Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Iförrgår log en vilt främmande brunögd man mot mig när jag gick i köpcentret. Kanske var det för att jag just kom från frissan. Eller så var det för att han själv var så lycklig i sig att han log hela tiden. Jag vet inte. Men våra ögon möttes för ett ögonblick, han log. Jag log tillbaka. Det kändes värme i luften. Jag hade blivit sedd. Och han blev också sedd. Det var inte flirt. Det var värme. Medmänsklighet.

En människa som kan le, tror jag har nyckeln till kärleken. Och ibland, kan i alla fall jag, upptäcka att ett leende sprider sig av sig självt i mitt ansikte. När jag tänker på något vackert minne, eller ser ett litet nyfött barn. Eller en hundvalp. Då kommer leendet av sig självt. Och det känns en värme i luften.

Jag tränar mig ibland medvetet i att le. Jag ler för mig själv när jag är ensam hemma. Jag ler medvetet mot främmande människor jag möter. För jag har själv känt att ett leende från en främmande människa ibland har förändrat min dag. Gett mig hopp. Gett mig värme i mitt bröst. Jag har blvit sedd. Och en annan människa blev samtidigt sedd av mig.

Tänk att något så litet kan ge så mycket.

Mitt leende till alla som läser det jag skriver ger jag idag här genom musiken jag valt till det här inlägget.

Detta är den enda låt av och med Miss Li som gjort mig riktigt, riktigt ledsen.

Men den behöver ändå spelas, om och om och om igen.

För det finns, tyvärr, alldeles för många sådana flickor och pojkar som Miss Li sjunger om i världen idag.

Se barnen! Se de unga! Våga fråga!

Så att det inte slutar med att du en dag själv står där, som Miss Li i sin sång, och säger:

"I heard of a girl... I swear I didn´t know..." 

Alla barn är alla vuxna människors ansvar.

Inte bara föräldrarnas.

Många fina drömmar önskar jag er alla!

Om du håller för öronen vid på- och avannonseringen av den här låten, så finns där något mycket fint att lyssna på däremellan...

(Inget ont om reportern, det är bara att jag tycker att på- och av-annonseringen förstör lite av stämningen. Men nu finns de där och jag kan inte ta bort dem).

Det var en regnig och kall sommarkväll som jag och min man lite motvilligt satte oss i bilen för att köra till Nässjö Poesifestival. Äldsta dottern ville dit för att lyssna på någon som hette Loney Dear som vi aldrig hört talas om. Tåg/bussförbindelserna mellan Nässjö och Jönköping var inte de bästa mitt i natten. Så vi hade lovat att köra henne dit.

Jag tänkte att det skulle vara fint med lite poesi, hade läst att Ylva Eggehorn skulle medverka. En av mina tidiga idoler inom diktvärlden. Men jag hade fortfarande mycket stora besvär med panikattacker, därför bävade jag inför hur jag skulle klara att sitta där bland allt folket.

Väl framme minns jag att jag blev förvånad över vilken vacker lokal poesifestivalen skulle vara i. En gammal folkhögskola, rödmålade hus, mycket grönska runt omkring. Miljön fick mig att må bättre genast.

Poesifestivalen satte igång. Där var trångt. Panikattacken kom redan på väg in i folkvimlet och de trånga korridorerna. Sedan klingade den av, steg, klingade av allt efter som, så som panikattacker gör. Men jag stod ut. Satt kvar i folkträngseln och värmen. Försökte koncentrera mig på det som hände på scenen.

Det var en hel del poesi. En del sa mig inte så mycket. Annat grep mig djupt. Ylva Eggehorn var en stark personlighet med starka ord. Kändes bra att få se och höra henne livs levande. Hon gjorde mig inte besviken.

Så, till sist, kom då det stora dragplåstret; Emil Svanängen, eller Loney Dear, som hans artistnamn är.

Hans underbara änglalika röst, den mjuka ofta akustiska musiken fick mig att rysa resten av kvällen. Den gick rakt in i mitt hjärta och har stannat kvar där sedan dess.

Jag var stum.

Hemresan var en resa genom mörkt, kallt regn.

Men i mitt hjärta dröjde värmen från Loney Dears musik sig kvar mycket länge.

Faktiskt dröjer den sig kvar fortfarande, så fort jag tänker på den.

Tack, min älskade dotter.

Tack för all musik du fått mig att upptäcka genom din egen stora längtan till musiken.

I

Ikväll är det Allsång på TV igen. Miss Li är med. Henne vill jag INTE missa.

Så många gånger jag sjungit just den här vaggvisan för mina döttrar när de var små.

Jag blir varm i hjärtat när jag hör den.

Nu önskar jag alla bloggare en fin natt. Antingen ni bloggar eller sover.

Själv ska jag gå och lägga mig.

Tack för ännu en underbar dag!

Jag såg Maia Hirasawa live på Allsång på Skansen förra sommaren. Hon är en riktig energibomb, tycker jag. Har ett eget uttryck. Jag gillar både hennes snabba och långsamma låtar. Det här är en bra låt att vakna till. Härlig att sjunga med i! 

Kanske att jag kommer igång med packningen nu...

Så var det dags för en tryckare: "Kärleksbrev i sanden". Bjud upp. Håll om. Prata. Njut.

Har du ingen man eller kvinna i närheten, ta katten. Hunden. Eller, varför inte nallen? Golvmoppen! Det går lika bra med vad som helst!

Fin hållning får man också, av att dansa!

Och, glöm inte att LE!!!

Jag åkte med Tor Lines färja från Göteborg till London i slutet av 70-talet. Jag dansade hela natten. Mina bästa tjejkompisar låg längst ned i båten och spydde. Det var februari och halv storm. Men, jag har sällan varit sjösjuk. Dansade som sagt. Bland annat till "I am sailing" med Rod Stewart.

Minns att jag träffade en ung norrman som blev så fascinerad av mina tänder. Nu kan jag inte norska, men jag tror att han sa ungefär så här: "Du har så vakkre tenner. Är di ekte?"

Jag minns att jag fick fly därifrån in till damernas toalett, för jag ville inte genera honom med asgarvet som bara brast där inne på toaletten.

Tänderna? Jo, de var så äkta som de kunde vara. Och jag var bara sjutton år. Livet lekte.