Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Foto: Maskroskvinnan

Kojiki, den här rosen är till dig som tack för din hjälp med min bloggs nya utseende. Jag gav dig en del av mina tankar och du gjorde något vackert av det.
 
Nu tänker jag fortsätta att försöka fylla min blogg med skrivna ord, bilder och musik, ja, allt det som är vackert i livet. Ibland finns där mörker också, i min blogg. Precis som i det riktiga livet.
 
Men vi behöver ljuset för att orka det mörka. Och därför koncentrerar jag mig på att lyfa fram det ljusa i första hand i min blogg. Det finns så många andra medier att välja bland om man vill läsa om mörkret. Vi behöver balansen mellan mörker och ljus, vi människor.

När man samarbetar blir alla vinnare, tror jag.

Ikväll är jag mer trött i ryggen än jag brukar vara. Jag har burit lite snett och lite för mycket. Men det rättar sig snart till igen. Det är inte säkert att jag orkar att gå någon lång bloggpromenad (tack Gunilla för det ordet i din blogg,
det stoppade jag in i min vokabulär direkt) idag.

Nu är det snart dags för kvällsmat. Ni kan aldrig gissa vad det blir!

Minns ni min mans jobbarkompis? Han som brukade gå med hunden i skogen. Och hitta kantareller. Som han brukar ge till min man. Som vi brukar steka och lägga på kvällsmackan. Minns ni honom? Nu har han gjort det igen. Gått med hunden i skogen.

Ååååh, nu känner jag doften ända hit...

SMÖRSTEKTA KANTARELLER!!!   

Så nu vet ni att jag inte svälter i alla fall!:)

Som sagt, jag har ju inte varit så närvarande alltid de senaste tio åren. Missat en del av utvecklingen i samhället. Men nu försöker jag hämta igen det. I alla fall en del. 

Så jag har ju sett alla dessa tecken i bloggarna. T ex :). Och :)). Och :)))). Och en hel massa liknande som jag inte ens vet hur man gör. 

Jag har härmat dem. I kommentarer och så. Fast egentligen vet jag inte riktigt vad de betyder. Och det kan ju bli totalt fel känner jag. För de betyder ju något, eller hur? 

Finns det någon vänlig själ som har tid och lust att förklara? :) 

ARBETSGIVARE SÖKES!

Jag är en långtidssjukskriven stresskänslig kvinna, nyss fyllda 50 år, som är intresserad av att arbeta hos en arbetsgivare som värdesätter stor livserfarenhet och mycket god empatisk förmåga.

Tänkbara arbetsuppgifter är de flesta utom kirurgiska ingrepp och injektioner, förutsatt att jag får lov att utföra dem i min egen takt.

 OBS! Endast seriösa svar.

 Jag kan:

• Städa
• Skriva
• Korrekturläsa
• Tala
• Gå
• Tvätta
• Sitta
• Vara glad
• Vara serviceminded
• Inspirera
• Ge hopp
• Vattna och sköta blommor
• Ta hand om katter och kaniner
• Läsa sagor för barn
• Arbeta 25 %
• Med mera

Jag kan börja anställningen omgående.

Jag förväntar mig en skälig lön.

Svar önskas till "Maskroskvinnans blogg".

Idag har jag kollat schemat på Friskis i stan.  Antecknat vilka pass och tider som skulle kunna passa mig.

Nu känner jag VERKLIGEN att jag snart är där...

Åh, tänk så bra allt blir när jag kommit igång med träningen igen.

Bättre kondition. Jag kommer att orka mer. Jag får mindre ont i ryggen. Jag får fler idéer. Jag blir smärtfri. Jag blir smidigare. Jag blir starkare. Jag känner mig piggare. Jag blir glad!

 Nu är jag nära. Snart tränar jag igen. Har bara varit ifrån det en dryg månad.

 Det är inte så länge.

Let´s gympa! 

Jag kanske ska börja skriva datum och år varje dag i mitt första inlägg. För som sjukskriven är det lätt att man tappar kontakten med vilken dag det är i veckan. Det där jobbet man hade en gång, det hjälpte till att göra skillnad mellan vardag och helg. Det hjälpte minnet att hålla reda på vilken dag det var. Nu får jag hitta på andra sätt.

Så, det är en bra början på den här veckan i alla fall. Jag vet vilken dag det är. Det är inte självklart att veta det. Måndag den 24 augusti 2009. Idag är början av resten av mitt liv.

Och jag tänker börja det med att slänga in en tvätt handdukar i tvättmaskinen. Kopiera lite papper. Ringa hotellet där jag och mannen ska fira silverbröllop om ett par veckor. Vi vill ha havsutsikt och, kanske, LOVE-paket (fniss, LOVE-paket, det känns som att man är tonåring igen, fniss, fniss).

Vet ni vad det här LOVE-paketet innehåller? Nej, det vet ni förmodligen inte, för ni vet nog inte till vilket hotell vi ska. Så jag kan berätta vad det här LOVE-paketet innebär. Det man får för, jag tror att det var 250:- extra per person, det är:

En flaska champagne, choklad, rosor och frukt på rummet när man anländer. Man får också en fluffig (jag skrattar ihjäl mig nästan när jag tänker på det!!!) morgonrock och ett par sköna innetofflor att ha på sig under hotellvistelsen. Den fluffiga morgonrocken och innetofflorna kan man få köpa med sig hem när man lämnar hotellet för 250:- kronor, tror jag att det var. Sedan ingår dessutom i LOVE-paketet frukost på rummet båda morgnarna.

Och det är där det blir problem. Jag menar, frukosten på rummet är en kontinental frukost. Nere i restaurangen får man ju en hel frukostbuffé!!! Jag och min man diskuterar fram och tillbaka. Kan inte bestämma oss. Champagne, choklad och rosor i alla ära, men vad går upp mot en riktigt rejäl frukostbuffé på ett hotell?

När man firar silverbröllop?

Dessutom dricker inte jag champagne mer än om den är alkoholfri. Jag äter inte mycket frukt p g a magkatarr. Så det blir mannen som får dricka hela flaskan champagne och äta upp all frukten. Medan jag tar hand om chokladen och luktar på blommorna.

Tacksam för hjälp med tankarna i det här "svåra" beslutet.

Foto: Maskroskvinnan

Dagens ros vill jag ge till mina vänner som jag bjöd in mig själv till igår kväll. Vi grillade, åt kladdkaka, skrattade och pratade om allt möjligt. Gamla minnen blandat med hur det är i dag, mitt i livet.

Som bonus upptäckte jag att vårt lilla samhälle hade sin årliga fest på idrottsplatsen. Det hade jag totalt glömt bort. Aldrig missade vi den en enda gång när ungarna var små. Ponnyridning, lotter, skrabbelucker, fotboll, barnens gymnastikuppvisning. Det var lyckliga stunder. Så enkla saker som är så stora när man är liten. Så lätt att göra en liten lycklig. En liten peng till lotteriet, t ex. För att inte tala om alla små och ibland riktigt stora lotterivinster som ungarna släpade hem...

Senare på kvällen, i den stjärnklara natten, var där levande musik på idrottsplatsen. 5-6 personer på en fin utomhusscen med rökdimma och allt. Det var riktigt härlig och svängig musik av lokala förmågor.

Lite hjälpte den där musiken mig, när vi stod där, vi som var "mitt i livet", som det heter. Jag kände mig inte alls just då som att jag var "mitt i livet". Det var ju de runt omkring, barnfamiljerna med alla sina goa ungar, som var "mitt i livet". Så kändes det. Lite melankolisk blev jag allt. Lite tårar i ögonen. Bra med näsduk i fickan.

Men var sak har sin tid. Och jag är tacksam över att jag har fått uppleva allt det där.

Det blev ganska sent. Så det var riktigt mörkt när vi vandrade hemåt. Alldeles stjärnklart var det. Jag kunde till och med se Vintergatan. Jag har alltid älskat att titta på himlen och stjärnorna. Och så slutar det med nackspärr... Men det är det värt, utan minsta tvekan.   

Det ser ut att bli en fin dag hos mig idag. Gräset var daggigt vått på morgonen och fukten ligger fortfarande kvar. Men solen har börjat att titta fram och molnen skingras.  Härligt att det fortfarande är så somrigt ute!

Nu ska jag fixa lite ärenden i stan. Kanske ska vi träffa vänner i kväll.

Jag har borstat min katt och pratat länge med henne. Och hon tittade på mig och lyssnade. Vi pratade om hur det skulle kännas för henne att få en liten valp i huset. Någon gång under det här året. Och det känns som att hon funderar, precis som jag. Så kloka ögon hon har, min katt.

Hon har inte haft lika många fästingar i år som förra sommaren. Men just nu har hon en fästing längst ned på det ena ögonlocket. Det är en av de saker som vi ska försöka fixa idag; att ta bort den fästingen. Det brukar gå bra, hon är otroligt tålig vår fina katt. Men hon har faktiskt aldrig förut haft en fästing just på ögonlocket. 

Här sitter jag och skriver med fönstret på glänt och hör korna råma från åkern på andra sidan vägen. Att jag kan få ha det så bra! Att bo granne med kor! Jag bara älskar det!

Jag måste ta med mig kameran ut och fotografera mina fina grannar, korna, någon dag. Så att ni får se dem.

Innan man tar in dem för vintern.

Mamma mu, allihopa!

"Empty room". Så känns det i mitt hus idag när tonåringen börjat skolan och sommarlovet är slut. Så tyst och tomt det blir. Likadant varenda höst.

Jag mår sämre då. Minns andra stunder i mitt liv när det blivit tomt och tyst.

Som när vi fick lämna vårt hus efter konkursen. "Empty room...".

Som den gången när jag var 13 år och vi blev vräkta över en helg. "Empty room...".

Akut fosterhemsplacering. "Empty room...".

Som varje gång jag kom hem från skolan och där inte var någon mamma. I stället en lapp på köksbordet, "Jag har blivit inlagd. Du får bo hos moster. Lillebror vet det också. /Mamma." "Emtpy room...".

Packa lilla väskan, låsa om lägenheten, flytta över till moster. "Empty room...".

I tystnaden möter man sig själv, brukar man säga.

Kanske är det sant. Jag vet inte.

Men jag vet att de där minnena envisas med att poppa upp varje år sedan jag blev sjuk och jag blir ensam i huset igen.

Katten lindrar smärtan. Kaninen också. Mina blommor, min trädgård, mina vackra minnen. Lyckan över att ha en familj, att ha fått barn. Minnena över de lyckliga åren när jag var stark och klättrade upp ur djupet av egen kraft.

Uppåt. Hela tiden denna strävan uppåt.

Och jag lyckades. Jag tog mig upp. Till att bli en bland de andra. En alldeles vanlig Svensson med utbildning, jobb, hus, familj. Jag var så lycklig. Över att vara en vanlig Svensson. Självförsörjande.

Men smärtan av minnena finns fortfarande. Det vore en lögn att påstå något annat. Den lever sitt liv i mig, smärtan. Och den blir extra påtaglig när jag blir ensam.

Vissa experter kallar det läkning. Läkning över det som aldrig fick läka när det var rätt tid för det.

Förträngning, säger andra. Det var alltför svårt då. Och därför bearbetar min hjärna det nu. Jag vet inte.

Jag vet bara att det gör ont. Så ont varje gång.

Så ont att vara ensam.

Jag vill klättra upp igen. Jag jobbar på det varje dag. Jag vill bli självförsörjande igen, i någon mån.

Jag vill vara bland andra.

Jag var på IKEA idag med min tonåring och där kan man lätt vandra i flera timmar. Så klart att jag gjorde en särskild titt på lampavdelningen. För att se om jag kunde hitta Maskros-lampan som jag upptäckte igår i IKEA-katalogen.

Jojomen. Den var lätt att hitta. För den var STOR!

Så STOR!!!

Och så vacker att jag absolut skulle vilja ha en sådan hemma.

Men då måste jag först skaffa mig ett större hus.

Framförallt ett högre hus.

Och då blir denna lampa inte längre så billig.

Den blir rentav riktigt dyr.

Kan inte IKEA ta fram en lite mindre maskroslampa?

Som passar i mitt maskroska hem?

Vad jag köpte på IKEA? Jo, ett paket servetter för 19 kronor. Det går alltid åt.   

P.S. (Tack, Linda, för det uttrycket, jag älskar det; "det maskroska hemmet".

Maria Moberg hon fick vaniljpraliner när hon gnällde i sin blogg. Och nu verkar Himmel o Jord kanske ha nåt på gång i sin blogg. Blogga är makt!!!

Så jag satte mig och funderade på altanen i min Baden-Baden; VAD är JAG missnöjd med? VAD skulle jag kunna klaga på i min blogg så att jag får någon sorts överraskning, kompensation eller ersättningsprodukt?

Och jag funderade.

Och funderade.

Och funderade igen.

Men jag kom inte på en enda sak.

Jag är nöjd med osten, med TV:n, med datorn, med katten, med målarfärgen på köksluckorna, med golvläggarens arbete, med Grumme Grönsåpa, med kattströet och sköljmedlet.

Jag är så otroligt nöjd med alltihopa.

Så nöjd så att till slut började jag skratta åt mig själv för att jag inte kunde komma på en endaste sak att klaga på där jag satt i min Baden-Baden, som jag heller inte kunde klaga på.

Det var just då.

Just då, när jag skrattade som mest åt mig själv.

Som jag kom på det.

Vad jag ska klaga på i min blogg.  

Nu har jag bläddrat lite fram och tillbaka i nya IKEA-katalogen som kom häromdagen. Mitt största intryck av den så här långt, är att där var en faslig massa böcker och tidningar. Ja, det såg rent av ut så som det gör hemma hos mig. Det var nära på såååå mycket böcker och tidningar att man inte såg möblerna för dem.

Böcker. Det verkar vara den nya trenden.

Massor av böcker var det i nya IKEA-katalogen.

Borde man inte då också satsa på att sälja lite fler böcker på IKEA, tänker jag? Inte bara böcker om inredning och matlagning, utan mera skönlitterära böcker? Så att man samtidigt som man köper bokhyllorna som väl tanken är, också smidigt kan plocka till sig några hyllmetrar billiga skönlitterära verk. DET tycker jag att IKEA ska fundera över. Allt från pocket till skinn-inbundna vackra samlarutgåvor. Så klart till det alltid så låga IKEA-priset. Rena rama kulturgärningen från IKEA, skulle det ju kunna vara, eller hur?

Jag blev i alla fall glad när jag såg alla de där böckerna. För att inte tala om tidningshögarna. Som drällde lite varstans, på pallar, golv och i hyllor. Ungefär som hemma hos mig.

Ja, jag kan gott säga att IKEA kunde mycket väl valt att komma hem till mig och plåta sin katalog den här gången. Så hade kanske möblerna kunnat bli ännu billigare. För ungefär som det ser ut i IKEA:s nya katalog, så ser det också ut hemma hos mig. Synd att de inte frågade. Jag hade gärna ställt mitt hem till förfogande. Om jag fått tillräckligt betalt, förstås.

Ärligt talat, så blev jag glad över böckerna jag såg. För jag tror att kultur är det nya som kommer nu. Kultur i alla dess former. Böcker, konst, teater, musik, film, hantverk, dans, ja, allt som har med kultur att göra.

Egentligen är det ju inget nytt alls. Det är bara att det trängts undan ett antal år av all denna konsumtion.

Jag ser fram mot mer kultur och mindre konsumtion.

Jo, det var en sak till som jag hittade i katalogen. Där fanns en ny, designad lampa som hette Maskros. DEN kanske skulle kunna passa hemma hos mig?

Fin maskroslampa som jag gillade i den nya IKEA-katalogen.

Foto: Google

Nej, här ska jag inte sitta och hänga läpp. Det är fint väder. Sommarkänsla igen. På altanen finns min älskade Baden-Baden. Där ska jag snart sätta mig med den nya IKEA-katalogen och ta en liten fika.

Jag läste mycket inredningstidningar innan jag började blogga på Passagen. Men nu för tiden händer det ytterst sällan. Jag har sagt upp två tidningsprenumerationer sedan jag började blogga. Men visst är det roligt och avkopplande ibland att titta på gardiner, möbler, miljöer, färger och mönster. Det gillar jag fortfarande. Fast jag gör det inte lika ofta sedan jag började blogga.

Annars är jag mest nervös idag. Dottern ska ut och flyga igen och jag känner mig inte riktigt lugn förrän jag vet att allt har gått bra. Ja, jag vet att det tar en massa energi att oroa sig och att det man oroar sig för nästan aldrig inträffar. Jag är bra på det för det mesta. Men idag. Just idag när hon verkligen ska upp i luften igen, då tillåter jag mig att få vara orolig om jag nu är det. Det går säkert bra. Och när jag fått veta det, då vet jag vilken underbar sömn jag brukar få. Djup och lugn.

Det där modershjärtat, ack, ack, ack.

Jag älskar mina ungar så att jag kan spricka. Jag ser dem allt mer sällan, och när jag möter små skolbarn så minns jag precis hur det var när jag följde mina ungar till skolan. Det känns inte alls så länge sedan. Och nu är de snart vuxna båda två. Flyger och far i Sverige och världen. Allt i sin ordning. Det är ju så som det ska vara.

Men, det känns.

Saknaden. Blandat med tacksamheten över att ha fått vara med om det.

Tystnaden. Som är så svår att fylla med något annat.

Så är mitt liv just nu.

Säkert kommer det inte att vara så för evigt.

Men just nu är det så.  

Om du visste vad jag har letat sedan jag kom hem från min semester! Efter några smycken som jag gömde innan jag for iväg. Jag blir alltid lite så där nervös innan jag ska resa bort och så fick jag för mig att jag skulle gömma två smycken som jag fick när jag fyllde år och som jag blev väldigt glad för.

Så jag gjorde det. Jag gömde dem.

Jag gömde dem riktigt bra. Så bra att jag, trots att semestern var så kort, sex dagar, helt lyckades glömma var jag gömt dem. I mitt röriga hus.

Så sedan jag kom hem har det funnits där i bakhuvudet ibland. Jag har sökt på alla möjliga och omöjliga ställen. Och upptäckt vilka gräsliga röror jag har i mitt hus. Som jag måste börja ta tag i nu när det blir höst.

Men idag. Idag hittade jag dem!!!

Förlåt, undrade du var någonstans?

Nej, det kan jag inte berätta. För det var ett så ruskigt bra gömställe. Hoppas bara nu att jag kommer ihåg det till nästa gång jag ska på semester.

Min semestergömma.