Mormor Hilda

18 jan kl 08:08, 2010

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 10 Kommentarer | Permalink



Jag ser att Hilda har namnsdag idag och jag känner direkt att mina tankar går till min mormor.

Min mormor Hilda. Rosen är till dig, mormor. Jag kommer så väl ihåg hur du såg ut de sista åren i ditt liv. Du var ganska bred och rund. Du var ofta trött i dina ben och satt för det mesta stilla. Ditt hår var alldeles vitt! Glänsande, vitt och lite lockigt.
 
Du hade en så vacker form på ditt ansikte. Hjärtformat. Rynkor var där också, fast inte så många med tanke på din ålder. Vackra rynkor, hade du mormor. Din hud var svagt bruntonad. Du var inte blek. Du hade färg i ansiktet trots din ålder, trots ditt stillasittande liv då, trots att du sällan var utomhus.
 
Det jag minns mest av allt när jag tänker på hur du såg ut, det är dina så himmelsblå ögon med den ömt milda blicken. Du hade en unik och otroligt vacker blå nyans i dina ögon! Du kunde ha en skarp blick också, det vet jag. Men ju äldre du blev, desto mer sällan fanns den där.
 
Du mjuknade allt mer, för varje år som gick. Blev mer och mer öm och varmhjärtad, som du alltid varit. Dragen blev allt starkare ju närmare du kom ditt livs slut.
 
När jag tänker på dig nu så ser jag framför mig att du sitter där i din stol på ålderdomshemmet, i en blommig polyesterklänning och med ett litet förkläde. Du var mån om att se fräsch och snygg ut in i det sista.

Du har händerna i knät och du ser rakt in i mina ögon. Du är tyst nästan hela tiden. Lyssnar. Hela tiden ler du. Du ler. Ler, ler, ler. Jag kan inte minnas något som helst annat än att du ler, den där sista tiden i ditt liv. Jag minns ditt leende ansikte med de så vackra blå ögonen och ditt mjuka, smålockiga alldeles vita hår. Och nu ler jag, mormor. Jag ler när jag skriver om dig. Ser du det? Kan du se det någonstans ifrån, mormor? Att jag ler när jag tänker på dig, när jag skriver om dig? Jag önskar det.

Ibland skrattade du till, när jag berättade något som du tyckte om att höra. Ett litet mjukt och varmt skratt. Jag kan höra det fortfarande, trots att du varit frånvarande så länge i mitt liv nu.

Jag vet att du på din dödsbädd sa att du var trött. Och att du sedan sa att du ville egentligen fortsätta att leva för att se hur allt skulle gå. Fast du var trött. Så du släppte taget. Drog ditt sista andetag. 

När jag tänker på dina sista ord, så känner jag att du var nyfiken, mormor. Precis så som jag är. Nyfiken på livet. På människorna runt omkring dig. På hur allting skulle bli.

Du hade haft många, många tuffa stunder i ditt liv. Fattigdom, blivit med barn som ogift, sviken och övergiven av pappan till barnet. Då övervägde du att dränka dig. Du hade till och med bestämt dig. Fast du berättade om att du hörde en röst den gången. En röst som sa till dig att du inte skulle göra det. Så du lät bli. Du födde barnet. Lät en släkting ta hand om det och höll kontakten med barnet. Som du så småningom fick se dö före 20 års ålder i TBC. Du hade också TBC, fick lämna dina fyra barn, din man och ditt hem för att åka till sjukhus. Du var svag länge efter det, men du överlevde.
 
Sedan alla sorger och all stress när det blev som det blev för mina föräldrar. Du var den enda människan som stöttade mina föräldrar när vårt korthus föll ihop. Du var den enda som sa att du förstod deras val, deras beslut. Du var den enda som valde att inte döma. 

Vilken kvinna du var, mormor! Jag beundrar dig. Det du gjorde, hur du var under ditt liv, den du blev med åren. Den milda, varmhjärtade, förlåtande, empatiska kvinna som jag minns där i stolen. Med ljuset som faller in från fönstret och lyser på alla blommorna där och sedan sprider sig vidare till dina händer i knät, ditt vackra ansikte med de så blåa glittrande, nyfikna ögonen.

Mormor Hilda. Jag önskar att jag kan åldras som du. Bli lika vis, varmhjärtad, inkännande och nyfiken på livet in i dess sista andetag. Utan det minsta stråk av bitterhet i ditt inre. Det önskar jag mig.

« Lisa Ekdahl "Give me... | Hem | Sonja Aldén "Nån som... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/mormor_hilda

Kommentarer:

Fint skrivet - du är nog på väg i samma riktning, även om du inte börjat bli skrynklig ännu.

Skrivet av liberum-weto den 18 januari, 2010 kl. 10:07 #

Liberum-Weto: Tack för dina så fina ord till mig. Jag sätter mycket stort värde på dem, ska du veta.

Ja, du. Vi är väl alla på väg i den riktningen. Mot livets slut. Hur vi går den kan vi ibland ha den stora gåvan att välja själva, om inte sjukdom hindrar oss från det.

Nej, skrynklig är jag inte än. Det har du alldeles rätt i. Och du kom ihåg att jag har skrivit om det. Vilket minne du har!

Ha en bra dag!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 18 januari, 2010 kl. 10:26 #

Otroligt vackert skrivet! <3
Tack för dina tankar på min blogg, ska ta dem väl tillvara =)

Ha det så bra
F.B

Skrivet av fredrikabremer den 18 januari, 2010 kl. 12:06 #

Du berättar verkligen allt så tydligt och vackert om din mormor så man ser" bilden av din mormor" ,och ser henne le .

Ja du själv sprider och tänder så många *leenden* redan nu ,
så visst är din mormor med dej och uppmuntrar dej för att Du är den Du är, *rar* och *medkännande* *livs-spridare*.

Tack för den fina berättelsen från en del ur ditt liv.

Skrivet av Marianne den 18 januari, 2010 kl. 14:15 #

Fredrika Bremer: Tack! Du värmer mitt hjärta med dina ord om det jag skrivit om mormor.

Det gör mig glad att mina tankar gav något tillbaka till dig!

Ha det gott, Fredrika!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 18 januari, 2010 kl. 16:38 #

Marianne: Jag blir rörd av det du skriver till mig. Tack. Det är fina ord som gör mig glad.

Berättelsen om min mormor skrev jag spontant när jag fick se att det var hennes namnsdag idag. Den är verkligen skriven direkt ur hjärtat och jag har inte ändrat ett endaste ord. Det är väl därför den blev som den blev, tänker jag. Jag skrev den i kärlek.

Jag ska spara berättelsen om mormor till mina barn har jag tänkt. De har ju aldrig träffat henne.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 18 januari, 2010 kl. 16:45 #

Du skriver så kärleksfullt o alla "varma" minnen om din mormor Hilda!Så vackert.....

Skrivet av Anna-K den 18 januari, 2010 kl. 17:53 #

Anna-K: Tack för dina fina ord om min berättelse. Jag känner mig glad att du läste om min mormor Hilda. Hon älskade alla sina barnbarn precis lika mycket. Jag missade några år tillsammans med henne, när jag bodde för långt bort från henne. Men den sista tiden i hennes liv fick jag uppleva.

Hon var en stark och mjuk människa på samma gång. Så minns jag henne.

Och så bjöd hon alltid på geléhallon. Ur en burk som såg ut som en gubbe. När man lyfte på hatten så var där geléhallon. Det fanns alltid geléhallon där. Och jag tänker fortfarande på mormor om jag äter geléhallon. :)

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 18 januari, 2010 kl. 18:35 #

Nämen då ...

Min mormor heter också Hilda.

Fast hon bor bland änglarna nu
och hon är min SkyddsÄngel.

Jag saknar denna kvinna enormt mycket.

Skrivet av Ninasol/Ninacian den 19 januari, 2010 kl. 01:03 #

Ninasol: Hilda är ett vackert namn, tycker jag. Så klart att jag sätter samman det med min mormor.

Jag var 17 år när min mormor dog.

Så fint att du känner som att din mormor är din skyddsängel. Jag förstår att hon betytt mycket för dig. Och att hon fortfarande betyder mycket för dig.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 19 januari, 2010 kl. 08:01 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten