Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

... var all härlig gammal dansbandsmusik som jag hittade på Youtube idag. Och alla kommentarer som jag får i min blogg. Från hjärtat tack till er alla som läser, lyssnar och kommenterar i min blogg. Ni kan inte ana hur mycket det betyder för mig.

Dagens bästa var också att min man äntligen fick semester. Om en dryg vecka bär det av till London!!!

Jag har idag till min egen stora förvåning haft dansbandstema i min blogg. DET hade jag ingen aning om i morse. Kul har det varit i alla fall. Glad har jag blivit av att lyssna och leta låtar på Youtube. Hoppas att någon därute kanske också haft glädje av mitt dansbandstema idag.

Än är det inte för sent. Fredagskvällen har knappt börjat. Bjud upp någon du gillar till dans! Eller ta en svängom för dig själv. Man blir glad av att dansa! Och mindre stel i ryggen.

Under mitt letande kring dansband hamnade jag av en slump i en blogg som specialiserat sig på dansbandsmusik. http://www.dansbandsbloggen.se/  Kanske känner du redan till den. Om inte, och om du gillar dansband, så kan jag rekommendera den här bloggen.

Det är helt otroligt vad mycket man kan hitta i den här internetvärlden. Det går utan tvekan att tillbringa ett helt liv framför datorn. Om det är det man vill. Med sitt liv.

Jag slöt mina ögon i kvällens sista dans. Kände hans armar runt mig. Tryckare. Ibland slutade den i nackspärr. Ibland, ja, ibland slutade den... nej, det tänker jag inte berätta. Men många fina stunder var det.

Dansbanden lever fortfarande. I höstas följde jag Dansbandskampen. Lars-Kristerz var mina favoriter. De hade charmen, musiken och inte minst kläderna!

Så märkligt. Fast jag tycker att kläderna är hur fula som helst, så vill jag ändå att de ska vara där. Som att det hänger ihop med den sköna dansbandsmusiken.

Nej, nu ska jag inte störa mer. Du kanske just har blivit bjuden upp till dans. Av din drömprins.

Om inte, varför inte ta första steget? Bjud upp själv och njut till musiken! Dansa för evigt! 

En gång varje dansbandskväll hörde man dansbandsledaren säga:

"Och nu blir det damernas!"

Äntligen fick vi tjejer bjuda upp! Då gällde det att vara snabb. De mest dansanta killarna gick åt som smör i solsken. Och det var bråttom. För som jag minns det hade man bara en bugg och en foxtrot under damernas. Sedan var det herrarnas igen. Hela kvällen.

Kanske var det delvis där som jag började fundera över det här med jämställdhet och jämlikhet.

Det hände att jag gick över gränsen ibland. Om där fanns någon kille i lokalen som jag var mycket intresserad av. Jag = dam,  bjöd alltså upp under herrarnas. Kan inte minnas att någon kille någonsin blev sur för det.

VEM i hela friden hade hittat på den här märkliga dansbandsregeln om att det skulle vara herrarna som bjöd upp hela kvällen, utom under två ynka danser då vi tjejer "fick lov" att bjuda upp?

Jag undrar om det är likadant idag.

Jag var fjorton år första gången jag gick till ett dansbandsställe. Egentligen för ung. Åldersgränsen var femton år. Men jag hade gått i Gerds Dansskola i ett helt år. Mina kompisar var två-tre år äldre än mig, hade alltså åldern inne. Så klart jag ville med!

Med magen full av fjärilar stod jag i kön till insläppet. Och så klart, liten och nätt som jag var, stannade vakten mig.

"Är du verkligen femton år", frågade han mig och stirrade mig rakt in i ögonen.

"Tror du att jag skulle stå här annars?", svarade jag så modigt jag kunde.

Om det var för att jag var spik nykter, eller för att jag lyckades se så där otroligt trovärdig ut som bara en tonåring kan göra, det vet jag inte. Men jag blev insläppt. Och snart virvlade jag runt på dansgolvet...

Den där lögnen, jag har inte varit en sådan person som ljugit särskilt ofta. Kanske minns jag mina lögner särskilt väl just på grund av det. Fast frågan är, var det verkligen en lögn? Var det inte mera en.... tja, motfråga? Något legitimation behövde jag aldrig visa, som tur var.

NU var världens alla dansbandsgolv mina!

Nu blir det paus. Kaffepaus. Enligt sen forskning lär det finnas ett samband mellan att vara social och att gilla dansbandsmusik. Det får stå för forskarna. Så klart att jag tar till mig allt som är jag och som också forskarna pekar på är positiva saker, som att vara social. Annars skulle jag inte vara människa. Lättflörtad och lättlurad. Vill så gärna tro gott om mig själv. Klart att jag är social! Jag har ju alltid älskat dansbandsmiljön! Forskarna har rätt i det här fallet!

En av de viktiga sakerna under dansbandskvällarna var pausen. Då drack man kaffe, umgicks med vänner, pustade ut, spanade efter nästa danspartner. Ibland var det en och annan tur ut i mörkret på tu man hand också. Lite söta pussar och kramar så där. Ibland lämna sitt telefonnummer till någon.

Kaffepaus blir det nu, med andra ord. Jag får väl pussa på katten.

Så var det dags för en tryckare: "Kärleksbrev i sanden". Bjud upp. Håll om. Prata. Njut.

Har du ingen man eller kvinna i närheten, ta katten. Hunden. Eller, varför inte nallen? Golvmoppen! Det går lika bra med vad som helst!

Fin hållning får man också, av att dansa!

Och, glöm inte att LE!!!

Jag känner att det rycker i kroppen när musiken väller ut. Men när jag ser bilderna och kläderna tänker jag: Hur i hela fridens namn kunde jag tycka att det var snyggt? Eller liksom, helt normalt? Man skrattade aldrig åt det då.

Men det gör jag nu. Jag sitter här och småfnissar åt bilderna och minns. Märkligt hur saker och ting förändras. Men musiken, den är fortfarande medryckande. Och killarna på bilderna är söta fortfarande, det är de. Sjunga och spela kunde de minsann också. Men kläderna??? Ja, jag vet inte... 

Jag vet inte vad som händer, men min blogg håller på att utvecklas till en musikblogg. Har jag tappat kontrollen över den? Dessutom var det mycket disco igår i min blogg. Nästan lite för mycket. För i mitt hjärta var och är jag mera dansband, när det gäller dans.

Jag tyckte alltid att disco var för mycket ensamdans, även om det fanns tryckare också där. I dansbandsvärlden var man trygg. Där var det en bugg, en tryckare, en bugg, en tryckare, en bugg, en tryckare. Och någon damernas. Och så till slut kvällens sista dans. Tryggt. Nästan meditativt kan jag känna idag. Fast det hade jag ingen aning om då.

Det var lätt att få kontakt med det andra könet (vilket var det mest intressanta just då), i dansbandsvärlden. Musiken var inte högre än att man kunde prata med varandra, åtminstone under tryckarna. Även om samtalen sällan var särskilt djupa. Ungefär mera som:

"Brukar du vara här ofta?"

"Ja, varje fredag."

"Vad gillar du det här bandet? .

"Det är bra musik".

"Trist väder ikväll."

"Ja, det är lite kyligt."

Och så vidare. Fast ibland stötte man på någon som avbröt från det traditionella samtalet och det var DÅ det hela blev intressant.

Man hade mycket kroppskontakt när man dansade till dansbandsmusik. Jag tror fortfarande att åtminstone förälskelse handlar otroligt mycket om kemi och dofter. Det är därför man DRABBAS av passion. Så, kroppskontakt främjar säkert allt detta. Det är jag övertygad om.

Jag dansade två-tre gånger i veckan hela min tonårstid. Det fanns gott om dansbandsställen. Alla rusade till samma ställe när Vikingarna, Flamingokvintetten, eller Streaplers spelade. Jag älskade att bugga!!! Drömde om att lära mig jitterbugg. Var liten och nätt. Kunde snurra runt killens finger hur många varv som helst i en bugg. Ända tills jag blev yr. Drack aldrig. Det räckte med ruset av dansen för mig. Jag var sannerligen galen i att dansa! Och jag är övertygad om att dansen var en av de saker som fick mig att hitta glädjen igen efter de stora förlusterna som jag bar på samtidigt.

Så, idag, i Maskroskvinnans Musikblogg (borde kanske ta patent på det namnet...) blir det dansbandsnostalgi. Varannan bugg, varannan tryckare.

Varför inte bjuda upp någon i närheten? Dans är glädje!