Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag promenerade längs med upprört Vättervatten igår på förmiddagen.

Det var nordanvind.

Jag hade bestämt mig för att åka till en av mina sommaroaser. För att se hur där såg ut nu i november.

Eftersom jag nu bor i Smålands Jerusalem, Jönköping, så finns en av mina oaser vid en kyrka. Det är nästan svårt att undvika att det blir så, när man bor i Jönköping. Här är så många kyrkor, så hittar man en oas någonstans, så är där nästan alltid en kyrka bredvid.

Det stör mig inte på något sätt. Jag tycker att kyrkor är vackra byggnader. Och många gånger har jag fått både tröst och frid genom att gå in i en kyrka. Men jag är inte medlem i den här kyrkan som ligger vid min sommaroas. Däremot besöker jag deras servering många gånger om sommaren. Delvis för det helt fantastiska läget. När man sitter där och fikar, då hör man Vätterns vågor. De överröstar all trafik i närheten. Serveringen har en vit mur som det brukar växa rosor längs med sommartid. Genom en spaljé kan jag se himlen och vattnet därutanför. Då känner jag mig inte som att jag är i Jönköping längre. Mera som att jag är vid Medelhavet, om det är en riktigt varm dag.

Dessutom har man uppträden två-tre gånger i veckan på den här serveringen under hela sommaren. Det är all möjlig blandad musik och en del annat också. Det kostar ingenting. Man måste inte fika där för att höra musiken eller lyssna på kanske diktläsning. Det är en riktig sommaroas, det är det.

Jag kände sommaren inom mig när jag var där igår, fast det var nordanvind från Vättern och allting var igenbommat. Sommaren finns kvar i min hjärna. Jag minns hettan, dofterna, musiken och alla människor som är där då. Igår var det fullkomligt öde. Jag och Vättern var alldeles ensamma där. Lite märkligt. Men härligt på samma gång.




Korskyrkan i Jönköping har en uteservering precis vid Vätterns strand på sommaren. Där kan man lyssna på  all möjlig blandad musik alldeles gratis flera gånger i veckan. Ta sig en fika, eller bara njuta av folklivet och den sagolika utsikten över Vättern en varm sommardag.




Så här nära Vättern är det klimatzon I. En hel buske full av gula, doftande rosor intill Vättern nästan i mitten av november! Så lycklig jag kände mig när jag stod där och hade hittat den här rosenbusken.

Hemma där jag bor, på höjderna kring Vättern, är det klimatzon V. Så på bara 10 minuters bilresa kan jag färdas från klimatzon V till klimatzon I här i Jönköpings kommun. Det är ganska häftigt, tycker jag. Skåne eller Smålands Norrland. Det är bara att välja vad man längtar efter just den dagen. Dagar när temperaturen pendlar kring nollan, då kan det vara vackrare i klimatzon V än i zon I, tycker jag. Då är det på höjderna som jag hittar rimfrosten och kanske till och med snön. Medan det slaskar och blaskar nere i stan. Så är det att bo i Jönköpings kommun. Varierande, kan jag säga.




Sen så blev jag så uppslukad av alla intryck, att jag tror att jag glömde en viktig inställning på kameran som tonåringen jämt tjatar på mig om att jag inte får glömma. Men jag visar bilderna i alla fall. "Ibland gör jag rätt, ibland gör jag fel, lev med det".

Det här är i alla fall hur min sommaroas ser ut i november. Till vänster ser ni den vita muren där det växer röda rosor om sommaren. Genom spaljén hoppas jag att ni kan skymta Vättern. Just här brukar det vara fullt av små runda bord för alla cafégäster. Jag brukar äta goda bagels här, med philadelphiaost och grönsaker. Mmmmmm. Åh, vad jag längtar efter sommaren nu, känner jag.




Det här blev visst suddigt, men det föreställer i alla fall den lilla scenen där man spelar musik om sommaren. I bakgrunden ser ni Östra Storgatan som går mellan Jönköping City och Huskvarna. Trots att bilarna kör så nära, så hörs de inte alls. Vättern överröstar dem när man sitter här på caféet med vattnet bakom sig. Hellre ljudet av vågor och vatten än ljudet av biltrafik, om jag får välja.




Kommunen har placerat ut gott om fina sittbänkar längs med Vätterstranden de senaste åren. Även en solig och het sommardag så lyckas man alltid hitta en ledig plats att slå sig ned på någonstans, tycker jag. Just igår fanns det inga som helst upptagna platser. Varenda bänk som jag såg var helt ledig. Det var väl nordanvinden, gissar jag, som gjorde det. Och hösten.
 
Men det är fint vid Vätterstranden också på hösten. Det har jag upptäckt först under senare år. Och att promenera längs med vatten, hur litet det än må vara, är särskilt värdefullt just under den mörka årstiden. Rena rama antidepressiva medicinen är det. Det ger så mycket mer ljus in i ögonen än om man inte är vid vatten. Så det är allt lite konstigt att inte vi är fler som tar vara på den möjligheten. Nu när hela Vättern bara finns där, alldeles gratis. I stället för att stoppa i oss en massa piller till exempel.




Havet? Nej, Vätterns skummande vågor i november. Vackert! Och vilket ljud. Så rogivande. Pulsen går ned av sig själv.




Inte ser det ut som att man är i Sverige just här? Det tycker inte jag i alla fall. Men vad är det för suddig liten fläck som finns med ungefär i mitten på nästan varje bild? Linsen är ren, så vad är det då? Någon som förstår?




Den här bilden blev den suddigaste av dem alla, tyvärr. Kanske frös jag om händerna, jag hade glömt mina vantar och det var isande vind. Jag får skylla på det. Men jag visar bilden i alla fall, den får tolkas som lite trolsk och drömsk eftersom den är suddig. Murgrönan kring porten. Sådant här tycker jag om. Mycket.




Bebyggelsen längs med Vätterstranden skiftar mycket. Vid det här huset och den här innergården, brukar jag stanna ibland på sommaren och kika in genom porten. Skulle jag bo så nära Vättern, då skulle jag kunna tänka mig det här huset och den här innergården. Där är fantastiskt lummigt och grönskande om sommaren. Och det är vackert där nu också, tycker jag.




Ja, vad säger ni? Fulare uthus kan man ju ha, tycker jag. Och så hör jag vågbruset hela tiden när jag står där. Som den allra ljuvaste musik. Min själ blir lugn. Hela jag blir lugn och lugnet stannar kvar i mig länge efteråt.




Här brukar jag hålla till heta sommardagar. Jag tar med mig en picnickorg, en skön stol att sitta i och en bok. Sedan kan jag sitta här i fyra timmar utan vidare. Och bara må så gott, så gott. Titta ut mot horisonten. Men igår, då hade jag inte lust att slå mig ner där. Det räckte att stå stilla där och minnas en liten stund. Det var kallt.




Dagens sista bild tog jag idag på morgonen på väg till jobbet. Jag passerar Sofiakyrkan i stan, och det är nog den mest besökta hundtoaletten vid klockan åtta på morgonen i hela stan, tror jag. Där kryllar av hundar och mattar och hussar.
 
Just idag så dök där upp fyra (4 !) härliga små jyckar med sin husse. Jag tror att rasen var skotsk terrier, rätta mig om jag har fel. Och jag fick gärna ta en bild för den stolte hussen. De var för härliga att se, hundarna, särskilt när de drog iväg åt olika håll, alla fyra på samma gång. Men de såg rätt så väluppfostrade ut ändå, det gjorde de. Fina var de. Jag blev glad av att se dem.
 
Så med den synen för ögonen gick jag till jobbet. Och där hade jag en bra stund också. Just nu är det "flow" i mitt liv, som man säger. Flöde. Liv. Glädje. Lycka. Jag är så tacksam för allt. Mitt hjärta sjunger som det inte gjort på länge, länge.