Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din".

Håkan Hellström kan konsten att sätta ord på den förvirring som finns i en ung människa.

Och i oss lite äldre också, om sanningen ska fram. I alla fall i mig.

Visst undrar vi alla ibland vilka vi är, egentligen?

När man är ung får man söka sig fram för att upptäcka det.

Man testar olika roller.

Ibland blir det fel. Kanske lär man sig något av det.

Ibland blir det full pott. Och hela livet känns härligt och fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.

Tills det kraschar igen...

Så där är ju livet. Upp och ned. Fram och tillbaka.

Men det vet man inte när man är ung. För man har inte varit med så länge.

Därför kan fallen bli så hårda.

Då är det fint att det finns "tröstare" för de som är unga.

Sådana "tröstare" som t ex Håkan Hellström. Som kan konsten att sätta ord på alla förvirrade känsor i ett levande och fullt pulserande tonårshjärta.

Vi behöver alla hjälpas åt med att vara "tröstare" och "lyssnare" för de unga människor vi möter runt omkring oss. Det är inte alltid mamma och pappa som får lov att vara den tröstare eller lyssnare som man så gärna vill vara. Unga människor söker efter andra vuxna. Som vill dem väl.

Lyssna på en ung människa idag. Lyssna på vad hon/han säger till dig. Lyssna på hur hon/han har det.

Ställ gärna frågor.

Men lyssna framförallt.

Mats Paulsons vackra visa i en tolkning av Håkan Hellström. Gammalt som möter nytt. Det är sådant som jag gillar extra mycket. Den här visan är sommar för mig. Ända in i märgen.

Godnatt, min älskade dotter i London!

Godnatt alla flyktbenägna.

Imorgon är en ny dag.

"Jag hoppas du springer länge..."

Jag gillar som sagt generationskrockar. När ung möter gammal. När gammalt möter ungt.

På något sätt är det som livet självt. Somliga dör. Somliga föds. Ett flöde som pågår hela tiden. Liv.

Musiken är en av de världar där olika åldrar kan mötas. Det är härligt!

Det var väl samma sak som hände när Håkan Hellström uppträdde med Sven-Bertil Taube på Konserthuset i Göteborg. Generationsmöten. Vackert. Hoppfullt. Det finns någon/något som kommer efter, som tar vid.

Vi har alla något att lära av andra människor som vi möter. Gammal som ung.

Inte minst något om oss själva.

 "Jag går inte isär när jag går med dig..." (Gårdakvarnar och skit med Håkan Hellström).

"Äntligen på väg". Det var den här sången som fick mig att upptäcka Håkan Hellström. Texten och musiken är av mina tonårsidoler, Ted och Kenneth Gärdestad. Jag tycker att Håkan Hellströms version är så vacker! Föll pladask första gången.

Håkan Hellström har en förmåga att sjunga direkt ur hjärtat. Berörande. Jag har sett honom live ett antal gånger, tack min dotter för det. Håkan Hellström live. Det är som livet själv. Bultande, pulserande, vibrerande, sorgesamt och glatt. Allt i en härlig röra!

(Hur i hela fridens namn kunde jag tycka att det var så svårt att få in musik i bloggen? Numera går det som en dans... Och jag är fortfarande såååå glad att jag kan!).

En klassiker med generationsöverskridande gränser. Jag såg Håkan Hellström och Sven-Bertil Taube när de hade konsert i Göteborg tillsammans. En fantastisk upplevelse. I publiken satt Hellströms unga fans i randiga tröjor tillsammans med de något oftast äldre fansen till Sven-Bertil Taube, fint uppklädda i kostym och klänning.

Symfoniorkester till pop/rockmusik. Pop/rocksångare som sjunger Taube-visor. Sven-Bertil Taube, med sitt fantastiska sätt att få fram orden i sin pappas texter. Dessa berättare, musiker och sånger. Jag ville aldrig att konserten skulle ta slut.

En upplevelse för livet. Generationsmöte. 

Inte heller idag lyckades jag få in en musikvideo i min blogg. Jag gör på mitt eget sätt i stället. Fortsätter att arbeta på problemet imorgon. 

Min älskade dotter i London, den här låten är till dig från mamma! Jag älskar dig!

<object width="425" height="344"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/y5vcKVjFM9A&hl=sv&fs=1&"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="http://www.youtube.com/v/y5vcKVjFM9A&hl=sv&fs=1&" type="application/x-shockwave-flash" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true" width="425" height="344"></embed></object>

Fast låten hette visst "Det är så jag säger det". Förlåt Håkan. Och det är jag fullkomligt säker på att just du gör. Förlåter.

Nu har jag rotat fram Håkan Hellström-skivor i dotterns rum. Så gissa vilken musik jag ska lyssna till när jag fortsätter att dammsuga...

Just nu spelar man "Du är det finaste jag vet" med Håkan Hellström på radion. Och klumpen i halsen är där. Jag ryser. För jag har sett Håkan Hellström sjunga den här låten på scen. Jag har sett och hört Håkan Hellström med band live. Och jag är 50 år. Men jag älskar den sången och jag tycker att Håkan Hellström är en alldeles fantastiskt underbar människa och artist. Om det finns någon människa i det här landet som sjunger direkt från sitt hjärta, så är det Håkan Hellström. Så är det. För mig. 

Stort tack, du min älskade dotter där borta i London. Stort tack för att du spelade Håkan Hellström för mig. För att du fick mig att följa med på live-spelningarna. Särskilt den där i höstas, du vet. Den var bäst. För evigt i mitt minne. För evigt i mitt hjärta.