Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag hörde på radion igår att det just nu finns 250.000 människor som är arbetslösa i Sverige. Man räknar med att den siffran kommer att stiga snabbt. Om ett år beräknas 500.000 människor att vara arbetslösa i Sverige. Arbetsförmedlingen har bett regeringen om mer pengar, för att kunna hantera situationen.

500.000 människor.

En halv miljon.

Och alla deras anhöriga som påverkas.

Alla barn som också får känna av det.

Och alla arbetsförmedlare, hur får de det?

Vad ska vi göra?

Det här är allvarligt.

Mycket, mycket värre än svininfluensan.

Det som jag aldrig trodde skulle komma, det kom till sist ändå.

Igår körde jag förbi min gamla arbetsplats, där jag faktiskt fortfarande är anställd. Efter tio år som sjukskriven.

Jag minns att den första tiden som sjuk kunde jag inte ens åka förbi huset där jag förut sprungit omkring full av energi, kreativitet och arbetsglädje.

Sedan kom det en lång period när jag alltid grät så fort jag såg huset.

Och jag var tvungen att åka dit titt som tätt, stanna utanför. Eftersom jag ibland skjutsade min dotter till den angränsande skolan.

Efter det var det en lång period som jag körde förbi huset utan att fälla tårar. I stället blev det en konstig klump i min hals, inget mer. Som att något tagit slut, kanske var det tårarna som började sina.

För igår, efter tio långa år, när jag körde förbi huset där jag haft mitt älskade jobb som jag fått kämpa så för att få. Där jag alltså fortfarande har kvar min anställning. Då kände jag ingenting längre. Och OM jag kände något, så var det att, nu är det över. Nu är det äntligen över. Nu har jag sörjt färdigt.

Kanske finns det en magisk gräns där för just mig när det gäller tunga sorger?

Tio år.

För jag har varit med om det förut i livet.

Att det har kunnat ta tio år att läka ut en svår sorg eller chock.

Tiden läker inte alla sår.

Men en del i alla fall, som tur är.

Fast ibland är det rätt skönt i papperskorgen, måste jag erkänna.

Efter tio år så är det ganska skönt.

Jag behöver inte ta så mycket hänsyn längre.

Jag har färre att serva.

Jag kan vara mig själv, helt och hållet.

Jag anpassar mig inte längre som förut.

Jag säger vad jag tycker.

Jag tar tag i mitt liv i den mån jag orkar och kan.

Jag vägrar låta mig tryckas ned.

Jag vägrar låta mig tystas.

Jag säger ifrån om jag tycker att något är fel.

Jag säger ifrån om jag känner mig kränkt.

Det har jag lärt mig.

Under mina år i papperskorgen.

Nu har jag börjat klättra upp ur den på allvar.

Vi får se hur det blir när jag når kanten där uppe.

Ramlar jag över?

Eller, ja, vem vet?

Ett sommarlov arbetade jag som städerska. Det var ett elevhem på en skola som skulle storstädas. Det är en av de få gånger i mitt liv som jag arbetat på en kvinnodominerad arbetsplats. De ordinarie städerskorna, eller lokalvårdarna för att använda modernt språk, var troligen kvinnor i min nuvarande ålder, eller kanske något yngre. 40-50 år sådär. Jag minns hur gulliga de var mot mig.

De lärde mig så mycket som jag har användning av fortfarande varje gång jag städar. De lärde mig i vilken ordning man ska städa. De lärde mig hur man städar en toalett. De lärde mig hur man städar en säng i varje skrymsle och vrå. De lärde mig att städa garderober. Att få bort fläckar. De lärde mig vad jag inte behövde bry mig om att städa.

De berömde mig mycket och ofta. De såg till att jag tog pauser. Tänkte på mig. Brydde sig. Det var fint. Jag minns fortfarande det sommarjobbet med stor glädje.

Det var förstås på den tiden när det fortfarande var helt självklart, att man skulle ha en handledare när man sommarjobbade. Och handledaren hade också tid för att handleda.

Det betydde mycket för mig då, när jag var så ung. Jag fick självförtroende. Jag lärde mig städa grundligt. Jag fick tjäna pengar för att kunna göra verklighet av någon dröm. Som t ex att resa till London.

Underbara städare, städerskor eller lokalvårdare! Hur mycket skitigare skulle inte livet vara utan er? Hur skulle jag inte sakna alla de friska dofter som ni sprider omkring er?

Idag har jag bestämt att jag firar alla lokalvårdares dag. Eftersom jag själv städar idag, så inkluderar det här också att jag firar mig själv. Hurra för alla som städar! Det luktar så friskt och gott efter att ni har gjort ert jobb!

Jag önskar att dagens unga fick samma möjligheter till sommarjobb som jag och min generation fick. Hör ni det alla eventuella arbetsgivare! Jag talar till er. För det är till slut ni som har makten att anställa eller inte anställa. Ge de unga en chans!!!  

Idag är det 15 dagar kvar tills jag åker till London. Pratade med London sent igår kväll. Michael Jacksons död har varit förstasidesnyhet i en vecka där också nu. Fick veta att folk samlas på den plats där den stora  artisten skulle haft sina konserter för att lägga ned blommor. Som ett sista farväl.

Plötsligt känns inte dottern långt borta. När vi enas runt något, vi människor, då krymper avstånden. Det kan vara så som sker just nu; en stor nyhet, en världskändis hastiga död. Det kan vara massor av andra gemensamma nämnare. Arbetslöshet. Miljöfrågor. Svininfluensa. Vi vet nog alla, djupt där inne, att egentligen, när det verkligen gäller, då vinner vi på att hålla ihop. Vi människor.

Här i Jönköping hålls det första EU-mötet i Sverige några dagar nästa vecka. Staden är extra pyntad i år. Massor av fina blomsterarrangemang. Det blir artistuppträndanden. Demonstrationer. I lokalpressen skvallras det om vad eu-politikerna ska hitta på under sin "fritid". Middag på Gyllene Uttern. Besöka polkagriskokeri. Åka trolsk båttur på Bunn. Prinsessan Victoria ska också göra en snabbvisit i staden. Det blir mycket jobb för stadens journalistkår.

Samtidigt finns det viss rädsla här för våldsamma aktioner. Kanske får polisen också mycket jobb. Så där är det väl ofta. Några grupper tar chansen att synas när mediauppbådet är stort. Det hör liksom till. Jag hoppas att människor trots allt har förnuftet att framföra sina åsikter på ett lugnt och värdigt sätt. Det vinner alla på. Också de som för fram budskapet., tror jag.

EU-mötet i Jönköping känns ganska uppblåst här för mig. Men jag kan ha fel. Kanske kommer de olika mötena mellan människor att innebära nya perspektiv som leder till nya viktiga beslut för oss alla. Förhoppningsvis positiva för de flesta. Makten närmre människorna. Det är det vi verkligen skulle behöva. Makten närmre människorna. Jag kanske ska knalla iväg i någon liten demonstration. Vem vet? Kanske ta lite bilder härifrån nästa vecka? Jag är i alla fall säker på att lokalpressen kommer att ha dubbelt så många sidor jämfört med den senaste veckan. Den känns annars mer som ett reklamblad än en tidning på sommaren.

I London firar man Sveriges ordförandeskap i EU med en stor konsert i Hampstead imorgon. BAO och Miss Li ska uppträda. Och plötsligt var London så nära mig igen. Om femton dagar reser jag...

Hörde ett samtal mellan två män på sta´n idag. Tycker att det kan få representera läget i Sverige just nu.

- Hej, så du är här. Hur är det? Du är väl också arbetslös nu?

- Jo, det är jag.

- Ja, det är jobbigt, eller hur. Inte kul alls. Du fick väl sparken?

- Nja, nej, så är det ju inte riktigt. Jag är ju uppsagd. Du vet, det är ingen som vill ha en längre, det är så det är. Det är ingen som vill ha mig.

Det skar i hjärtat när jag hörde de två männens samtal. Att känna att man inte har ett värde som människa, det är tufft. Alltför många känner så idag. Att de inte behövs, att ingen vill ha dem längre.

Jag kände också så. I flera år. Så många gånger tårarna trillade nedför kinderna. Ingen ville ha mig. Det fanns ingen plats för mig, därute i samhället. Jag kände mig bortgallrad.

Tills en dag. När insikten slog ned klar som en blixt i min skalle. Det var ju egentligen precis tvärtom! Det handlade inte alls om vem som skulle vilja ha MIG. Det handlade så klart om vem JAG ville ha som chef!!!

Ville jag ha en chef som, låt oss säga, väljer bort människor 40 + ur ansökningshögen? Ville jag ha en chef som krävde att jag skulle jobba tills han/hon själv gick hem? Ville jag ha en chef som ställde krav på att jag skulle arbeta övertid såväl vardag som helg? Ville jag ha en chef som först sa upp all personal, och sedan erbjöd dem att frilansa i stället för fast arbete? Ville jag ha en chef som krävde att jag skulle vara en robot? En robot som inte behövde några fikapauser, inga toalettbesök, inga känslor. Vilken chef ville jag ha?

Jag önskar så, att jag kunnat trösta de där två männen. De var bara två i mängden arbetslösa i dag. De lät så sorgsna i rösterna. Och de blir bara fler och fler, människorna utan möjlighet att försörja sig på egen hand. Först var det de sjukskivna. Nu är det de arbetslösa.

Om du är en av dem, fundera över vad det egentligen handlar om. Är det verkligen så att ingen vill ha dig? Eller, kan det rentav vara för dig som för mig; att det mera handlar om vem DU vill ha som chef? Att känna så, det är en bra början tillbaka, tror jag. Förminska aldrig dig själv. Förminska inte ditt människovärde.

Du vet väl om att du är värdefull...

Nu har jag kommit på något! I flera bloggar hittar jag inlägg om vård som inte fungerar. Telefonväxlar som det inte går att komma fram i. Läkare som är överbelamrade med patienter. Missnöjda sjukskrivna och arbetslösa som inte får den hjälp de behöver. Men nu vet jag vad det beror på.

Det är ju för att vi sitter här och bloggar!!!  Vi skulle ju vara med där ute, där i samhället, på de arbetsplatser som inte fungerar. Det är ju vi som skulle svara i telefonväxlarna i stället för de där automatiska. Vi människor som fördriver dagarna med att blogga. Vi har rationaliserat bort oss själva, vi människor. Det är ju så det är. Och vad har vi kvar? Att blogga. Och det är kultur. Jag har inte riktigt förstått vad det varit förut. Men nu förstår jag. Blogga är kultur. För det står om att blogga i Dagens Nyheters kulturdel. Så det har blivit en faslig massa kulturarbetare (läs: bloggare) i Sverige. I stället för vårdpersonal, försäkringskassetjänstemän, arbetsförmedlare, och växeltelefonister. Så nu vet ni det också, var själva problemet ligger. Frågan är förstås hur vi ska lösa det.

Vaknade stel, öm och med ont i halsen idag. Slitsamma svängningar vi har i vädret, vi nordbor. Hörde på radion att vissa personer är känsligare för väderförändringar än andra. Unga kvinnor och medelålders kvinnor. Jaha, så skönt att också det är bevisat. Fast det visste jag ju redan själv.

Med åren har jag fått allt mindre respekt för alla nya forskningsrön, experter, läkare och professorer. Det är riktigt skönt. Jag ifrågasätter ständigt. Jag har däremot allt större respekt för min egen intuition. För vad min egen kropp och hjärna säger mig. Det är verkligen riktigt härligt.

Som t ex det här med att frukt skulle skapa bukfett och diabetes. (Debattartikel i DN i helgen). För mig personligen som har besvär med magkatarr, var tidningsrubriken ren och skär glädje. Hurra! Jag behöver inte känna mig ohälsosam för att jag inte klarar av att äta 2 kg frukt om dagen. Jag kan se hälsosam ut utan att hålla ett rött äpple i handen. Härligt! Men jag kan föreställa mig vilken ångest artikeln framkallade för alla de som älskar, och tål, att äta 2 kg frukt om dagen. Fet av frukt? Jo, det var en nyhet vill jag lova. Precis som "man bet hund". Tvärtom = bra nyhet. Vad det gäller "dieter" så tror jag på "lagom och lite av varje-dieten". I den ingår såväl chips, godis, frukt och grönt, fast i måttliga mängder. Inte så att man blir smal av den kanske. Men är det verkligen det livet går ut på? Att vara smal? På våren kan man tro det, i alla fall av det man läser i tidningar och av det man hör människor prata om. Jag är såååå trött på allt detta kaloriprat. När vi kunde prata om så mycket viktigare saker.

Som t ex hur vi ska lösa arbetslösheten. Jag gråter inuti varje dag när jag läser om antalet arbetslösa, inte bara i Sverige utan också i resten av världen. Tänk t ex på alla arbetslösa i Kina. Hur mår de? Hur klarar de sina liv idag när vi inte längre kan konsumtionsfrossa som förr? Snacka om kalorier och bikinidieter, det känns ganska absurt när man tänker lite större och lite vidare. Som om det var ett "problem" med lite övervikt. Någonstans har vi väl ändå tappat proportionerna. Problem. DET är något helt annat det. Så tycker i alla fall jag. Men tanken är fri, så är det. Var och en får tycka som han/hon vill. På gott och på ont.

Arbetslösheten är ett problem för mig. Det blir ökade klyftor mellan människor. Människor som blir arbetslösa tappar lätt självförtroendet och egenmakten. Ökade psykiska besvär, allt mer missbruk, barn som far illa, splittrade förhållanden. Listan kan bli lång om man tänker på hur vi människor reagerar utan arbete, utan möjlighet att försörja oss.

Samtidigt läser jag i tidningarna om hur de som lyckats behålla sina arbeten har fått det allt bättre. Det gör ont. Vi är på fel spår. Vi håller på att spåra ur. Det kan bli dyrt för oss alla. Om vi inte lyckas vända allt till det bättre igen. Men hur? Det blir spännande att se.

Det här blev ett ovanligt deppigt inlägg för att vara från mig. Min självpåtagna livsuppgift är att vända mörker till ljus. Så, summa summarum; arbetslösheten kan också med sin långtråkighet leda till ökad kreativitet. Fler människor bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Finns det inget jobb för mig, då skapar jag mitt eget jobb. Jag startar eget. För jag tror på mig själv. De unga människorna i Sverige idag är underbara! De har en stark kraft i sig. De har kunskap (jag skiter i vad all forskning säger; de unga människor jag möter är såååå smarta, tänker så självständigt och har fantastiska lösningar på problem.)  De vågar ta för sig. De kan både främmande språk och de kan räkna. Sedan får statistiken visa vad den vill. Det är vår skyldighet som vuxna att tala om för dem att de kan. Det är vår skyldighet som vuxna att ge dem chansen. Det borde finnas böter för företag som konsekvent plockar bort unga arbetssökande. Jag tror på människan. Jag tror på de unga som ska ta över efter oss. Vi kommer att få ett annat samhälle. Jag vill tro att det blir ett ännu bättre samhälle. Inte bara för oss. Utan för alla i hela världen. 

Jag känner mig så arg när jag läser om arbetslösheten. Ett sådant slöseri med människokraft! Tänk vad alla våra händer, hjärtan och hjärnor kan uträtta tillsammans. I stället fastnar nu all denna människokraft i passivitet och isolering. Spjärna emot, vill jag be alla i utanförskap. Vägra vara arbetslös! Vägra vara sjukskriven, mer än tillfälligt, om du har någon kraft kvar. Vägra vara i utanförskap! Skapa ditt eget arbete, ta dig in i gemenskap igen. Varje människa har en uppgift, en rättighet att få plats i vårt samhälle. Låt inte arbetsgivarna vara de som bestämmer om du behövs eller ej... "Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu..."