Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag läser i lördagens Dagens Nyheter om en ny undersökning som visar att Försäkringskassans avstämningsmöten för sjukskrivna är till ingen nytta. Det känns som att jag kunde skrivit artikeln själv, den handlar om mig.

Jag blir så sorgsen, en stund. För enligt professor Antoinette Hetzler, professor i sociologi vid Lunds universitet, delar Försäkringskassan in oss sjukskrivna i olika kategorier avseende hur den sjukskrivnes ärende sannolikt ska avslutas. Det kvittar sedan hur många avstämningsmöten man medverkar i. Man stannar kvar i den grupp man sorterats in i från början i alla fall.

Här sitter jag med min blankett från Försäkringskassan. Har inte fyllt i den än. Är det någon mening med att göra det? Är det inte bättre att jag startar eget själv, lägger min energi där och struntar i att springa på möten hos Försäkringskassan? Fast då riskerar jag så klart att bli av med min ersättning. Vad väljer jag? 

Det sorgligaste och det viktigaste av allt är ändå detta: Att det finns människor i Sverige år 2009 som sitter och sorterar in människor i olika grupper. Gallrar ut människor.

"Den människan lägger jag i soptunna 1. Och den människan i soptunna 2. Den människan, hmmmm, i soptunna 1. Den människan i soptunna 2. Denna människan i soptunna 1. Denna människan i soptunna 2". Och så vidare.

Det påminner mig alltför mycket om vad som hände under nazismen och andra världskriget. Det stinker!!!

Vi får aldrig, aldrig, aldrig någonsin sortera ut eller gruppera människor. Det är en mycket farlig väg för ett samhälle. Alla människor har rätt att få en ny chans. Igen och igen och igen. Människor kan inte delas in i grupper. Människor är individer. Varje människa är unik. Den som är sämst idag kan vara bäst imorgon. Ingen människa har rätten att säga att en annan människa inget duger till.

Läs artikeln. Jag rekommenderar den varmt både till dig som är sjukskriven och till dig som inte är det. Detta handlar om vårt samhälle. Om demokratin.

Igår fick jag brev från Försäkringskassan. Rubriken var med stor, fet stil som om jag vunnit en miljon i Postkodlotteriet: "Du har fått en handläggare".

Vad jag vet har ALLA som är sjukskrivna rätt att ha en handläggare. OK, det är möjligt att personen som skrivit brevet menar att jag har fått en NY handläggare. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Men så står det inte. Det står "Du har fått en handläggare".

Personen som skriver berättar också att han har "för avsikt att anmäla mig för att ta stöd från Arbetsförmedlingen".  Bra. Det är PRECIS det som jag önskat och tjatat om i minst tre år nu, om inte längre. Det är också PRECIS det som jag blev lovad i september/oktober förra hösten när utredningen var klar om mig och min hälsa.

Sedan läser jag följande, som också står med fet, stor stil:

"Innan jag kan göra detta behöver först samtycke från dig, har ett sedan förut men för gammal, Var god och snäll in denna snarast.."

Detta är citerat fullkomligt korrekt ur brevet. Bokstav för bokstav. Punkt för punkt. Kommatecken för kommatecken. Det står PRECIS som jag skrivit, i brevet från den här myndigheten. Hur i all världen ska jag kunna ta ett sådant brev på allvar? Ett stavfel spelar ingen roll. Men det här. Det är bara med hjälp av min fantasi som jag förstår vad personen, troligtvis, menar. Hur skulle jag kunnat förstå det här om jag varit flykting med ett annat modersmål? Jag behöver nästan tolk själv, så svensk jag är. Jag börjar nästan undra om personen i fråga är nykter när han skriver detta, ursäkta, men tanken kommer i min skalle.

Dessutom känner jag en tjurig liten person där inne i mig som säger att: "Ja, att pappret om samtycke blivit försenat, det har ni er själva att skylla för. Jag skrev på det redan förra våren. Sedan har det blivit liggande hos er fram tills nu. Och då är det för gammalt. Skyll er själva. Och om nu ni kunde vänta nio månader innan ni "gav" mig den handläggare som jag har rätt till, varför är det då så att jag SNARAST ska skicka in detta papper till er. Eller, som ni själva skriver "snäll in denna snarast"???

Varför är det alltid så bråttom när jag ska göra saker för er. När det tar sååååååå lång tid för er att göra något för mig att mitt liv rinner iväg under tiden? Jag är ARG!!!!!!!!!

Nu är bollen hos mig. Jag vill inte alls skynda mig att "snälla" (=skicka, tror jag) in detta papper snarast. Jag har varit så snäll, så snäll i tio år nu, som sjukskriven. Skyndat mig till era möten så fort ni ringt. Ställt upp med kort varsel på än det ena, än det andra. Grrrrr. Vad har det lett till? Ingenting, så här långt. Jag har inte bråttom med det här brevet. Inte bråttom alls. Jag har hur gott om tid som helst. Kanske att det är myndighetens tur att börja jaga mig. Kanske att de skulle kunna tänka sig att ringa mig. För ovanlighetens skull. Jag misstänker, att om jag inte börjat ringa Försäkringskassan i maj, så hade jag inte suttit här idag med brevet om att "Du har fått en handläggare". Jag tror inte att jag hade hört något från dem överhuvudtaget.

Om jag var miljonär, då skulle jag riva brevet i tusen bitar. Jag skulle slänga det i soptunnan. Jag skulle aldrig, aldrig mer ta ut ett enda öre av de pengar ni skickar mig. Jag vill inte ha dem!!!

Men nu är jag inte miljonär. Så min protest kanske blir att förhala det hela, åtminstone till efter London-resan. För som det också står lite längre ned i brevet "Du kommer sedan att bli kallad för möte med Arbetsförmedling, kan dock dröja pga kö, troligtvis senast september 2009". Här var det inte bråttom, precis. Knappast tydligt heller. Lika svävande som vanligt.

Efter det senaste årets händelser vill det mycket till för att jag ska TRO på något som står i ett brev från Försäkringskassan. Det är dags att de börjar bevisa i handling det de lovar mig.

Fy sjutton, så sur och arg och frustrerad jag är.

Jag vill inte ha med sådant här i min blogg. Men, min blogg ska ju handla om livet, på gott och på ont. Och det här ÄR en del av mitt liv just nu.

Min väg och min kamp tillbaka till arbetsgemenskap igen.

Inget kan stoppa mig.

Jag tror att jag ska skicka en kopia på brevet jag fick igår till vederbörandes chef. Om nu någon på Försäkringskassan lyckas ta reda på vem som är chef åt den här personen.  För så här tycker i alla fall inte jag att brev från myndigheter ska se ut. Någon måtta får det vara när det gäller felstavningar och ordval från dem.

Jag skulle också kunna kontakta pressen. Men jag vet inte om jag vill lägga dyrbar tid av mitt liv på det.

... tja, vilket ska jag välja? Att jag sitter med fönstret på glänt och hör sjöfåglarna? Eller att jag fått svar från Statsrådsberedningen att mitt egenhändigt formulerade brev är tillgängligt för statsministern? Eller att man från Statsrådsberedningen tackade mig för mitt brev och önskade mig inte bara lycka till, utan Stort lycka till. Det stod faktiskt så. Att man önskade mig STORT lycka till. När jag läste en gång till. Och vad jag förstår efter att ha lusläst alltsammans noga, så har mitt brev kommit fram till statsministern.

Jag skriver detta för att inspirera andra att skriva till makthavare. Gör era röster hörda. Det var hur lätt som helst att skicka e-post till statsministern, eller Fredrik, som han vill kallas. Lättare än att lägga in musikvideo i bloggen. För det har jag inte klarat än, fast många säger att det är hur enkelt som helst. Inte i min blogg. Men jag ger inte upp. Vänta får ni höra.

Visade tonåringen och hennes kille att mitt brev kommit fram till statsministern. Men de tror inte på det. Det är alldeles för sorgligt. Att unga människor inte tror att man kan nå fram till makthavare. I Sverige år 2009.

Nu önskar jag av hela mitt hjärta att jag får ett svar av Fredrik. Så att jag kan visa för de unga vuxna att de där uppe faktiskt finns på riktigt. Och att de till och med ibland lyssnar. Då har jag som medborgare gjort det jag ska i en demokrati.

Idag fick jag e-brev från Statsrådsberedningen. Jag skrev till statsministern, eller Fredrik som han helst vill kallas, för ett tag sedan. Alldeles nyligen (så här sent på fredagen), fick jag ett e-brev tillbaka. Där stod att man tagit emot mitt e-brev och att det nu är tillgängligt för statsministern. Dessutom tackade man mig för att jag delade med mig av mina erfarenheter av Försäkringskassan och mina upplevelser som långtidssjukskriven. Slutligen önskade man mig lycka till.

Då får jag tacka. För att man önskar mig lycka till. Det är ju alltid något.

Sedan vill jag tro att kanske, kanske jag sår ett litet, litet frö hos någon makthavare som leder till bättre förhållanden för alla långtidssjukskrivna i Sverige. Och för alla de som har kontakt med Försäkringskassan. Små frön kan växa sig stora.

Undrar vad det där betyder, att mitt e-brev nu är tillgängligt för statsministern? Betyder det att han personligen kommer att läsa det?

Eftersom mina enkla rader tydligen nått fram till statsministern, skulle jag vilja uppmuntra också andra att berätta om sina upplevelser som långtidssjukskriven eller erfarenheter av Försäkringskassan. Jag tycker att det är viktigt. Att vi vanliga medborgare delar med oss av våra erfarenheter till de som bestämmer.

Nu blir det spännande att se om jag får ett svar från Fredrik.

Konstigare saker har hänt i mitt liv.

Dagens sämsta, eller bästa, var att jag ÄNTLIGEN fick kontakt med enhetschefen på Försäkringskassan. Som lyssnade. Och sedan förklarade Försäkringskassans regler och rutiner. Ursäktade att man inte hört av sig i januari, vilket man borde ha gjort. För att slutligen (och det är detta som är det SÄMSTA!)  tala om att jag kommer att få EN NY HANDLÄGGARE! Igen!!! Som kommer att kontakta mig för att ha ett möte där jag ska skriva på ett papper att jag går med på att delta i projektet. Och det borde man gjort redan i januari, menade enhetschefen.

Ja, vad ska jag säga. Jag förstår inte hur många handläggare det finns på Försäkringskassan egentligen. Och inte är det konstigt att man inte lyckas få det att fungera, när man skickar ärenden fram och tillbaka mellan sig hela tiden.  Men vem vet, kanske var detta dagens BÄSTA!  Det får framtiden utvisa.

Dessutom har jag fått svar att regeringskansliet har tagit emot mitt e-postmeddelande. Och socialminister Christina Husmark-Pehrson har också fått mitt e-postmeddelande, får jag meddelande om. Det ska bli intressant att se om jag får ett svar också. Lite dramatik i sitt liv kan man skapa själv, om man vill.

Jaha. Så har jag skickat e-post till statsministern idag. Och till socialförsäkringsministern. Det var hur enkelt som helst. Då är det bara att vänta på svaret då. Tur att man lever i en demokrati.

Sedan den 13 maj har jag försökt nå min handläggare på Försäkringskassan. Jag har ringt växeln, direktnummer och lämnat telefonmeddelanden. Idag ringer jag direktnumret igen. Och får telefonmeddelandet att min handläggare är på semester till den 6 juli!

Jag ställer mig i telefonkön. Får av telefonrösten veta att jag har plats 46 i kön och att 24 handläggare arbetar för att hjälpa mig. Efter x antal minuter kommer jag äntligen fram. Till växeltelefonisten som befinner sig i Gävle. Hon är vänlig, precis som jag. Lyssnar när jag berättar. Säger att så här får det inte gå till. Jag har rätt att få kontakt med min handläggare inom två dagar. Och jag som väntat sedan augusti förra året när utredningen om mig var klar!

Växeltelefonisten i Gävle säger att hon skickar ett meddelande till min handläggarens enhetschef om att ringa mig. Men hon kan tyvärr inte se namn eller direktnummer till min handläggares enhetschef.

Jag ringer tillbaka till växeln i den stad där jag bor. Ber denna växeltelefonist ta reda på vem som är min handläggares enhetschef. Då måste hon ringa upp någon för att ta reda på det, hon kan inte själv se vem denna någon är. Nåväl. Hon meddelar mig så småningom namn och direktnummer till min handläggares enhetschef. 

När jag ringer det nya direktnumret, får jag telefonmeddelande som ber mig lämna namn och telefonnummer så att min handläggares enhetschef kan ringa upp mig. Jag hoppas att hon gör det. Inom två dagar. (Både min handläggare och min handläggares enhetschef hade samma förnamn. Märkligt sammanträffande.)

Jag borde vara van, efter tio år som sjukskriven. Men jag blir fortfarande störd av att bli behandlad så här. Jag känner mig kränkt. Och jag får inte ens chansen att tala om det för den som kränkt mig. Det blir bara för mycket!

Jag känner att jag orkar snart inte längre. Det sliter på hälsan att vara sjukskriven. Jag vill vara gift med en miljonär. Som min kusin. Hon blev av med sitt arbete. Inte behövde hon gå till Arbetsförmedlingen. Nej, hon beslutade sig för att vara hemmafru i stället. Hon var fri att göra det valet, för de är så rika. Jag skulle också vilja kunna välja att bli hemmafru i stället för sjukskriven. Men det går inte. För jag är inte miljonär. I erfarenheter kanske, men inte vad gäller pengar.

Jag är alltså ingen miljonär och inte min man heller. Jag behöver de här pengarna, de här 9.000 kronorna varje månad för att  vi ska kunna leva drägligt, jag och min familj. För att mina ungar ska kunna få göra saker som andra ungar gör. Klä sig som sina kompisar. Kunna gå på bio. För att vi ska kunna ha semester som andra familjer. För att inte mina ungar ska behöva känna sig utanför.  Men jag avskyr att vara så beroende av bidrag.

Jag vill slippa tillbringa dyrbara stunder av mitt liv med att ringa så meningslösa samtal. Jag valde inte att bli sjuk. När jag var som sämst, sa folk till mig att "det syns verkligen på dig hur sjuk du är". Jag såg ut som 80 fast jag inte fyllt 40. Jag har inte önskat något högre än att få bli frisk igen. Jag har gjort allt jag kunnat för att nå dit där jag är idag. Mycket har jag klarat att reda ut i mitt liv. Men det här med sjukskrivningen är nog det svåraste att ta sig ur, verkar det som. Absurt!

Jag vill säga upp mig från Försäkringskassan! Är det någon som vet hur man gör?