Titanic-utställningen

27 okt kl 11:22, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Kultur/Musik | 2 Kommentarer | Permalink



Titanic-utställningen gav mig många oväntade tankar och känslor.


På söndagen var vi på Sjöhistoriska Muséet och såg utställningen om Titanic som håller på där fortfarande. Men inte så länge till. Sista dag för utställningen är den 1 november.

Jag har alltid fascinerats av berättelserna kring Titanic. Så långt tillbaka som jag kan minnas. Hur mycket av det jag läst och hört som är sanning, det får man väl aldrig veta. Men just Titanic, det är fortfarande något som drar människors intresse till sig. Det är fascinerande, tycker jag. Jag kan ana att en del kanske är intresserade av det tekniska, hur man byggde det här fartyget och varför det sjönk. Andra, som jag, är intresserade av själva berättelsen och alla människoöden runt den här fartygsolyckan.

Just denna utställning om Titanic, som är den största utställningen om det mytomspunna fartyget som visats i Norden någonsin, fokuserar just på de olika människoödena. Där var stora fantastiskt vackra svartvita eller bruntonade porträttbilder, tillsammans med t ex anteckningsböcker, smycken, fartygsbiljetter som hört till just den personen. Minnessaker. Långa brev.

Om man ville kunde man lyssna på hur många berättelser som helst, via en bärbar liten "guide". Men jag var trött efter restaurangbesöket på lördagskvällen, så jag lät faktiskt bli den där röstguiden. Jag gick i stället runt och kikade i montrarna, läste de olika breven, funderade och studerade de olika serviserna, de uppbyggda vackra miljöerna, spillrorna som fanns kvar efter förlisningen.

När jag gick där så tänkte jag mycket på varför jag egentligen var intresserad av allt detta. Fartyget sjönk för mer än hundra år sedan. Massor av fartyg har sjunkit sedan dess. Och massor av människor har drunknat. Vad är det för speciellt med Titanic egentligen?

Jag vet inte. Fortfarande. Men jag kände något väldigt starkt inom mig när jag vandrat genom nästan hela utställningen. Det var en känsla av samhörighet med alla de som fanns där på porträttbilderna. De var människor precis som jag. De hade drömmar. De vågade kasta loss, bryta upp. De ville ha det vackert runt omkring sig. De ville skaffa sig ett bra liv. De älskade. De längtade och saknade. De dansade och sjöng. De var glada och lyckliga.
 
Och just då. Det var just då som katastrofen hände. Som den gör precis varenda dag. I någon människas liv. Allt det bekanta ljusa och vackra som livet kan vara, kan i en enda sekund bytas mot mörker och död. Så är livet. Det är mänskligt. Så är det att vara människa.

Plötsligt förstod jag. Titanic är på sätt och vis en bild av livet självt för mig. Hur vackert och mäktigt livet kan vara. Hur tragiskt och häftigt det kan mörkna och till och med ta slut. Och samtidigt. Ett hopp någonstans därborta. Att det finns något efter. Ett möte med dem som försvann en gång. Det är vackert.

När jag såg det svartvita porträttet på den lilla kanske 4-åriga flickan som följt med skeppet till botten och hennes små slitna, bruna snörkängor där i montern, då brast det för mig. Tårarna började rinna nedför mina kinder. Där blev inlevelsen för stark. Eller kanske inte? Det är fint att kunna känna medlidande och att kunna leva sig in i andra människors öden, tänker jag.

En kopp té och en liten kaka till i caféet, med en underbar utsikt över gyllene träddungar på Djurgården, fick mig att må bättre igen. "The show must go on". Det gäller att leva medan man lever. Vi sitter egentligen alla på Titanic. Vi är alla resenärer på ett sådant fartyg. Jag njuter av livet medan jag kan. Och jag vill tro att det finns möten med människor också när livet är slut.




Vi är alla medpassagerare på en sorts Titanic, känner jag. 

 

« Vackraste och kortas... | Hem | Mikael Wiehe "Titani... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/titanic_utställningen

Kommentarer:

Jag kan tro att hela utställningen berör! Undrar om jag skulle hålla ögonen torra, jag som har så lätt för gråt...

Skrivet av Linda den 27 oktober, 2009 kl. 21:43 #

Linda: Ja, utställningen berörde, det gjorde den. Skönt att höra att jag inte är den enda som har svårt att hålla ögonen torra, tack, Linda för att du berättade det.

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 28 oktober, 2009 kl. 06:55 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten