Till pappa

05 okt kl 20:07, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Kärlek | 36 Kommentarer | Permalink

Du dog för tidigt för att vi två skulle kunna tala till varandra som vuxna.

Jag saknar dig så.

Jag tänker låtsas. för en stund, som att du lever. Jag skriver till dig något litet av allt det jag vill säga dig.

I vårt sista telefonsamtal, på min 30-årsdag, sa du "Jag vet att jag har varit en dålig pappa". Du lät ledsen, det hördes genom luren, trots att du var så långt bort i ett helt annat land.

Huset var fullt av gratulanter. Jag önskar att jag kunde gömt mig någon annanstans i huset och fått prata ostört med dig en stund. Men vi hade ingen mobil, ingen bärbar telefon då. Så jag stod kvar i hallen, i sorlet och skratten. Jag tror att det var första gången jag hörde dig säga att du hade varit en dålig pappa. Det gjorde så ont i mitt bröst. Du brukade alltid vara en sådan optimist, full av nya projekt och idéer. När jag vill kan jag höra din röst "Det ordnar sig". Så sa du ofta. Fast det gjorde inte det. Det ordnade sig inte.

Jag minns att jag svarade "För mig har du aldrig varit en dålig pappa". "Du har gjort så gott du kunnat". Jag viskade nästan i luren för att ingen annan skulle höra.

När det relativt korta samtalet var slut, kände jag hopp om att vi kanske skulle kunna våga prata med varandra på riktigt. Komma närmre varandra. Tala om känslor i stället för projekt och idéer. Men det blev tyvärr inga fler samtal. Polisen kom hem till mig en månad senare för att tala om att du var död.

Det gör fortfarande ont att tänka på att du lät så ledsen den där sista gången. Hade du en föraning om att allt snart var över?

Jag tröstade mig med att ditt lidande var slut, att du lidit nog och kanske hamnat i ett paradis. Att vi en dag skulle mötas där, sitta mitt emot varandra och tala, skratta och krama varandra. Vad hade jag att förlora på den drömmen? Ingenting. Jag drömmer fortfarande om det ibland.

Ja, min egen älskade pappa. Du var den framgångsrika företagaren som var hyllad och avundad i hela Norden, när du stod på din topp. Fallet från toppen blev dramatiskt. Du förlorade företag, hem, släktingar, vänner, familj, försörjning. En del sa att du hade blivit lurad. Du hade trott för gott om andra och litat på folk som sedan lurat dig.

"Din pappa ska i fängelse", sjöng mina klasskamrater efter mig när jag gick hem efter att skolan slutat för dagen. Jag kan höra "sången" när jag vill än idag.

En kväll åkte vi bil genom vår närmaste stad. Jag minns att mamma skrek, att du lät arg, och att mamma sa: "Nu står det på löpsedlarna också". Ja, det var en smarrig historia för lokalpressen, min pappas misslyckade affärer och eventuella eko-brott. Du var något av en "pionjär" där, i början av 70-talet fanns det inte så många eko-brottslingar som idag.

Våra grannar vittnade i rättegången. De som förut varit våra vänner stod nu och pratade om hur slösaktig du var och om hur mycket leksaker du gav dina barn. Allt detta fick jag höra av vuxna i min närhet. Jag var tolv år.

Du hamnade i fängelse. Två år för eko-brott. Över en natt så var du borta. Fysiskt frånvarande. Ändå levande. Svårt att förstå. Barn fick inte besöka fångar. Min pappa var kriminell. Jag skrev många brev till dig. Jag sydde en kudde till dig i slöjden. "Den tog vakterna och sprättade sönder, sa mamma, när hon varit och hälsat på dig och haft med sig kudden från mig till dig. Då gjorde jag en träskål till dig i stället i ren ilska.

När du satt i häktet på Härlanda, skjutsade min morbror mig, min bror och min mamma oss dit för att mamma skulle träffa dig. Barn fick inte besöka sina föräldrar på häkten eller fängelser. När mamma kom ut var det mörkt. Hon sa att pappa hade kommit på att han kunde tända en tändsticka i ett fönster, så skulle vi veta att han fanns där och att han vinkade till oss.

Jag tyckte att det var ett stort, stort hus pappa var i. Plötsligt var där en tändsticka i ett fönster. Jag stod stilla. Jag saknade dig så. Du tände många tändstickor. Jag minns känslan exakt än idag. Jag minns mörkret. Tändstickorna i fönstret. Jag känner hur jag ser upp mot de små ljusen och hur jag längtar efter dig. Hur jag tänkerpå dig. Doften av höst.

Det var märkligt att ha en pappa som satt i fängelse. Jag var så arg, så arg på de som låste in dig. En gång berättade mamma att man satt dig i isoleringcell, man trodde att du var självmordsbenägen. Det var när du fått din dom. Jag tyckte som barn att det var fruktansvärt. Du sa till mig att det var det värsta du varit med om. Som vuxen kan jag tänka att det var ett försök att rädda dig från dig själv.

Du mådde också så dåligt av att vara bland människor som mördat och förgripit sig på barn. På den tiden hamnade eko-brottslingar bland andra kriminella. Du berättade att du var rädd. Du skrev till mig. Du skrev hur mycket du älskade mig. Än hade vi inte tappat den kontakten. Än skrev du till mig

När det blev bestämt att du och mamma skulle skiljas, var det du som berättade det för mig. Jag minns hur du sa att du hade verkligen försökt, att du älskade mig, mamma och min bror. Men att det gick inte. Du sa också att du var säker på att jag skulle få ett bra och lyckligt liv utan dig. Du kramade mig. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte tänka. När jag såg din ryggtavla utanför vårt fönster gjorde det så ont, så ont. Jag hade velat springa efter dig och följa med dig vart som helst. Men jag satt ensam kvar länge, utan en tår. Började skriva dikter.

När vårdnadsfrågan kom upp, fick jag tala med en kurator vid ett tillfälle. Du ville ha vårdnaden om mig. Jag hade lovat mamma att inte säga att jag ville bo hos dig. Som mamma förstår jag delvis min mamma. Det var klart att hon slogs för sina barn. Jag tror att jag skulle ha gjort detsamma i hennes situation.

Till kuratorn sa jag att jag ville bo hos mamma. Fast egentligen var det dig, pappa, som jag ville till. Men jag kunde inte heller vara utan min lillebror. Han och jag kändes som en person då. Vi höll ihop mot de vuxna runt omkring oss. Jag kunde bara inte lämna honom.

Mamma har alltid sagt att hon älskat dig, att du var hennes stora kärlek. Du skriver samma sak om henne i dina brev. Men varför kunde ni då inte leva tillsammans? Varför gav ni upp? Det vill jag prata med dig om. Hur kunde ni låta era ekonomiska bekymmer få styra era hjärtan?

Jag var så ledsen. Jag sökte tröst hos mamma. Hon kramade mig. Hon började gråta. Jag minns att jag blev arg för att hon grät. Jag orkade inte att hon grät. Jag slog henne när hon grät. Så det blev aldrig många kramar.

Fortfarande börjar jag gråta om jag ser på TV att ett barn springer mot sin pappa. Han lyfter upp henne, han kramar henne, de skrattar mot varandra och ser in i varandras ögon. Så gjorde du med mig en gång. Jag minns det i hjärteroten. Plöstligt var allt borta. Över en natt. Och ändå levde du.

Du var ingen dålig pappa när jag var liten. Du var den som tröstade mig när jag hade tandvärk. Du var den som busade med mig. Du var den som var modig och fick mig modig. Du hade en fantastisk förmåga att få folk och mig att skratta. Du kunde berätta underbara och roliga sagor, från din fantasi. Du gav aldrig upp, du såg alltid framåt. Du var min trygghet. Tills allt hände.

Jag bär det som var bra i dig i mitt hjärta.

Jag önskar att du visste hur mycket jag älskar dig, än idag. Hur gärna jag skulle vilja att du fick träffa mina barn. Du hade varit en underbar morfar. Men jag berättar om dig för dem. Först berättade jag om allt det vackra med dig. När de var lite större och ställde fler frågor, fick jag också berätta att deras morfar suttit i fängelse. Det var tungt.

Jag har aldrig umgåtts med någon som haft en förälder i fängelse. Jag känner mig ensam om att ha haft en kriminell förälder. Suger till mig berättelser i tidningar och böcker om barn till kriminella. Då känner jag att jag inte är ensam.

Nu orkar jag inte mer, pappa. Jo, jag fick på många vis ett bra och lyckligt liv, utan dig, som du sa. Men jag önskar att jag fått dela det med dig, att jag hade kontaktat dig oftare, att jag hade tagit mig tid och mod att söka upp dig, trots protester från mamma. Jag önskar att du inte gett upp kontakten med mig. Att du skickat mig kort när jag fyllde år, att du ringt mig regelbundet, att du hälsat på mig. Att du hade varit med på mitt bröllop.

Jag saknar dig så.

Jag kommer alltid att sakna min frånvarande pappa.

Kramar/Anna-Karin

« Fullmåne mot pastell | Hem | Tack till alla som... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/till_pappa

Kommentarer:

Hu så sorgligt att läsa Anna-carin, jag är ledsen för din skull.
I den här låten har jag bearbetar sorgen över min pappa, och jag grät floder, lyssna till texten :

http://www.youtube.com/watch?v=lbcltLf2VHo

Skrivet av carola den 05 oktober, 2009 kl. 21:25 #

Jag tror att jag kan känna en del av din smärta Anna-Karin och vill först bara ge dig en stor BAMSEKRAM för ditt MOD!!!!! Du vågar BERÄTTA!

Sen hör jag i din berättelse den innerliga kärlek du hyser till din pappa och vet du, jag är helt övertygad om att han LER där uppe i himlen när han ser ned på sin stora/lilla tjej! För honom var du säkert som en juvel, men han visste inte hur han skulle förvalta den eller dig. Han gjorde förmodligen så gott han kunde och så blev det bara så fel. Barn kan vara elaka och det måste ha gjort fruktansvärt ont när de sjöng nidvisan efter dig. Inga ord i världen kan mildra den sorg och smärta du bär på!

Idag är MÅNGA pappor kriminella och nu har du just gett flera barn till dessa ett slags mod tror jag. För du är INTE kriminell utan en förtjustande tjej som oturligt nog hade en pappa som i sin tur hade oturen att välja helt fel för sig. Det är och var inte ditt fel att saker gick snett för din pappa, och det vet du nog om också!

Jag är STOLT över att du vågade beröra oss läsare så här med din sanningsberättelse. Låt nu den bara ligga här orörd. Tårarna sprutade när jag läste och jag hoppas fler kommer in här och kramar om dig för ditt hjältemod och för att du är du helt enkelt!

DU BERÖR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

KRAMAR I MASSOR!!!

/Maria

Skrivet av Maria den 05 oktober, 2009 kl. 21:55 #

En tragisk berättelse, men du fick ialla fall träffa din pappa. Det hann inte jag göra, eller fick inte för min mamma, mormor osv. Jag är en utomäkting, misstag, kom till på en julfest. Min pappa - honom ska du inte bry dig om, dessa ord har jag alltid fått höra. Fick bara ett telefonsamtal från någon tant i Göteborg om att min far var död. Det var massa år sedan nu, men likväl sörjer jag honom fast jag inte träffat honom. Men nu har jag lite kontakt med hans bror i stället, min farbror, till min mamma och mormors bedövelse. Det kan de inte förbjuda mig!
Ha de bra!

Skrivet av Recurven Hood den 05 oktober, 2009 kl. 22:24 #

Hej Maskroskvinnan!
Kramar om dej lille vän,jag vet hur det känns så jag säger bara så,trösta dej med att han har det bra.Kramarom.

Ja jag verkar ha väldans otur,verkar det som,
och nu kom jag på att jag glömde tejp och ugnslampa.Jaja det är smällar man får ta...
Vi har varit ute hela dagen,och ingen promenad idag,men jag får ta det en annan dag,jag hade skorna i huvudet så jag glömde allt annat.
Idag blir här 2 rättersmidsdag,för ingenn av rätterna räcker tioll 2 personer så vi får se hur vi gör om vi delar upp eller äter vars en rätt.bägge är ju goda.
Jag önskar dej en fin Måndagskväll.
Kramara.

Skrivet av Agath den 05 oktober, 2009 kl. 22:34 #

Tack för att du ville berätta. Förstår att det känns tungt nu efteråt när du så öppet lättade på ditt hjärta.
Jag tror det var någon mening med ert telefonsamtal på din 30-årsdag. Som om han bad dig om förlåtelse...
Din pappa är alltid med dig, genom minnen och tankar. Och jag är säker på att han står där och tar emot dig när det är din tur att komma.
Såsom jag hoppas på att min sonn tar emot mig.

Kramar om dig hårt min vän
/Gunilla

Skrivet av Gunilla den 05 oktober, 2009 kl. 22:37 #

Så svårt det måste ha varit.

*kram*

Skrivet av MissiZippi den 05 oktober, 2009 kl. 22:39 #

Dessa pappor, om de visste hur viktiga de är för sina flickor och pojkar.
Jag läser Din berättelse och det gör ont i mig. Jag kan inte förstå, jag ska inte ens försöka.
Men det gör mig ont Anna-Karin att du har varit tvungen att gå igenom detta.
Jag blir ledsen för din skull, din brors skull och din mammas. Och jag kan fundera också över varför kärleken inte är starkare, varför det inte höll om det verkligen fanns kärlek...sådant gör mig så ledsen. Att vi inte kämpar mer för varandra.
Och då menar jag inte dig, då menar jag din pappa, din mamma och din pappa.
Jag tar med mig det från din berättelse, att våga kämpa för kärleken.
Tack för att du har delat med dig!
Kram Milda

Skrivet av Jag vill sjunga dig milda sånger den 05 oktober, 2009 kl. 22:40 #

http://blogg.passagen.se/missdani/entry/maskroskvinnan_beh%C3%B6ver_oss_ikv%C3%A4ll

Gunillas ord var så fina. Din pappa tar emot dig och ni återförenas en dag. Tänk så mycket ni har att prata om då:)))))))

KRAMAR KRAMAR KRAMAR KRAMAR KRAMAR KRAMAR KRAMAR

Skrivet av Maria den 05 oktober, 2009 kl. 22:44 #


Skrivet av Fredrik (bananjocke) den 05 oktober, 2009 kl. 22:55 #

Maskis.

Ja, visst är det svårt när de går bort, ens föräldrar. När man kommer på att man inte hunnit prata ut så att säga.
Vid tolv började jag också förlora min pappa men den historien vill jag inte berätta. Kan bara berätta att det faktum att man i så tidig ålder kan tycka att det är det värsta som kan hända en. Föräldrar har man bara två och att förlora de är att förlora en del av sig själv.

Jag är så mån att ständigt tala om för mina barn hur mycket jag älskar de, det tror jag beror på den händelsen som jag inte vill skriva om, men jag förstår dig.
KRAM

Skrivet av Predikantan den 05 oktober, 2009 kl. 23:00 #

stor kram från mej också. Gripande minst sagt. Jag tror ju också på det att ni nog skall få träffas en gång utan någon sorg inblandad!
Ha det så bra!

Skrivet av ruben den 05 oktober, 2009 kl. 23:12 #

Ord till tröst har jag inga...men jag sänder dig många varma kramar.

Skrivet av Anne-Sofie den 05 oktober, 2009 kl. 23:23 #

Det gör så ont att din sorg fortfarande är så närvarande. Tror också på en återförening så småningom, något vi inte har förmåga att riktigt förstå just nu.

Många kramar vännen min

Skrivet av kvinnan vid gatan bredvid den 06 oktober, 2009 kl. 00:37 #

Vad vackert och levande du skriver om din pappa.

Man förstår verkligen hur mycket han betytt för dig och hur mycket du saknat honom genom åren.

Jag känner också i viss mån igen det du beskriver.
Genom min dotter, som saknar sin pappa så oerhört.
Jag känner någonstans igen känslorna hon har för honom.
Han lever visserligen, men befinner sig också utomlands.
Han bara försvann han med, men de börjar få en viss kontakt idag som tur är.

Slutligen hoppas jag att du får ro i din sorg.

Kramar från mig. /Bella

Skrivet av Bella den 06 oktober, 2009 kl. 02:55 #

Carola: Så vackert att du kan känna med mig. Medkänsla eller medlidande, det är att vara en levande människa för mig.

Det som har hänt går aldrig att göra något åt. Men jag bär också med mig erfarenheter av det som jag aldrig ville vara utan. Som ger mig styrka.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:00 #

Maria: Du är bra på att känna in texter, Maria. Ja, jag älskade min pappa oerhört. Den han var när jag var liten. Därför älskar jag honom fortfarande. Trots att han sedan blev så förändrad.

"Nidvisan" var väl en av de saker som gjorde väldigt ont. Särskilt som jag så klart inte berättade om det för någon och absolut inte för mamma eller pappa. Det bar jag inom mig själv tills jag blev vuxen. Jag ville ju inte göra mamma eller pappa mer ledsna än de redan var. Det är så barn fungerar. Och barn är mycket skickliga på att dölja.

Det skulle kännas mycket fint om något enda barn med en förälder som är kriminell, kan hitta kraft i min berättelse. Eller känna sig mindre ensam.

Jag vet idag som vuxen att inget av det som hände var mitt fel. Men jag har präglats alltför mycket av det. Det var många, många år som jag hade ångest för att hamna i skuld. Jag bokförde varenda femöring för att inte dra på mig skulder. Jag vågade inte ta för mycket studielån. Och det värsta av allt, jag inbillade mig att JAG skulle kunna återställa allt igen. Det var säkert därför jag slet så att jag till slut brände ut mig.

Du skriver att jag berörde dig. Tack, Maria, för att jag fick göra det.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:08 #

Recurven Hood: Jag känner ödmjukhet inför att du berättar om dig själv. För mig finns inga utomäktingar. Det måste ha varit grymt för dig att få höra det. Och att bli förbjuden att träffa honom, det, det har vi gemensamt du och jag, Recurven Hood. Så starkt av dig att själv se till att ha kontakt idag med släktingar. Starkt!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:12 #

Agath: Ja, det tröstar mig mycket att tänka att han har det bra idag. Han hade också en dramatisk död, tyvärr.

Dina middagar är nog alltid underbart goda, känner jag. Jag brukar ju känna doften av dem ända in i min blogg.:))

Ha en bra dag!

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:14 #

Gunilla: Så har jag också känt det ibland. Att det var en mening med de där sista orden han sa. Men det gjorde så ont i mig efteråt att han lät så ledsen. Han var säkert trött.

Precis som du så vill jag tro att han står där och väntar på mig när den dagen kommer. Hopp!

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:17 #

MissiZippi: Det var så ohyggligt svårt att jag stängde av allt under många år. Där finns fortfarande sådant som jag inte kan minnas. När vi lämnade vårt stora hus, vårt hem t ex. Det kan jag inte minnas hur jag än försöker. Det är förträngt, säger experter till mig. Förträngning.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:19 #

Milda: Våga kämpa för kärleken! Bär det med dig. Det gör jag.

Massa kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:20 #

Maria: Så vill jag tro. Och musiken du gett mig, den har jag faktiskt inte orkat lyssna på än. Bara att läsa orden gör ont. Men jag ska göra det. När det lagt sig lite.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:21 #

Fredrik: Kramar? Ja, tack! Hur många som helst!

Vilken underbart söt liten katt!
(Oj, så många utropstecken det blev, oj, oj, oj!)

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:23 #

Predikantan: Ja, precis så tror jag också att det är. Så bra du beskriver det. Att förlora sin förälder när man fortfarande är ett barn, det är som att förlora en del av sig själv. Men det går att leva vidare ändå, trots allt.

Många kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:25 #

Ruben: Tack för din stora kram. Det känns skönt att läsa det du skriver. Att det kommer en dag när vi möts. Det är vackert. Det ger hopp.

Allt gott till dig!

Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:27 #

Anne-Sofie: Dina kramar värmer mig mycket. Tack. Jag tror att du vet att det räcker att finnas till när någon berättar. Tack för att du läste.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:29 #

Kvinnan vid gatan bredvid: Vackert att läsa att du tror på återförening.

Särskilda kramar till dig eftersom vi känner varandra sedan så länge.

Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:30 #

Bella: Tack för dina vackra ord om min text. Jag önskar av hela mitt hjärta att din dotter kan få någon kontakt med sin pappa om det är det hon önskar. Det gör så ont att längta och sakna, särskilt när man är ung.

Jag tänker på dig och henne.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 08:32 #

Har läst din sorgliga berättelse, och alla kommentarer. Förundras över att vi är så många som har liknande upplevelser från barndommen.
Känner väl själv, precis som Predikantan, att jag inte orkar o vill berätta om det här.
Starkt av dig att skriva.
Har inte haft datorn påslagen på ett tag, behövde lite tid. Man missar visst rätt mycket när man är borta, hihihi

Kramar till dig
Susanne

Skrivet av Quila o Ronja den 06 oktober, 2009 kl. 13:04 #

Ja pappa är viktig...jag fick barn med en man som slog mig redan när jag var gravid.han sparkad emig i magen.. jag lämnade han då..när min dotter var 6mån tappade han henne i backen..i ren ilska..I dag bor min dotter där..usch vad två delad man bar när hon var liten för jag vet ju att pappa är viktig, min pappa är jätteviktig för mig..och är för alla barn...jag ville bara skydda henne..I dag bor hon där..han har fått hjälp ..med sin deskstruktivitghet och ilska..som skötn är men resan har varit lång..Är glad för min dotter att hon har båda nu hon är 19år vet vad hon vill livet Ja livet är tufft..och att aldrig ens fått lära känna sin ena förälder som vuxen måste vara fruktansvärt..Kram på dig..Annika

Skrivet av Annika den 06 oktober, 2009 kl. 13:04 #

Oerhört stark berättelse som berör djupt i min själ. Jag kan bara säga tack för att vi fick läsa. Allt gott till dig från sign. Herle.

Skrivet av Herbert Leandersson den 06 oktober, 2009 kl. 19:52 #

Susanne: Ja, men livet är nog så. Att vi upplever olika saker. Vissa saker liknar varandra. Döden till exempel. Saknad. Sorg. Kärlek. Sådana saker möter alla vi människor förr eller senare. Och då kan vi känna igen oss i varandra, tänker jag. Det är fint, känner jag, just att vi kan känna gemenskap i det som är livet.

Du tycker att det är starkt av mig att skriva. Tack. Jag vet inte om jag är starkare än den som låter bli. Men jag utmanar mig själv ibland, det gör jag. Den här gången vill jag förmedla något till andra människor. Jag har gjort ett medvetet val. Jag vill berätta. För att kanske andra ska känna igen sig.

Jo, man behöver inte vara borta länge här i bloggvärlden för att känna att man missar mycket, det håller jag med dig om. Verkligen.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 22:03 #

Annika: Tack för du tog dig tid att läsa och också att skriva några rader. Det är oerhört tunga saker som du berättar om. Jag blev mycket gripen och fick tårar i ögonen när jag läste det du skrev.

Så bra ändå att pappan har fått hjälp! Det låter härligt! Då finns det möjligheter. Jag är glad för din, din dotters och pappans skull.

Visst är livet tufft många gånger. Men vi människor kan vara rätt tuffa och starka vi också. Och för mig låter det som att du är en stark kvinna.

Jag önskar allt gott till dig, din dotter och hennes pappa.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 22:06 #

Herle: Tack för dina vackra ord om min berättelse. Det gör mig rörd. Jag tackar dig för att du tog dig tid att både läsa och kommentera min berättelse.

Allt gott till dig!

Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 06 oktober, 2009 kl. 22:08 #

Ja, tack för det du delar med dej av till oss all a , detta berör så starkt o djupt ,det svåra från ditt liv.Ibland känns medkänslan så stor att man inte finner de rätta orden .
Ibland kan även morföräldrar vilja försöka rätta tillså gott det går när barn eller barnbarn genom missbruk av nå slag från andra fått varit med om svåra o stunder i kaos.
För att klara det som skulle klaras ,blev det fokus på nuet och lära sej hitta glädjestunder och försöka få till den kontakt som gick att fås ,för innerst inne älskar de ju sina barn ,det vet jag ,och är lycklig över den kontakt de levande kan ha idag.
Tack Anna-Karin för det du berättar får mej och många att ta fram och förhoppningsvis förlåta och läka oss själva del för del ,även om jag inte hittar orden ,,så vill jag säga tack ,till allt du delar med dej av i alla områden och du har fått mej att skriva mer ,och måla som också läker när det känns för mycket ,då blir det lättare att hantera och härbärgera det som finns och är i livet.
Tack ,vilken tur att du älskar att blogg-skriva .
Jag själv vet inte ens om det är på nåt visst sätt det ska vara på ens. Men det är roligt att läsa och lyssna.
Ha det gott ljust i stort som smått.

Skrivet av Humlan den 06 oktober, 2009 kl. 23:55 #

Humlan: Jag förstår genom dina rader att du också har smärtsamma upplevelser i ditt liv. Vi har det nog alla, på olika sätt. Och vi får dem olika tidigt och i olika dos. Livet är inte rättvist.

Jag förstår av det du skriver att du hittat bra knep för att överleva din jobbiga tid: fokus på nuet, hitta glädjestunder och ta vara på den kontakt som fanns. Det låter som en bra väg att gå.

Jag tror att vi människor klarar så mycket mer än vi egentligen tror. Håller du med? Visst är vi starka när vi måste.

Det allra sista du skriver till mig får mig att känna mig oerhört tacksam. Om du börjat skriva mer och också måla så att det läker dig, genom att du läst i min blogg, ja, då saknar jag ord. Jag är stum. Jag säger från hjärtat tack för att du berättade. Nu blir jag ännu mer sporrad att fortsätta att skriva här i min blogg. Tack, fina Humlan!

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 07 oktober, 2009 kl. 21:19 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten