Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Nu börjar en del blommor se ut att behöva vila sig lite här i min trädgård. Andra verkar ha gjort sitt för den här sommaren. I tidningens annonser ser jag att det finns boll-chrysantemum att köpa.

Och jag hade en blomma som jag gett upp hoppet om och slängt. Så nu gapade den tomma krukan mot mg som om den sa:

"Jaha. Ska jag stå här nu. Alldeles tom. Utan något vackert i mig."

Lite så där lagom anklagande.

Den har stått där ett par dagar. Och jag har tänkt, att det är inte så stor idé nu, jaga iväg till blomsteraffären, högsommaren har gått över i augustimåne.

Men så kom jag att tänka på det Martin Luther King sa:

"Även om jag visste att jorden skulle gå under imorgon, skulle jag plantera ett träd idag".

Eller något liknande var det han sa. Andemeningen var i alla fall densamma.

Aldrig ge upp livet.

Behålla hoppet.

Så jag fick plötsligt lust att plantera något fint i den där tomma krukan.

Nu står den där, färdigplanterad. Jag tog lite suckulenter som jag har i rabatten. De är lika vackra i krukor. Lite jord. Lite stenar. Så var det klart. Vackert blev det! Och den planteringen kan, om jag har tur, hålla sig och övervintra under tak i flera år. Det vet jag av erfarenhet.

Den här fina sången är till alla maskrosor därute i bloggvärlden. Och den är också till alla dem som rycker upp maskrosor. Kanske är denna sång alldeles särskilt till de senare.

Hörde ett fint orkidé-tips på radion i förra veckan. Tycker du som jag att det är tråkigt med orkidéer som har blommat över? Har du ont om gardiner att gömma dem bakom tills de börjar knoppas igen? Då är det här tipset för dig!

Köp en orkidé-stängel med blommor i plast eller tyg. Sätt den konstgjorda stängeln i blomkrukan tills de levande knopparna börjar blomma. Vips, så behöver du aldrig mer gömma din orkidé bakom gardinen.

På så sätt kan man ju också skaffa sig precis vilken färg man vill på sina orkidéer.  

"Människor från en planet utan blommor skulle kunna tro att vi måste vara tokiga av glädje då vi har sådant omkring oss alltid.

(Iris Murdoch)

Foto: www.fotoakuten.se

När jag tänker midsommar, är det några minnen som etsat sig fast särskilt. Det första är när jag är liten och fick vattenkoppor lagom till midsommar. Jag var inte särskilt sjuk, men tydligen tillräckligt för att jag skulle få vara inomhus. Min pappa, min alldeles underbara älskade pappa, gjorde en midsommarstång som var ungefär lika hög som jag själv. Den ställde han inomhus till mig och min lillebror. I en hink full med vatten. Och jag minns hur vi dansade runt den där inne. Med vattenkoppor, feber och allt! Oj, vad vi skrattade!

En annan midsommar, några år senare, var jag och min familj på midsommarfest. Jag minns att jag åt mitt livs första 88:a. Det har blivit många sådana genom åren. 88:or. Och jag minns att den mannen som sjöng "Jag tror, jag tror på sommaren, jag tror, jag tror på sol igen", var där och uppträdde. (Hette han Mats Ledin eller vad var det, blandar jag ihop honom med Tomas Ledin nu kanske, hmmm). Solen lyste, det var sommar.

Ännu en midsommar, ytterligare några år senare, lyckades jag som vad man idag kallar "fjortis", tjata mina fosterföräldrar till att få åka till Östra Stranden i Halmstad för att fira midsommar. Det jag mötte där, det var INTE vad jag förväntat mig. Det kan jag säga. Jag som älskade att dansa! Där fanns inte en enda dansduglig man så långt ögat kunde nå. Stupfulla var de. Skräniga och bullriga. Inte i min smak, just då. Och där var poliser, knivslagsmål mellan raggare och knarkare. En man blev knivhuggen till döds. Och droppen, det var nog när jag fick se mina kusiner och deras vänner ligga aspackade utanför sitt tält. Då, då ringde jag mina fosterföräldrar och sa att jag ville komma hem. Och de hämtade mig. Barndomens midsomrar, var de nu förbi???

Så gick det några midsomrar till. Och jag minns att jag hade träffat min nuvarande man. Vi åkte ett helt gäng, kanske 20 personer, till Halmstad för att fira midsommar. Vi hade tält och vi hade långbord. Ja, snaps och sill och allt därtill. Sjöng gjorde vi. Och vi hade hunnit växa till oss. Det var ingen (nåja, nästan ingen) som tappade kontrollen längre. Allt var glatt och fint.

Tills jag tittade på min man. Som började bli allt rödare i ögonen under kvällens gång. Nej, det var inte p g a spriten. Det var allergi. Hösnuva. Och jag hade aldrig förut sett någon reagera så kraftigt som han gjorde. Ögonen svullnade igen fullständigt. Näsan var som en rinnande kran. Han fick gå och lägga sig tidigt i tältet, ta en mycket stark medicin som hans föräldrar köpt i Amerika (undrar vad den innehöll?). Så han sov som en stock hela natten. Inte blev det mycket till romantik den midsommarnatten, det kan jag lova. Och vi tältade på en klöveräng!!! Vansinningt, med tanke på min älskades hösnuva! Men, man var ju fortfarande ganska oerfaren då. Hade det hänt idag, då hade jag tagit honom till akuten. Han hade ju kunnat svullna igen fullständigt och kanske dött där, på klöverängen. Den midsommaren.

Solen skiner igen! Så mycket piggare jag blir direkt. Jag vill bara visa en bild på en av mina älsklingsblommor, styvmorsviolen. En gång i tiden brukade jag cykla förbi ett stort fält med styvmorsvioler på väg till och från arbetet. Det var fint att kunna plocka en stor bukett med sig hem efter jobbet. Lycka! Vilka konstverk naturen delar med sig av, alldeles gratis! Om vi tar oss tid att se det...

Foto: www.fotoakuten.se