

22 okt kl 18:53, 2009
Idag på morgonen så skrev jag i min blogg att jag var tom i skallen.
Men när jag tittar nu och ser vad jag har skrivit under dagen, så får jag väl säga att det kan inte ha varit sant det som jag skrev i morse.
Något litet måste jag ha haft kvar i min skalle på morgonen, även om den kändes tom just då.
Om skallen nu var tom i morse som jag skrev då, och jag sedan har skrivit det jag har skrivit idag, vad är min skalle då ikväll?
Kan någon ge mig ett svar?
Jag förstår inte.:)
Om man får vara lite filofofisk. När skallen är tom, så är man nära sanniningen tror jag.
Mvh
ruben
Skrivet av ruben den 22 oktober, 2009 kl. 20:46 #
Ruben: Det var trösterikt, tycker jag. Det ska jag tänka på nästa gång jag känner mig tom i skallen. Att jag kan vara nära sanningen. Sanningen, förresten. Det skulle jag kunna skriva om någon gång. Det är ett till ord som jag funderat över många gånger. Tack för att du ledde in mig på den tanken.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 22 oktober, 2009 kl. 21:39 #
Hej!
Vad fint tänkt av dej!
Jag tror vi har sanningen inom oss, men kan aldrig ta in den pga. allt brus i våra sinnen.
Ja, en till trösterik tanke kanske :)
Mvh
ruben
Skrivet av ruben den 22 oktober, 2009 kl. 22:01 #
Ruben: Det tror jag också, eller det har jag känt att det är så. När jag mediterar så hittar jag det som känns som "min" sanning. När jag stänger av alla intryck, då kommer andra tankar som inte hörs i sinnenas brus. Precis så har jag upplevt det. Fint att du också tänker så. Tack!
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 22 oktober, 2009 kl. 22:31 #
Hej Anna-Karin!
Tror att när vi når sanningen, så är vi inte ensam utan det är vårt ursprung. Vi är alla ett i sanningen.
Så är det för mej.
Tack själv!
Ha det gott!
ruben
Skrivet av ruben den 22 oktober, 2009 kl. 22:55 #
Måste tillägga att jag har inte heller nått dit men tror så :)
Ha det bra!
ruben
Skrivet av ruben den 22 oktober, 2009 kl. 23:19 #
Ruben: Så fint att du delar med dig av vad du tänker. Tack.
"Vi är alla ett i sanningen", skriver du. Och då tänker jag på hur jag brukar känna det att jag är en del i en enda lång kedja av liv. Att vi alla hör ihop, genom tidernas gång. Framåt och bakåt. Det känns fint för mig att tänka att jag är en del i en kedja, att min länk har en betydelse för den kedjan.
Det tar sin tid att försöka få klarhet i sådant här. Det ska nog göra det, tror jag. Ta sin tid.
Kram
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 23 oktober, 2009 kl. 06:52 #