Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Idag skjutsade jag in tonåringen till stan på morgonen. Innan jag for hemåt igen bestämde jag mig för att åka till Rosariet i vår vackra stad. Jag har inte varit där än i sommar och ville passa på innan blommorna blommat över.

Så tidigt på morgonen hade jag lyxen (!!!) att alldeles ensam vandra bland rosendoft och tusentals vackra blommor. Vanliga dagar när det är fint väder brukar där kunna vara en hel del folk.

Det var fuktigt. Regnet hängde i luften. Vackert morgonljus, mjukt för ögat. Fint väder att fotografera i.

Så jag passade på att ta lite bilder också, när jag ändå var där.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Rosariet i Jönköping, om ni har vägarna förbi. Där finns ett trädgårdscafé på sommaren. Parken anses som en av de tio vackraste i Sverige. Läget är underbart. Högt och med en mäktig utsikt över Vättern och staden. Sedan kan man om man vill, på bara några minuter, promenera ned till Vättern och lyssna på vågorna.

En hel del steg blev det för mig samtidigt på morgonen. Just nu står stegräknaren på 3117 steg. Bra start på dagen. Lycka att kunna promenera i en så vacker miljö.

Just nu är det dahliorna som är drottningarna i Rosariet.

Där finns mycket mer än rosor att titta på.

Om man är intresserad kan man anteckna namn och fakta om alla blommorna i Rosariet.

Men jag var alldeles för lat för det idag. Jag bara njöt... Men detta är också en dahlia i alla fall.

Den här dahlian blev jag särskilt förtjust i. Visst är den vacker! Som ett konstverk.

Det fanns fortfarande gott om rosor kvar i Rosariet. Många med underbara dofter.

Vad skulle livet vara om inte det fanns rosor?

Fast alldeles ensam var jag inte. Där fanns en duva som flög omkring mig ibland.

Sedan följde jag vägen ned till Vättern.

Där var det alldeles stilla. Morgondimma eller älvor? Vackert var det i alla fall.

Och inte ens en hundägare såg jag till. Det märks att vardagen börjat nu.

Det var min morgon det. Sämre morgnar har jag haft.

Nej, det är "bara" hur det ser ut i min trädgård idag...

Blommande mynta. Och till vänster en gurkört. Alltsammans vackert och ätligt på samma gång.

Höstanemoner...

Praktmalva som precis börjat blomma. Jag väntar på rosenskäran intill. Älsklingsblomma!

Fjärilarna fladdrar lite överallt. Men det här var den som satt kvar tillräckligt länge på en blomma för att jag skulle kunna ta en bild på den. Jag tror att det är första gången i mitt liv som jag fotograferat en fjäril.

En fin liten spirea som blommar med både rosa och vita blommor samtidigt. Jag tror att den heter något med "Japonaise". Hållbar, blomrik och härdig liten blommande buske.

NEEEEEEJ!!!!!! Den här är INTE i min trädgård. Det var ju den björnen som var i Kolmården. Hmm. Fin är den i alla fall där den ligger, lilla björnen. Hoppas nu bara att ni inte blev rädda utan att ni fortsätter att titta...

Pelargoner + Lobelia = SOMMAR!

Min fina plantering som jag gjorde häromdagen när några blommor vissnat bort i den här korgen.

Min älskade murklocka som överlevt tre vintrar i den här krukan. Utomhus. Trivs så bra under lönnen.

Till sist, lilla fina Barbie som visat sig vara en Ken. Hur som helst. Detta är en kanin. Som var en han.

Det är bara att konstatera fakta.

Än är inte sommaren slut, eller hur?

Efter en mycket kvav och tröttsam dag kom det befriande åskvädret. Ikväll luktar det gott. FInt ljus för att fotografera. Så nu går jag ut i trädgården. Bland annat för att fotografera mina vita blåklockor!

Så här dagen före midsommar, vill jag dela med mig av mina rosa prästkragar som blommar i trädgården just nu. I hällregnet. Jag kom att tänka på dem när jag skrivit mitt förra inlägg om mormor och morfar. För just den här blomman, som jag egentligen inte alls vet namnet på, den odlade min  mormor i sin trädgård.

Vi har alltid kallat den "Rosa prästkrage". Mormor var mycket stolt över den. Hon hade stora bestånd av den i sina rabatter. Hon tyckte att den var lika fin som en "köpe-blomma". Den höll sig väldigt bra inomhus, brukade hon säga. Och det gör den. Det är en mycket vacker blomma med långa tåliga skaft som håller länge inomhus i en vacker vas. Bladverket är också vackert, ganska flikigt och vacker, pigg, grön färg. Det skulle vara intressant om någon annan bloggare känner igen den här blomman och kan berätta mer om den för mig.

Varsågoda, alla bloggare som vill, en rosa prästkrage till midsommar!

GLAD MIDSOMMAR!

Dagens bästa, det kanske inte har hänt ännu. Men så här långt är det tre händelser som jag inte hade en aning om skulle hända idag på morgonen:

1. En nära vän ringde på och hade hämtat ett fint altangolv i plast som vi kan lägga ovanpå vårt nedslitna trägolv. Tills vi kan investera i en ny altan. Jag fick golvet gratis av honom, han hade fått det av någon som inte ville ha det längre.  Vilka vänner jag har! 

2. Min granne ringde på för att berätta att hon är bortrest ett par veckor. Men om jag vill, så får jag gå in i hennes trädgård och plocka hur många blommor jag vill till mitt 50-årskalas. Och gissa om hon har blommor! De allra finaste man kan tänka sig! Vilka grannar jag har!

3. En av dotterns lärare ringde hem. Det blev ett långt och intressant samtal med en människa som jag egentligen inte känner överhuvudtaget. Men jag talade om allt gott jag hört om honom från min dotter och hennes vänner, och då blev han så otroligt glad! Han sa att jag fick hela hans dag att vända som börjat så illa med en tand som gått sönder. Tänk, så fint att ha gjort en människa glad idag!  Vi skulle lyfta fram det fina hos varandra lite oftare, ge varandra beröm. Göra världen lite lyckligare. Ibland behövs det så lite.

4. Mitt e-postmeddelande till Fredrik Reinfeldt och Christina Husmark-Pehrson.  Jag är så nöjd med mig själv att jag skrev det. Det är viktigt att göra sin röst hörd i en demokrati. Att ta vara på den rättigheten.

Nu får vi se om det blir någon mer "höjdare" idag. Det ser lite dystert ut vad beträffar dansen. Tror att det drar ihop sig till regn. Och blåst. Och åskväder, tycker jag att det ser ut som.  Eller är det latmasken som är framme igen?

Och när jag skrivit ned mina ilskna och frustrerande tankar...

 kändes det som om jag inte ens hörde hemma bland maskrosorna längre, de ser ju ut så här nu hos mig:

Först grät jag en skvätt (ja, kanske lite mer ändå):

Så jag drack té och åt frukost

och åt choklad

 och vattnade blommorna

 tog hand om Barbie

 klappade min katt

 och gick ut en stund i trädgården.

 Och där lyckades jag till slut hitta en sån som jag:

 som ändå, trots allt, inte slutat hoppas. En knopp! Och så kände jag mig inte lika ensam längre!

 "Vänta inte på den stora lyckan så att du missar den lilla!"

Pssst... om en del bilder är lite suddiga så skyller jag på alla armhävningarna jag gjorde igår. Jag återkommer och berättar om gårdagens motionspass (jo, jag var där, faktiskt, börjar bli ett beroende nu, hoppas jag).

Idag hade jag egentligen tänkt visa en annan växt än den jag gör. Men det strilande regnet fick mig att ändra mig. För den här blomman, jättedaggkåpan, är kanske som allra vackrast regniga dagar. Och sådana blommor tycker jag att det är något alldeles särskilt med.

Jag tror att jättedaggkåpan blivit ganska populär under senare år. Man ser den ofta i tidningar. Den är populär i blomsterarrangemang. Och när jag i våras var i en av de vanliga blomsterhandelkedjorna, såg jag en liten, liten planta av den. På prislappen stod det 79 kronor! Och då kände jag mig som en miljonär! För jag har massor av daggkåpor i min trädgård. De flyttar runt som de vill. Och ibland låter jag dem stå. Ibland rycker jag upp dem. Eftersom de står i olika lägen blommar de vid olika tillfällen. Och på så sätt blir blomsäsongen längre. De är verkligen underbara i buketter. Fast jag gillar dem faktiskt allra bäst i rabatten. Än har de inte börjat blomma, men knopparna är stora nu. När solen och värmen kommer igen, efter regnet, då slår de ut. Kanske får ni en ny bild då.

Det här att blogga om mina trädgårdsväxter är spännande. För jag får lära mig mer, både genom kommentarer jag får och genom att jag kollar lite i böcker, eller Wikipedia. Just på Wikipedia fanns det en hel del om daggkåpan. Här en liten kort sammanfattning:

Daggkåpans blad utsöndrar vatten, som växten tagit upp genom roten. Det är det vattnet som ser ut som daggdroppar.  (Det är alltså inte daggdroppar som jag trott tidigare.) Växten trivs i sol/halvskugga i fuktig, kalkhaltig lerjord. (Fast den trivs hos mig också, i sandjorden). Alternativa namn: daggskål, vår frus kåpa, kvinnans bästa vän (används som läkeört, anses kunna ge regelbunden mens, lindra klimakteriebesvär och bota infektioner i kvinnans underliv, hmmm, intressant, klimakteriet... ännu en växt för mig kanske).

Bladen går, enligt Wikipedia, att dela och äta i sallad. Man kan färga ylle grönt med avkok på daggkåpans blad.

Nu har jag lärt mig massor! Nu några vackra bilder från min trädgård idag denna regniga sommarmorgon:

Jag har daggkåpan bl a vid mitt frukostställe i trädgården. Ibland kommer en fjäril eller humla och dricker av dropparna i bladen. Det är ren och skär njutning att studera växten en solig morgon.  En favorit i min trädgård. Lättskött. Lättodlad. Och efter blomningen kan man klippa av blommorna om man vill. Eller låta dem sitta kvar. De är dekorativa även när de är överblommade.

Akvilejan är också en blå blomma. I alla fall i min trädgård. Min är åskblå. Annars kan man hitta den i alla möjliga färgnyanser. Den är en av våra äldsta prydnadsväxter. I min trädgård växer den lite överallt. Den självsår sig och flyttar dit den trivs. Och jag låter den få växa där. Just nu blommar den för fullt. Den är också en av de riktiga "stannare-växterna" i en trädgård. Långt efter att människorna som planterade dem försvunnit kan man hitta akvilejan, fortfarande vid liv. Jag undrar vem som kommer att njuta av mina akvilejor en dag i framtiden?

Enligt den underbara boken "Blommor från mormors tid" av Ulla Beyron, LTs Förlag, var akvilejan under 1600-talet medicinalväxt och ansågs ha elva "dygder", Gulsot, rubbningar i lever och mjälte, njursten, hjärtebäva, skörbjugg ,sår, skabb, maktlöshet, kräkningar och fallandesjuka, ansåg man att akvilejan kunde läka. (Låter som en blomma att testa för mig, om jag törs. Det kan vara lite lurigt med medicinalväxter, tycker jag).

Akvilejan frösår sig alltså själv. Man kan också lätt driva upp egna plantor av frön. Den trivs i sandblandad jord, som jag har i min trädgård.

Jag är språk- och ordintresserad och tycker därför att det är lite kul att också förstå något om varför blomman heter som den gör. Enligt boken som jag hänvisar till, finns det flera teorier om namnet akleja. En tolkning är att namnet via medeltidslatinet kommer från aqua, vatten, och legere, samla, eftersom blombladen gärna samlar upp fuktighet. En annan tolkning är att akleja kommer från aquila, örn, på grund av de inre kronbladens örnkloliknande form. I boken nämner man ännu en tolkning. Blombladens honungsgömmen liknas i England vid duvor och därför har aklejan där fått heta columbine (columba = duva). Andra vackra namn på den vackra blomman är älvahandske, vår frus handskar eller gants de notre dame och mormors mössa. Kärt barn har många namn. 

Citat ur boken:

" I Hamlet ger Ofelia kung Claudius akleja  - I Hagbergs översättning kallad kuttergräs - som en symbol för lystenhet och otillåtna begär, vilket går tillbaka på en gammal föreställning att denna vackra blomma skulle vara otrohetens egen."

Aklejan i min trädgård ser just nu ut så här:

 Akleja, eller varför inte Älvahandske. Visst är den vacker!

Passagen-redaktionen efterlyser blogginlägg om trädgård. Och jag vill gärna dra ett strå till stacken. Den första blomman från min trädgård som jag vill berätta om är Blåeld. Blå eld, bara namnet är härligt och fantasieggande. Blomman har en fantastisk lysande blå färg. Varför den har "eld" i namnet vet jag inte. Kanske för att den drar fram som en eld över marken där den slagit rot. Med andra ord är den ett säkert kort för de flesta marker i södra Sverige. Den har tjocka och sega rötter. Kan lätt fylla en rabatt. Och då är den en fantastisk syn! Jag har sett den planterad framför en gammal röd torpstuga, där kom den verkligen till sin rätt. Min en gång så lilla blåelds-planta kom från en gammal tants trädgård. Tanten är död nu. Men blomman lever.

Blomman ändrar delvis färg under blomningen. Börjar få rosa och lila toner. Själva växten blir ungefär meterhög. Den trivs i torr och hård mark. Precis som maskrosen, en växt näst intill omöjlig att utrota. Och en av våra gammaldags växter.

Vill du veta mer fakta om Blåelden, kika in på Wikipedia. Där är också en fantastisk tecknad bild på blomman. Den bilden ville jag ha som tavla här hemma. Att titta på under vintern. Jag vill också ge några bilder av min alldeles egna Blåeld (om man nu kan äga en blomma). Den växer i alla fall i min trädgård, intill husväggen i österläge. Där har den haft sin plats i säkert 20 år nu. Kommer tillbaka lika troget varje år. (Översta bilden blev tyvärr liggande, men jag tror ni känner mig vid det här laget. Ni får vrida på huvudet så ser ni hur fin den är. Sedan kommer en närbild på blåelden. Och slutligen en bild på något helt annat än det det här inlägget handlar om, som en liten extra hälsning från mig, Maskroskvinnan).

(Märkligt, det blev liggande den också, den utblommade maskrosen. Måste prata med min dotter...)