Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Mitt stora 50-årskalas var i lördags hemma i trädgården. I strålande sommarväder njöt 30-talet gäster kring det dukade långbordet. Efter potatissalladen och kasslern var det tipspromenad. Då blev det så här tomt runt bordet.

Dags för hallon/chokladmousse-tårta och kaffe. Det var allsång. Diverse drycker med varierande alkoholhalt serverades i svalkan under lönnen. Humöret var på topp! Hos både mig och mina gäster.

Sedan hände det sig att ett tio-tal av gästerna behövde gå på toaletten. Kön ringlade sig fram genom hallen. Gästerna stod där länge. Det började gå rykten om VEM det kunde vara som var där inne. Man hade knackat på dörren. Inget svar. Jag började bli orolig att NÅGON RAMLAT PÅ DET SÅ VÄL SÅPADE GOLVET...

Med fjärilar fladdrande i magen ryckte jag kraftigt tag i toalettdörren. Och den gick upp.

Det var ingen där (???).

Det var bara dörren som var trög.

Stort skratt och jubel!

Jag öppnade alla mina presenter inför mina gäster. Det tyckte jag var jobbigt. Och det sa jag till dem. För tänk om jag inte skulle gilla det som var i paketen. Jag har så svårt att dölja det jag känner. Men jag hade tur. Alltsammans var fina saker som jag blev både glad, rörd och tacksam över. För att nämna något; presentkort på 50-minuters pedikyrbehandling (det har jag aldrig varit med om förut). Vackert halsband. Bomullspläd.

Och sist, men inte minst, en ansenlig summa för att jag ska kunna förverkliga min dröm. En hund.

Just nu räcker pengarna till en blandras. Eller möjligtvis en hund 8-9 år gammal. Men jag ska lägga till pengar  själv. Så att det blir en valp. Så småningom. Summan jag fick var ändå större än jag kunde drömma om. Det var nog bra att önska pengar till en hund. Många gäster verkade tycka att det var roligt och gav nog lite extra just för det sakens skull, tror jag.

Sedan var det prat och dricka under lönnen igen. Märkligt vad den platsen lockade till sig gäster. Måste vara någon särskild sorts dragningskraft just där.

Eftermiddagen blev till kväll. De äldsta gästerna och deras chaufförer började droppa av. Kvällen började gå över i natt. Knotten försvann. Syrsorna började spela. En liten och kär vänkrets stannade kvar ända in i nästa dag och lite till.

Det var en drömmens dag och natt. Drömmar kan bli verklighet. Med fantasi, lite arbete, planering och en hel del tur!

Grattis till mig själv! Hipp, hipp, hurra! Må jag leva i hundrade år!

Och nu har jag troligtvis skrivit den allra sista raden om min 50-årsdag och mitt stora kalas. Det känns lite tomt. Som lagledare brukar uttrycka det när årets sista finalmatch spelats.

Det är då man ska söka efter nästa dröm. Och börja göra den till verklighet!

Mitt kommande huvudbloggtema blir.....      LONDON!!!

Min katts födelsedag firade vi på midsommarafton. Hon fick ingen snaps till maten. Men var fullkomligt nöjd ändå. För vilken katt säger väl nej till en sådan här tårta:

Recept på födelsedagstårta till katt:

Botten: krossad makrill i tomatsås

Garneras med vispad grädde, nyskalade räkor, kattgodis samt majskorn. Mjauuuuu!!!

Min katt njöt i fulla drag. Efter tårtan var det dags för presentöppning.

Det var kattgodis i paketen.

Och en fin liten råtta att leka med. Men bara leksaksråtta. Min katt får inte leka med riktiga, levande råttor.

Efter kalaset svansade min katt omkring på golvet.

Hon var festklädd.

Så här trött var min katt efter allt firande. Sju år är hon nu. Omräknat i människoår, femtio år.

Hipp, hipp, hurra, älskade katt. Må du leva i hundrade år!

SLUT

Grannarna har hissat flaggan i sin trädgård. För min skull! Vilka grannar jag har! Världens bästa!

Foto: www.fotoakuten.se

ursäkta en liten försynt men väldigt nyfiken fråga; hur många av er där ute är det som är spik nyktra egentligen???

Jag är mållös. Det är allt jag har att säga. Tack alla för de oväntade gratulationerna! Tack Maria, du är ju helt otrolig! Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är bara.... mållös.

Kom hem sur som en ättika för vi hade skjutsat yngsta dottern till killen och skjutsat hem mamma som var trött. Bara jag och maken min. Och jag kände mig såååå ensam. Jag längtar efter mina ungar så jag tror att jag blir galen! Men de är stora. De har det bra. Jag är glad att de har det bra. Men jag längtar. Jag längtar i alla fall. Den där känslan.

Och då sätter jag på datorn. Som tidsfördriv. Som en sorts flykt. Och får alla dessa hyllningar idag, ja, jag säger då det. Tack, än en gång, tack så otroligt mycket allesammans. Här fick ni mig att skratta högt igen!!!

Allt gott till er!   

Idag ska jag planera mitt 50-årskalas. Vi blir ca 30 personer. Jag vill ha det enkelt. Potatissallad och kassler. Solsken. Pappersdukar. Papperstallrikar. Sommarblommor. Jordgubbstårta och kaffe. Ett riktigt sommarkalas! Den sommaren jag föddes var mycket varm. Jag hoppas att det blir så i år också.

Länge funderade jag över hur jag skulle göra med det där med önskningar. Jag vet att släkt och vänner frågar vad jag önskar mig. Jag vet att de vill, och kan, ge. Skulle jag be om bidrag till BRIS? Eller någon annan ideell organisation? Jag var helt inne på att jag skulle önska pengar till något gott ändamål.  Men så slog det mig, behöver jag alltid vara så himla god? Egentligen? Jag har jobbat ideellt mer än två år av mitt liv. Jag har skänkt pengar till alla möjliga välgörande ändamål. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara så god, så god. Kanske skulle jag den här dagen faktiskt önska något riktigt till mig själv?

Så jag bestämde mig för att min önskan skulle vara egoistisk. Helt och hållet till mig själv. Vad i hela friden skulle jag önska mig då? En sommarstuga!!! Nej, det har de inte råd med, om de nu inte skänker någon av sina egna förstås. Vad har jag mer kvar för ouppfyllda önskningar i mitt liv? Jag tycker att jag har det mesta. En katt, barn, hus, bil, man, vänner, kanin, mat, kläder, dusch, soptunna. Vad mer behöver man? Jag är inte den som är tokig i att resa. Och jag gillar inte höga höjder, så fallskärmsflygning var utesluten.

Det var inte enkelt att komma på något. Tills jag fick idéen. Plötsligt var allt klart som korvspad. En hund!!! Eller rättare sagt, pengar till en hund! Det är vad jag önskar mig. Sedan ska jag sätta in pengarna på ett hundkonto. Och när jag känner att nu är det rätt tillfälle. Kanske nästa sommar. Kanske när jag blir ålderspensionär. Kanske när vår katt dött. Då ska jag köpa mig en liten hund. En dvärgpudel. En mops. Eller någon annan fin liten vän.

Jag hade en gång en mops. Som tyvärr såldes för att mina föräldrar inte kunde ta hand om den. Jag älskade den hunden. Han hette Casanova. Han slickade mina tårar många gånger. Han fick mig att skratta ännu fler gånger.  Så pengar till en hund, det är det jag önskar mig på mitt 50-årskalas, om någon vill uppvakta mig.

Hunden är människans bästa vän. Och katten. Och bloggen går också an.

Idag ska jag planera mitt 50-årskalas. Vi blir ca 30 personer. Jag vill ha det enkelt. Potatissallad och kassler. Solsken. Pappersdukar. Papperstallrikar. Sommarblommor. Jordgubbstårta och kaffe. Ett riktigt sommarkalas! Den sommaren jag föddes var mycket varm. Jag hoppas att det blir så i år också.

Länge funderade jag över hur jag skulle göra med det där med önskningar. Jag vet att släkt och vänner frågar vad jag önskar mig. Jag vet att de vill, och kan, ge. Skulle jag be om bidrag till BRIS? Eller någon annan ideell organisation? Jag var helt inne på att jag skulle önska pengar till något gott ändamål.  Men så slog det mig, behöver jag alltid vara så himla god? Egentligen? Jag har jobbat ideellt mer än två år av mitt liv. Jag har skänt pengar till alla möjligt välgörande ändamål. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara så god, så god. Kanske skulle jag den här dagen faktiskt önska något riktigt till mig själv?

Så jag bestämde mig för att min önskan skulle vara egoistisk. Helt och hållet till mig själv. Vad i hela friden skulle jag önska mig då? En sommarstuga!!! Nej, det har de inte råd med, om de nu inte skänker någon av sina egna förstås. Vad har jag mer kvar för ouppfyllda önskningar i mitt liv? Jag tycker att jag har det mesta. En katt, barn, hus, bil, man, vänner, kanin, mat, kläder, dusch, soptunna. Vad mer behöver man? Jag är inte den som är tokig i att resa. Och jag gillar inte höga höjder, så fallskärmsflygning var utesluten.

Det var inte enkelt att komma på något. Tills jag fick idéen. Plötsligt var allt klart som korvspad. En hund!!! Eller rättare sagt, pengar till en hund! Det är vad jag önskar mig. Sedan ska jag sätta in pengarna på ett hundkonto. Och när jag känner att nu är det rätt tillfälle. Kanske nästa sommar. Kanske när jag blir ålderspensionär. Kanske när vår katt dött. Då ska jag köpa mig en liten hund. En dvärgpudel. En mops. Eller någon annan fin liten vän.

Jag hade en gång en mops. Som tyvärr såldes för att mina föräldrar inte kunde ta hand om den. Jag älskade den hunden. Han hette Casanova. Han slickade mina tårar många gånger. Han fick mig att skratta ännu fler gånger.  Så pengar till en hund, det är det jag önskar mig på mitt 50-årskalas, om någon vill uppvakta mig.

Hunden är människans bästa vän. Och katten. Och bloggen går också an.

Imorgon fyller jag 50 år. Det känns lite märkligt. Och fantastiskt. Tänk att jag har fått vara med ett halvt sekel! När jag fyllde 40 var jag så sjuk att jag inte ens kunde tänka ordet "kalas". Idag, tio år senare, hade jag tänkt ha ett litet kalas på min födelsedag. I stället ska jag på begravning. Det blir inte alltid som man tänker. Men det viktigaste är att jag lever. Att jag andas. Varje ny dag är min födelsedag. Varje ny dag som jag andas är värd att fira.

Jag planterade en vårkruka till altanen som present åt mig själv, lite i förväg. Ljusblå penséer i en båtliknande grå korg. Det är underbart att jag äntligen kan plantera blommor igen. Att våren är här. En liten bukett vitsippor brukar också höra till min födelsedag. Så det har jag tänkt knalla iväg för att plocka ikväll. Förra våren var det vara pyttesmå knoppar i en liten äggkopp. I år är vitsipporna nästan överblommade redan.

Min katt sover i fåtöljen bredvid mig när jag skriver. En trognare vän kan jag inte ha. När jag flänger runt som värst under dagarna, mellan tvättmaskin, diskmaskin, trädgård, sängkammare, ja, var jag än är, så har hon fullkomlig koll på när jag sätter mig i min favoritfåtölj. Då kommer hon gående med glad svans. Klämmer sig in mellan mig och tidningen. Trycker sig mot mig och tittar på mig med sina magiska gröna ögon. Älskade, älskade, katt. Du är sju kattår snart. Det ska i människoår vara detsamma som mina 50 år. Så är vi medelålders nu, både du och jag. Mitt i livet. Det är så fint att ha en vän som du. Särskilt så här mitt i livet.