Panik i tunnelbanan

26 okt kl 16:47, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 8 Kommentarer | Permalink



Tänk att jag kan stå här och skratta idag! Det har varit en lång väg för mig att ta mig hit.



En av sviterna som finns kvar efter att jag gick in i väggen för tio år sedan är mina panikångestattacker. Så fort jag matas med lite för många intryck, sover dåligt eller blir stressad, drabbas jag utan förvarning av panikattacker. Den som haft en panikattack vet hur det känns. Man glömmer inte den känslan. Det är en känsla av att dö. Att den sista stunden är kommen. Det kan ta upp till elva timmar innan kroppen är i balans igen efter en riktig panikångestattack. Man blir väldigt trött efteråt. Och då kan man ha svårt att koncentrera sig till exempel. Oftast märker inte omgivningen att man har en panikattack.

För just mig gäller att jag lätt får panikattacker i t ex tunnelbanor och t ex rulltrappor. Områden där jag känner mig instängd, som att jag inte kan komma därifrån. Det var en tid i mitt liv, när jag var som svagast, när jag inte ens kunde tänka tanken att åka i en rulltrappa. Trots att jag gjort det utan besvär alla år tidigare i mitt liv. Utmattningen och min kollaps ändrade hela mitt system så att jag blev överkänslig för stress. Långsamt börjar det bli balans i mitt system igen, men sådana här saker tar tid. Ingen läkare kan svara på om jag någonsin kommer att bli av med mina panikattacker. Jag har fått lära mig att leva med dem.

Jag utsätter mig för situationer som framkallar panikattackerna. Så när jag var i Stockholm åkte jag tunnelbana flera gånger. Jag åkte i de där enormt långa rulltrapporna. Upp och ned. Många gånger. Ibland fick jag en panikattack. Då kunde jag känna mig lätt yr. Ibland kände jag inte så mycket, bara lite.

Det blir bara bättre hela tiden. För ett och ett halvt år sedan när jag senast var i Stockholm var mina besvär mycket jobbigare än de var den här helgen. Så det ger mig en riktig glädjekick! Det går framåt. Det finns hopp. Jag kan bli starkare och kanske till och med helt besvärsfri så småningom.

Jag är mycket lycklig när jag står där vid rulltrappan i Stockholm. Jag har besegrat så många av mina rädslor från den tiden när jag var svag. Jag är stolt över det arbete jag har gjort med mig själv. Det har varit mitt livs största kamp hittills.

 

« Måns Zelmerlöv "Cara... | Hem | Maya Hirasawa "The... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/panik_i_tunnelbanan

Kommentarer:

Bravo. Jag vet ju inte riktigt vad du talar om, men vet ju från när vår autistiske son var liten, hur han ibland bara satte sig ned och höll för öronen. Han har svårt koncentrera sig på en sak så när det blir för många intryck blir det problem. Fast det är märkligt i affärer - han vet var allt finns. Även lärare brukade ta med honom när de skulle handla - för han vet var allt finns i affären. RJ har skrivit en hel del om panikångest här på bloggen, men som sagt ingen i min närmaste bekantskap har haft dessa problem. Har ju annars sett hur psykologer får jobba - just som du själv med att träna upp tåligheten -- hoppas du får ersättning av kassan som gör det själv.

Skrivet av liberum-weto den 26 oktober, 2009 kl. 17:24 #

Grattis! Jag gissar att du plötsligt en dag kommer att tänka på att det var jättelängesen du hade en attack senast. Jag vet inte så mycket om panikångest, men bara det att du är så mycket bättre nu inger ju hopp. Och det att du inte verkar hetsa upp dig över att paniken kommer ibland. Det verkar klokt och bra. Och att du övar. Som sagt grattis grattis grattis!

Skrivet av lilla grisen den 26 oktober, 2009 kl. 17:34 #

Här hade jag ju skrivit, men jag missade väl mattefrågan,
jo jag skrev att du ser stark, glad och stolt ut. Roligt att se.

Skrivet av Carola den 26 oktober, 2009 kl. 20:28 #

Liberum-Weto: Tack för ditt "Bravo". Det värmer.

Jag har fått hjälp med att hitta strategier för att kunna hantera mina besvär så att jag kan fungera hyfsat ändå. Men för tio år sedan levde jag med panikattacker som aldrig släppte. Det var helvetet på jorden. Och det är ingen överdrift när jag skriver det. Jag sov inte på flera månader. Så slutkörd var jag.

Tack för din varma kommentar också om din autistiske son. Det är svårt när man inte orkar att stänga av och sortera det brus vi har runt oss. Jag önskar att din son har det bättre idag.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 27 oktober, 2009 kl. 07:39 #

Lilla grisen: Tack så väldigt mycket för alla dina grattis. Det gör mig glad!

Jag kanske kunde förmedla lite till dig om vad panikattacker innebär. Det är viktigt för mig att ibland få dela med mig av det, för att kanske få någon annan att förstå lite av vad det handlar om.

Och också att få ge hopp åt andra som lider av det. Det finnas massor av människor som har stressrelaterade problem som panikångest idag. Men, som jag skrivit, det går att bli bättre. Genom att utsätta sig för de situationerna som är obehagliga. Hjärnan är läraktig. På ont men också på gott.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 27 oktober, 2009 kl. 07:42 #

Carola: Stark, glad och stolt. Tack! Jag bara suger till mig orden som värsta läskpappret.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 27 oktober, 2009 kl. 07:43 #

Jag vet hur det känns, såå hemskt..jag går än inte gärna in och sätter mig på en bio, skulle vara ytterna sätena då...

Skrivet av Gunilla den 27 oktober, 2009 kl. 09:15 #

Gunilla: Tack för att du berättar att du också vet hur det känns. Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam. Jag har också undvikit att gå på bio förr när jag var svagare. Idag är det inga problem alls. Det är jag så glad för.

Hoppas att det blir bättre och bättre för dig också.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 27 oktober, 2009 kl. 14:13 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten