Mitt allra ödmjukaste tack

07 okt kl 07:29, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 4 Kommentarer | Permalink




Jag kunde aldrig föreställa mig kommentarerna jag skulle få när jag skrev "Till pappa".

Jag känner mig djupt rörd och tacksam över det ni har skrivit till mig.

Jag vet inte mer vad jag ska skriva.

Att jag tänker på er.

Allesammans.

Ni har gett så mycket tillbaka till mig sedan jag skrev.

Idag kommer jag att vila från skrivandet.

Andrum.

Jag vill särskilt tacka dig, Maria Moberg, för att du äntligen fick mig att skriva om pappa.

Du har bett mig göra det så många gånger.

Men jag har inte trott att det skulle göra någon skillnad.

Det gjorde det.

Du hade rätt.

Nu igen.

Tack för att du och alla ni andra finns!

Tack också till alla som valt att läsa "Till pappa" utan att kommentera.

Tack för att ni tog er tid.

Kramar

Anna-Karin

« Skrivandet | Hem | "Foregiveness" »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/mitt_allra_ödmjukaste_tack

Kommentarer:

Hejsan vännen..

Jag är inte inne så mycket för tillfället...men jag läser nu på morgonen...oj va du har fått gå igenom...

När jag läser allt detta...så förstår jag att jag ska vara så tacksam för min uppväxt, mina föräldrar o syskon....vi har varit förskonade från mycket. Det förstår jag mer o mer när jag läser bloggarna här .....så många som har gått igenom så mycket ledsamheter...men ändå kommit ut som blommor.
Jag vet inte hur jag fixat det.....kram till dig vännen
Karina

Skrivet av Himmel o Jord den 07 oktober, 2009 kl. 07:56 #

Vet du vad jag tänkte på när jag läste bland dina kommentarer, jo att det var så många som saknade sin pappa.
Vid själavårdskurser har jag fått lära mig att det är viktigt att sätta ord på det man känner, och det stämmer nog.

Skrivet av carola den 07 oktober, 2009 kl. 08:10 #

Himmel o Jord: Ja, Karina, jag har fått uppleva mycket. Så klart att jag många gånger längtat efter att "ha haft det som alla andra". Framförallt har jag hela livet sedan detta hände längtat efter en förenad familj och stor släktgemenskap. Men så blev det inte riktigt för mig. Jag fick andra upplevelser i stället. Tungt har det varit periodvis, men de har också gjort mig stark i själen. Det man inte dör av gör dig starkare, tror jag att någon sagt. Och jag tycker att det ligger mycket i de orden.

Jag har fått ett bra liv trots allt. Det är det som är det viktiga för mig idag. Mina barn är det största som hänt mig, den allra, allra största lyckan i mitt liv.

Visst är här många bland oss bloggare som får oss att känna tacksamhet över det vi har. Så känner jag också många, många gånger. Livet är inte rättvist på något sätt.

Tack, Karina, för din varma omtanke. Det känns fint. Och du gör helt rätt som känner tacksamhet över den härliga familj och släkt som du har i din närhet. Det är en otroligt stor gåva och ger kraft i livet.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 07 oktober, 2009 kl. 21:29 #

Carola: Jag håller med dig. Jag tänkte också på det. Det finns så mycket som förenar oss människor; sorg, saknad, längtan, kärlek, ja, hur mycket som helst egentligen. När man börjar tala om det tillsammans, då kan jag känna gemenskap även om jag är i ensamhet med min unika upplevelse. Jag är aldrig HELT ensam. Det finns delar i allt som vi alltid kan dela med varandra.

Kramar goa Jönköpingstjej!
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 07 oktober, 2009 kl. 21:32 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten