Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

BLAND NÄCKROSOR

Jag har skrivit en inledning till vad jag skulle
ha sagt
men jag har strukit den. - Dock önskar jag
att innan mörkret slår samman över mig
det sista som syns av mig
skall vara en knuten näve bland näckrosor
och det sist som hörs ett ord av bubblor
från botten.

 Gunnar Ekelöf

Bland näckrosor

PÅ STIGAR

På stigar
går man aldrig
riktigt ensam.
Fötterna har sällskap med
alla steg som
stigit
stigen fram.

Ingrid Sjöstrand

På stigar går man aldrig riktigt ensam...

INNE I MIG

Inne i mig

sitter nån som gråter.

En liten vän

som försöker att nå ut.

Inne i mig

finns hon där som saknar

som skakar

av rädsla

för att allting ska ta slut.

Inne i mig

kommer vännen ständigt åter.

Ler en stund.

Suddas sedan åter ut.

En stund var allt som förut.

Innan allt som varit

fick ett slut.

Maskroskvinnan

ÖNSKAN

Behandla mig inte som en trasa.

Kasta inte mina känslor

hit och dit.

Jag är värd så mycket mera.

Jag är värd att få musik.

Kom, sätt dig ned och prata.

Kom, sätt dig här en stund.

Kom, lätta dina tankar.

Håll om mig.

Om så bara en sekund.

Maskroskvinnan

GLÄNTAN

Det finns mitt i skogen en

oväntad glänta

som bara kan hittas av den

som gått vilse.

(Tomas Tranströmer)

Kärlekens nya lov

Om vi behärskade alla språk i världen

- om vi kunde tala vartenda ett av dem! -

men inte kunde tycka om

våra medmänniskor,

så vore vi inte mer än vad en cymbal är.

Och om vi kunde se in i framtiden

och visste allt

- också om utgången av alla strider,

som pågår just nu på detta arma klot,

och hur det ska gå

med mänskligheten

i händelse av ett kärnvapenkrig -

Om vi visste allt om detta

men inte längre kunde tycka om

våra medmänniskor,

så vore vi ändå utanför.

Och om vi, utan kärlek,

gåve bort allt vi äger och fick andra

att göra detsamma

skulle det väsentligaste ändå fattas.

Ja, om vi så dränkte in oss själva i bensin

och tände på, i helig protest

mot världens ondska -

men inte kunde tycka om våra medmänniskor,

så vore detta ändå till ingen som helst nytta.

Vill vi, att världen ska bli bättre,

måste vi börja med att älska varandra.

Bo Setterlind ur "Stryk molnet från din panna"

En droppe droppad i livets älv

har ingen kraft till att flyta själv.

Det ställs ett krav på varenda

droppe:

Hjälp till att hålla de andra

oppe

(Tage Danielsson)

ALLT HANDLAR SLUTLIGEN OM KÄRLEKEN

Allt handlar slutligen om kärleken.

Vill du skriva en visa och inte har kärleken

så är det bäst att du låter bli.

Ingen har någonsin skrivit en visa utan kärlek.

Utan kärlek i hjärtat.

Sånger kanske, men aldrig en visa.

Lars Huldén

IBLAND SÅ VET JAG INTE

Ibland så vet jag inte

- är det jag som hjälper dig

eller du som stöder mig?

Du tänker på oss alla, har ett ord

för var och en. Du tröstar

när vårt tålamod tar slut,

när du ser ett öga tåras

för att det gör så ont att se.

Smekningar vill du helst inga ha

men ger dem gärna själv, för du

tycker om oss alla. Du förlåter oss

de svagheter vi har, du tycker om oss

som vi är, med vårt korta tålamod.

Med värme lyser dina skarpa blickar

genom oss. Du förstår oss

bättre än vi själva. Mitt barn,

var fick du sådan kunskap?

Reidar Ekner

ÖMHET

Ömhet

älskling

jag begär inte så mycket mer

än just

ömhet

Det är inte så svårt

Det är bara att gå till hjärtat

det egna

och fråga

om det vill sänka sej ner till nivån

för lite ömhet

Alla torterar varann här på gatorna

Du ser det eller hur?

Ömheten kommer sist

Den är för farlig

Den får folk att hastigt överge

sina roller

och bli barn igen

och ömkliga

och ömma

Ömhet

min vän

heter den vackraste gatan

Ulf Lundell

DEN VÄNTANDE SJÄLEN

Jag är allena bland träden vid sjön,

jag lever i vänskap med strandens

gamla granar

och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.

Allena ligger jag och väntar,

ingen människa har jag sett gå förbi.

Stora blommor blicka ned på mig

från höga stjälkar,

bittra slingerväxter krypa i min famn,

jag har ett enda namn för allt,

och det är kärlek.

EDITH SÖDERGRAN (1892-1923)

 Foto: www.fotoakuten.se

Jag fick alldeles nyss ännu ett dödsbud per telefon. Ska det vara så här att vara medelålders? Jag hinner inte hämta mig mellan dödsfallen. Känner att jag blir alldeles skakig igen. Det är ingen närstående, men ändå en person som jag kommer att sakna.

Jag har en kanske lite märklig hobby. Jag samlar på dikter i dödsannonser. Bara för att just bland dikter i dödsannonser kan man hitta så många tröstande och ofta hoppfulla ord. Så alldeles för en kort stund sedan sökte jag mig till min lilla märkliga samling och hittade den här dikten till tröst.

När du saknar mig

gå till stranden

och jag skall vara där

Jag blir det salta havet

som svalkar ditt

av sorg stela ansikte.

När du saknar mig

gå till skogen

och jag skall vara där

Jag blir den svala vinden

som smeker bort

dina tårar matta av sorg.

När du saknar mig

gå till ditt inre

och jag skall vara där

Jag blir ditt hjärtas röst

som ger dig styrka

att orka leva utan mig.

Foto: www.fotoakuten.se

Det händer att jag önskar att jag vore min egen katt. Då skulle människorna som mötte mig vid dörren le mot mig, stryka mig ömt längs med ryggen, klia mig lite bakom örat och tala lugnt till mig. Det händer att jag önskar att jag vore min egen katt.

Hur kommer det sig att det är så lätt att klappa ett djur och ibland så svårt att röra vid en människa? Tonåringen vill inte ha godnattkram längre. Mamma har aldrig gillat beröring. Maken är trött. Själv längtar jag efter att vara mer som en fransyska, att kindpussas och hålla lätt i händerna på den jag talar med. Kan jag träna mig till det? Kanske värt att testa. Så länge är jag i alla fall glad att jag har en katt. Det finns en kanin att klappa också i huset. Och så drömmer jag om en hund.

En människa vill bli berörd. Eller? Det är inte alldeles självklart.