Vaknade i en panikattack

10 okt kl 08:13, 2009

Skrivet av maskroskvinnan under kategorin Blandat | 4 Kommentarer | Permalink



Det kan lindra att andas i en påse,
eller i händerna, när man får en panikattack.

 

Puh, en sån start på min lördag.

Det är INTE kul att vakna mitt i en rejäl panikattack.

Men om man har en brandvarnare som batteriet snart är slut i, då piper det.

Högt och ilsket.

Och det var troligen det som drog igång min panikattack i morse.

Jag har duschat.

Jag har ätit lite.

Men fortfarande susar det i mina öron och jag känner konstiga saker.

Men som ändå är välbekanta för mig.

Eftersom jag är "vän" med mina panikattacker sedan många år tillbaka.

De följde med på köpet, kan jag säga.

När jag blev utbränd.

Och de har stannat kvar så här långt.

Men jag blir inte rädd längre när jag får en attack.

Jag blir mest trött när attacken är över.

Det är en hel bomb av stressreaktioner som exploderar vid en panikattack.

Jag har fått lära mig att det kan ta upp till elva timmar tills kroppen är i total balans igen.

Elva timmar...

Det är nästan en hel dag.

Undra på att jag jämt gick omkring som i en dimma de där första åren som utbränd.

Fast jag förstod inte vad det var för en dimma.

Bara att den inte kom från Lützen.

Utan nån helt annanstans ifrån.

Från min hjärna.

 

« Marie Fredriksson... | Hem | Celine Dion "You and... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/maskroskvinnan/entry/vaknade_i_en_panikattack

Kommentarer:

Vad hemskt ! Att vakna upp på det sättet..? Obarmhärtigt..har du blivit så utbränd att det satt sådana spår ..
Jag har gått "i väggen" ett par gånger, men har mest hamnat i typ depressioner och enorm trötthet.

Du måste ha kört på ändå, och jobbat mitt under utbrändheten ? Funderar..Tänker på dig idag, och ber att du ska få kraft i din kropp.

Jag ska till Röda Korset. Hej då.

Skrivet av carola den 10 oktober, 2009 kl. 08:29 #

Carola: Jo, det har varit många, många år sedan jag blev utbränd som jag ständigt vaknat i en panikattack på morgonen. Men nu är det inte varje morgon längre. Det blir långsamt längre mellan attackerna. Och de är inte heller lika kraftfulla som i början. Jag har fått träna mig i att "surfa med" i attackerna, slappna av och så. Det gör att de inte blir så tröttande.

Så fint att du reagerade som du gjorde på mitt inlägg. Tack, Carola, det värmer mig. Att människor bryr sig i stället för att dra sig undan.

Ja, detta är en rest från utbrändheten. Det kan försvinna helt, men det är ingen som vet. Jag har ett bra liv i alla fall idag. Yoga har hjälpt mig också, det är det som hjälpt mig mest av allt. Det handlar om att lära kroppen att hitta den normala andningen igen. För det är det kroppen/hjärnan har glömt när man blir utbränd. Man stressandas hela tiden. Men börjar man andas lugnt, då blir också kroppen och själen lugn. Frid.

Javisst var det så. Jag jobbade på för fullt samtidigt som jag var utbränd. Min kropp hade stängt av förmågan att känna trötthet och då kör man slut på sig själv totalt. Kollaps. Så var det.
Men kroppen repar sig om den får en chans. Fint.

Tack, Carola, för dina tankar och böner. Jag vet att du skickar dem från ditt hjärta.

Ha en bra dag på Röda Korset! (Ska du dit när det är lördag???) Jag kanske skulle hälsa på dig där någon dag, kom jag på just nu.

Kramar
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 10 oktober, 2009 kl. 08:40 #

Jag misstänkte att du kört på fast du var utbränd, det är nog lätt att göra det. Jag är livrädd för att gå i väggen igen, jag har tydligen lätt för att göra det. Jag bränner ur all min kraft , sen blir jag plötsligt apatisk, får tom talsvårigheter.
Nu blev jag varnad här, av dig, att man kan gå ett steg längre och bara fortsätta...

Jag är iaf glad över att det blir bättre o bättre, att du mår bättre, roligt att höra.Ja yoga vet jag inte så mycket om, men det kanske är bra.

Ja kom GÄRNA och hälsa på mig där på Röda Korset, om du ändå är i stan. Det skulle vara jätteroligt att se dig i verkligheten. Men tänk om vi inte känner igen varandra..

Skrivet av carola den 10 oktober, 2009 kl. 13:53 #

Carola: Det sägs att det finns fyra stadier av utmattning. Det femte är döden. Jag befann mig i stadiet nummer fyra. Så kan det gå. När man kör på. Jag hade dött om jag hade fortsatt, så var det. Tur att min kropp bara vägrade till slut så att jag inte kunde hålla på längre. Kroppen är vis! Jag har fått lära mig att lyssna lite mer på den än vad jag gjorde förut.

Jag dyker kanske upp en dag på Röda Korset. Det är väl på Klostergatan du jobbar, gissar jag? Jag tror säkert att vi skulle känna igen varandra, tror inte du? Vi har ju nästan bytt "kompiskort" med varandra.:))

Kram
Anna-Karin

Skrivet av Maskroskvinnan den 10 oktober, 2009 kl. 14:20 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten