Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Mitt stora 50-årskalas var i lördags hemma i trädgården. I strålande sommarväder njöt 30-talet gäster kring det dukade långbordet. Efter potatissalladen och kasslern var det tipspromenad. Då blev det så här tomt runt bordet.

Dags för hallon/chokladmousse-tårta och kaffe. Det var allsång. Diverse drycker med varierande alkoholhalt serverades i svalkan under lönnen. Humöret var på topp! Hos både mig och mina gäster.

Sedan hände det sig att ett tio-tal av gästerna behövde gå på toaletten. Kön ringlade sig fram genom hallen. Gästerna stod där länge. Det började gå rykten om VEM det kunde vara som var där inne. Man hade knackat på dörren. Inget svar. Jag började bli orolig att NÅGON RAMLAT PÅ DET SÅ VÄL SÅPADE GOLVET...

Med fjärilar fladdrande i magen ryckte jag kraftigt tag i toalettdörren. Och den gick upp.

Det var ingen där (???).

Det var bara dörren som var trög.

Stort skratt och jubel!

Jag öppnade alla mina presenter inför mina gäster. Det tyckte jag var jobbigt. Och det sa jag till dem. För tänk om jag inte skulle gilla det som var i paketen. Jag har så svårt att dölja det jag känner. Men jag hade tur. Alltsammans var fina saker som jag blev både glad, rörd och tacksam över. För att nämna något; presentkort på 50-minuters pedikyrbehandling (det har jag aldrig varit med om förut). Vackert halsband. Bomullspläd.

Och sist, men inte minst, en ansenlig summa för att jag ska kunna förverkliga min dröm. En hund.

Just nu räcker pengarna till en blandras. Eller möjligtvis en hund 8-9 år gammal. Men jag ska lägga till pengar  själv. Så att det blir en valp. Så småningom. Summan jag fick var ändå större än jag kunde drömma om. Det var nog bra att önska pengar till en hund. Många gäster verkade tycka att det var roligt och gav nog lite extra just för det sakens skull, tror jag.

Sedan var det prat och dricka under lönnen igen. Märkligt vad den platsen lockade till sig gäster. Måste vara någon särskild sorts dragningskraft just där.

Eftermiddagen blev till kväll. De äldsta gästerna och deras chaufförer började droppa av. Kvällen började gå över i natt. Knotten försvann. Syrsorna började spela. En liten och kär vänkrets stannade kvar ända in i nästa dag och lite till.

Det var en drömmens dag och natt. Drömmar kan bli verklighet. Med fantasi, lite arbete, planering och en hel del tur!

Grattis till mig själv! Hipp, hipp, hurra! Må jag leva i hundrade år!

Och nu har jag troligtvis skrivit den allra sista raden om min 50-årsdag och mitt stora kalas. Det känns lite tomt. Som lagledare brukar uttrycka det när årets sista finalmatch spelats.

Det är då man ska söka efter nästa dröm. Och börja göra den till verklighet!

Mitt kommande huvudbloggtema blir.....      LONDON!!!

Grannarna har hissat flaggan i sin trädgård. För min skull! Vilka grannar jag har! Världens bästa!

Foto: www.fotoakuten.se

ursäkta en liten försynt men väldigt nyfiken fråga; hur många av er där ute är det som är spik nyktra egentligen???

Jag är mållös. Det är allt jag har att säga. Tack alla för de oväntade gratulationerna! Tack Maria, du är ju helt otrolig! Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är bara.... mållös.

Kom hem sur som en ättika för vi hade skjutsat yngsta dottern till killen och skjutsat hem mamma som var trött. Bara jag och maken min. Och jag kände mig såååå ensam. Jag längtar efter mina ungar så jag tror att jag blir galen! Men de är stora. De har det bra. Jag är glad att de har det bra. Men jag längtar. Jag längtar i alla fall. Den där känslan.

Och då sätter jag på datorn. Som tidsfördriv. Som en sorts flykt. Och får alla dessa hyllningar idag, ja, jag säger då det. Tack, än en gång, tack så otroligt mycket allesammans. Här fick ni mig att skratta högt igen!!!

Allt gott till er!   

Ja, inte till midsommar kanske. Men helgen därpå!!! När jag ska ha mitt stora kalas, då är det orange och rött över kartan i södra Sverige! Jag visste det! Om någon vill veta hur vädret blir, kan ni fråga mig. Jag bestämde tidpunkten för mitt kalas i mars och se, se så rätt jag valde! Jag kanske ska bli väderspågumma, går det att försörja sig på det kanske?

Jag kommer att kunna duka långbord i trädgården. Det blir så varmt att alla kommer att sitta där barbenta i sommarklänningar och kortärmade skjortor och utan slips. Alla gäster kommer att stånka och stöna över hur fruktansvärt varmt det är. Och alla vill sitta under vår stora lönn. I skuggan.  Jag ser det framför mig. Ibland är verkligheten för bra för att vara sann...

Kanske får jag visst "skadestånd" från livet självt då, eftersom just min riktiga födelsedag blev en begravningsdag, så sorglig att jag inte ens vill tänka på den.. Så är det ibland. Att vi får solstrålar över oss när vi minst anar det. Kanske är de en kompensation för molnen som tyngde oss tidigare. Det handlar om att öppna ögonen, att våga möta ljuset, trots de mörka molnen som var där nyss. Allting vänder. Allting har en ände. Kaos blir lugn.  En dag. För den som vågar tro det.

Jag kommer inte in på sidan med allsånger. Eftersom jag är maskros, tar jag som vanligt saken i egna händer och beslutar mig för att skriva mina egna allsånger i stället. Till mitt 50-årskalas. Så här är min egenhändigt författade första allsång:

50 å ja´

50 å ja`

50 å ja`

Åren, vart tog  ni vägen?

En gång så var jag liten och gla´

Nu så, så är jag 50 och gla´

Tänk så vidunderligt det kan va,

Åren, vart tog ni vägen?

(Melodi? Tja, ta och testa med Å jänta och ja´, bara ett litet tips).

Nu har jag planerat klart för idag när det gäller mitt 50-årskalas. Det blev 30 minuters solning (för fin solbränna) och ett fattat beslut om att beställa jordgubbstårta. Nu syns inte den fina Maskrosen längre på Passagens första-sida. Det var en härlig och besynnerlig tid när den var där. Tack till alla er som tittat in i min blogg! Ni ska veta att det gjort mig glad. Ni är alltid välkomna till Maskroskvinnan. Och så hälsar jag min efterträdare varmt välkommen... 

Idag ska jag planera mitt 50-årskalas. Vi blir ca 30 personer. Jag vill ha det enkelt. Potatissallad och kassler. Solsken. Pappersdukar. Papperstallrikar. Sommarblommor. Jordgubbstårta och kaffe. Ett riktigt sommarkalas! Den sommaren jag föddes var mycket varm. Jag hoppas att det blir så i år också.

Länge funderade jag över hur jag skulle göra med det där med önskningar. Jag vet att släkt och vänner frågar vad jag önskar mig. Jag vet att de vill, och kan, ge. Skulle jag be om bidrag till BRIS? Eller någon annan ideell organisation? Jag var helt inne på att jag skulle önska pengar till något gott ändamål.  Men så slog det mig, behöver jag alltid vara så himla god? Egentligen? Jag har jobbat ideellt mer än två år av mitt liv. Jag har skänkt pengar till alla möjliga välgörande ändamål. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara så god, så god. Kanske skulle jag den här dagen faktiskt önska något riktigt till mig själv?

Så jag bestämde mig för att min önskan skulle vara egoistisk. Helt och hållet till mig själv. Vad i hela friden skulle jag önska mig då? En sommarstuga!!! Nej, det har de inte råd med, om de nu inte skänker någon av sina egna förstås. Vad har jag mer kvar för ouppfyllda önskningar i mitt liv? Jag tycker att jag har det mesta. En katt, barn, hus, bil, man, vänner, kanin, mat, kläder, dusch, soptunna. Vad mer behöver man? Jag är inte den som är tokig i att resa. Och jag gillar inte höga höjder, så fallskärmsflygning var utesluten.

Det var inte enkelt att komma på något. Tills jag fick idéen. Plötsligt var allt klart som korvspad. En hund!!! Eller rättare sagt, pengar till en hund! Det är vad jag önskar mig. Sedan ska jag sätta in pengarna på ett hundkonto. Och när jag känner att nu är det rätt tillfälle. Kanske nästa sommar. Kanske när jag blir ålderspensionär. Kanske när vår katt dött. Då ska jag köpa mig en liten hund. En dvärgpudel. En mops. Eller någon annan fin liten vän.

Jag hade en gång en mops. Som tyvärr såldes för att mina föräldrar inte kunde ta hand om den. Jag älskade den hunden. Han hette Casanova. Han slickade mina tårar många gånger. Han fick mig att skratta ännu fler gånger.  Så pengar till en hund, det är det jag önskar mig på mitt 50-årskalas, om någon vill uppvakta mig.

Hunden är människans bästa vän. Och katten. Och bloggen går också an.

Idag ska jag planera mitt 50-årskalas. Vi blir ca 30 personer. Jag vill ha det enkelt. Potatissallad och kassler. Solsken. Pappersdukar. Papperstallrikar. Sommarblommor. Jordgubbstårta och kaffe. Ett riktigt sommarkalas! Den sommaren jag föddes var mycket varm. Jag hoppas att det blir så i år också.

Länge funderade jag över hur jag skulle göra med det där med önskningar. Jag vet att släkt och vänner frågar vad jag önskar mig. Jag vet att de vill, och kan, ge. Skulle jag be om bidrag till BRIS? Eller någon annan ideell organisation? Jag var helt inne på att jag skulle önska pengar till något gott ändamål.  Men så slog det mig, behöver jag alltid vara så himla god? Egentligen? Jag har jobbat ideellt mer än två år av mitt liv. Jag har skänt pengar till alla möjligt välgörande ändamål. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara så god, så god. Kanske skulle jag den här dagen faktiskt önska något riktigt till mig själv?

Så jag bestämde mig för att min önskan skulle vara egoistisk. Helt och hållet till mig själv. Vad i hela friden skulle jag önska mig då? En sommarstuga!!! Nej, det har de inte råd med, om de nu inte skänker någon av sina egna förstås. Vad har jag mer kvar för ouppfyllda önskningar i mitt liv? Jag tycker att jag har det mesta. En katt, barn, hus, bil, man, vänner, kanin, mat, kläder, dusch, soptunna. Vad mer behöver man? Jag är inte den som är tokig i att resa. Och jag gillar inte höga höjder, så fallskärmsflygning var utesluten.

Det var inte enkelt att komma på något. Tills jag fick idéen. Plötsligt var allt klart som korvspad. En hund!!! Eller rättare sagt, pengar till en hund! Det är vad jag önskar mig. Sedan ska jag sätta in pengarna på ett hundkonto. Och när jag känner att nu är det rätt tillfälle. Kanske nästa sommar. Kanske när jag blir ålderspensionär. Kanske när vår katt dött. Då ska jag köpa mig en liten hund. En dvärgpudel. En mops. Eller någon annan fin liten vän.

Jag hade en gång en mops. Som tyvärr såldes för att mina föräldrar inte kunde ta hand om den. Jag älskade den hunden. Han hette Casanova. Han slickade mina tårar många gånger. Han fick mig att skratta ännu fler gånger.  Så pengar till en hund, det är det jag önskar mig på mitt 50-årskalas, om någon vill uppvakta mig.

Hunden är människans bästa vän. Och katten. Och bloggen går också an.

Ålder är bara en siffra. Hörde jag på radion i går. Kanske är det så. Hälsan säger nog mer om människan än själva siffran för åldern. Tar jag hand om mig känner jag mig yngre och andra uppfattar mig som yngre. Om nu det ska vara så viktigt. Det här med att vara "yngre". Visst, jag vill ha en frisk och stark kropp. Så jag tränar på gym. Men alla mina erfarenheter. 50 års erfarenhet av livet! Ja, utropstecken! För det är stort. Det är inte alla som får det. Och ändå, i Sverige, år 2009, är mina erfarenheter inget värda för arbetsgivarna. För dem är jag FÖR GAMMAL!

När får jag som kvinna "lagom bra" ålder för arbetsgivare? När jag var nyutbildad var jag för ung och dessutom kunde jag bli gravid. När jag fått barn var jag, gud hjälpe, småbarnsförälder. När jag nu har barn som är gamla nog att klara sig själva, och knappast kan bli gravid längre, då är jag för gammal! Jag fylls av ilska och förvåning samtidigt som jag tycker synd om de stackars futtiga arbetsgivare som medvetet sorterar ut kvinnor som jag. Eller män med för den delen. Ni anar inte vad ni går miste om. Kanske är ni rädda för medelålderns märkliga blandning av erfarenhet, nyfikenhet, ifrågasättande, kaxighet och ödmjukhet. Den rebelliska medelåldern. Kanske gör den er snurriga i skallen. Så jag drar nu, bara så ni vet. Jag reser mig upp och går. Jag vill inte ha med er att göra längre.  

Summa summarum: Jag vill inte vara anställd längre. Jag är trött på arbetsgivare som sitter och dömer ut folk. "Du är för ung...." "Du är för gammal..." Du har varit sjuk för länge, det spelar ingen roll att du är frisk nu..." Du har varit utan jobb för länge...". Jag vill inte ha med er att göra längre! Så är det. Jag vill bli min egen chef. Det har jag förresten varit länge ändå. Annars hade jag aldrig överlevt ett halvt sekel. Skyll er själva, ni som tycker att jag är "för gammal". Mina erfarenheter och kunskaper kan ni inte inte längre köpa. Jag klarar mig utan er.