigt starka känslor, inte minst om kärlek mellan man och kvinna. Det är det som är det jag vill lyfta fram här egentligen.
Därför att, som jag också skriver, det är mycket ovanligt att jag själv möter män i min närhet som TALAR om sina så starka känslor man/kvinna. Kanske att männen hellre uttrycker sig skriftligt när det gäller de här känslorna, vad vet jag. Eller så är det för att det är män som är "berättare" och "skrivare" här bland bloggarna, jag vet inte.
Jag tänkte på dig också när jag skrev texten. Du skriver starkt och berörande om kärlek. Kärleken till din döde son. Jag läser många bloggar skrivna av kvinnor som skriver om kärlek och känslor.
Fast just jag tycker ändå att det ofta är männen som har de mest kraftfulla och starka uttrycken för sina känslor. Det är så som jag uppfattar det personligen. Jag tror säkert att vi kan känna olika där. Det är klurigt med hur vi uppfattar känslor, språk och uttryck.
Du är värd vartenda fint ord i världen, Gunilla. En kämpe, det är du. En kämpe som ska bli mormor.
Kramar
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 04 februari, 2010 kl. 07:25 #