Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

... rabarberpaj, toscakaka, regnbågskaka, rulltårta med kolakräm, jordgubbstårta, två sorters bullar och vetekrans åt jag på min mosters 85-årskalas. Hon hade bakat alltsammans själv.

Vandrade i hennes vackra trädgård bland ljuvliga jasminer, perenner och doftrosor. Hennes trädgård som hon sköter nästan helt själv. 85 år gammal.

Önskar, önskar att jag har lite av hennes gener i mig.

Nej, vänta nu. Snälla ni, det är INTE jag som fyller 85 år. Vänta med gratulationerna. Det är en moster till mig som fyller 85 år idag. Jag ska till henne på kalas i eftermiddag. Tänk att ha kalas på sin 85-årsdag! Det är en förebild att bära med sig.

Idag om 14 dagar åker jag till London. Det känns kusligt nära nu. Glädje blandad med pirrighet. Tankarna på det dyker upp när jag minst anar det.

Natten här var blixtrande och mullrande. Som hos många i Sverige vad jag förstår av dagens löpsedlar. Och enligt en av löpsedlarna ska tydligen värmen fortsätta. Drick mycket. Vatten, alltså. 

Jag önskar alla mina bloggvänner en riktigt fin lördag!

Mitt stora 50-årskalas var i lördags hemma i trädgården. I strålande sommarväder njöt 30-talet gäster kring det dukade långbordet. Efter potatissalladen och kasslern var det tipspromenad. Då blev det så här tomt runt bordet.

Dags för hallon/chokladmousse-tårta och kaffe. Det var allsång. Diverse drycker med varierande alkoholhalt serverades i svalkan under lönnen. Humöret var på topp! Hos både mig och mina gäster.

Sedan hände det sig att ett tio-tal av gästerna behövde gå på toaletten. Kön ringlade sig fram genom hallen. Gästerna stod där länge. Det började gå rykten om VEM det kunde vara som var där inne. Man hade knackat på dörren. Inget svar. Jag började bli orolig att NÅGON RAMLAT PÅ DET SÅ VÄL SÅPADE GOLVET...

Med fjärilar fladdrande i magen ryckte jag kraftigt tag i toalettdörren. Och den gick upp.

Det var ingen där (???).

Det var bara dörren som var trög.

Stort skratt och jubel!

Jag öppnade alla mina presenter inför mina gäster. Det tyckte jag var jobbigt. Och det sa jag till dem. För tänk om jag inte skulle gilla det som var i paketen. Jag har så svårt att dölja det jag känner. Men jag hade tur. Alltsammans var fina saker som jag blev både glad, rörd och tacksam över. För att nämna något; presentkort på 50-minuters pedikyrbehandling (det har jag aldrig varit med om förut). Vackert halsband. Bomullspläd.

Och sist, men inte minst, en ansenlig summa för att jag ska kunna förverkliga min dröm. En hund.

Just nu räcker pengarna till en blandras. Eller möjligtvis en hund 8-9 år gammal. Men jag ska lägga till pengar  själv. Så att det blir en valp. Så småningom. Summan jag fick var ändå större än jag kunde drömma om. Det var nog bra att önska pengar till en hund. Många gäster verkade tycka att det var roligt och gav nog lite extra just för det sakens skull, tror jag.

Sedan var det prat och dricka under lönnen igen. Märkligt vad den platsen lockade till sig gäster. Måste vara någon särskild sorts dragningskraft just där.

Eftermiddagen blev till kväll. De äldsta gästerna och deras chaufförer började droppa av. Kvällen började gå över i natt. Knotten försvann. Syrsorna började spela. En liten och kär vänkrets stannade kvar ända in i nästa dag och lite till.

Det var en drömmens dag och natt. Drömmar kan bli verklighet. Med fantasi, lite arbete, planering och en hel del tur!

Grattis till mig själv! Hipp, hipp, hurra! Må jag leva i hundrade år!

Och nu har jag troligtvis skrivit den allra sista raden om min 50-årsdag och mitt stora kalas. Det känns lite tomt. Som lagledare brukar uttrycka det när årets sista finalmatch spelats.

Det är då man ska söka efter nästa dröm. Och börja göra den till verklighet!

Mitt kommande huvudbloggtema blir.....      LONDON!!!

Min katts födelsedag firade vi på midsommarafton. Hon fick ingen snaps till maten. Men var fullkomligt nöjd ändå. För vilken katt säger väl nej till en sådan här tårta:

Recept på födelsedagstårta till katt:

Botten: krossad makrill i tomatsås

Garneras med vispad grädde, nyskalade räkor, kattgodis samt majskorn. Mjauuuuu!!!

Min katt njöt i fulla drag. Efter tårtan var det dags för presentöppning.

Det var kattgodis i paketen.

Och en fin liten råtta att leka med. Men bara leksaksråtta. Min katt får inte leka med riktiga, levande råttor.

Efter kalaset svansade min katt omkring på golvet.

Hon var festklädd.

Så här trött var min katt efter allt firande. Sju år är hon nu. Omräknat i människoår, femtio år.

Hipp, hipp, hurra, älskade katt. Må du leva i hundrade år!

SLUT

Grannarna har hissat flaggan i sin trädgård. För min skull! Vilka grannar jag har! Världens bästa!

Foto: www.fotoakuten.se

Idag är det ÄNTLIGEN dags för mitt stora kalas! Långbordet kom på sina ben, till sist. Jag har också kommit på benen nu.

I vaserna står lupiner och daggkåpa. De väntar på att få sin plats. Men först ska jag lägga på den ljusgröna pappersduken. På det 10 meter långa bordet. Hoppas att vinden håller sig lika svag hela dagen som den är just nu. Annart får vi häfta fast duken.

Vädret är som en dröm! Jag får nypa mig i armen ibland för att tro att det är sant. Där satt jag i mars, i mörkret och kylan. Tittade på svarta trädgrenar. Fantiserade om sommar, långbord, kalas och grönska. Pratade med min katt om det. Drömde. Nu är jag här. I den drömmen. Och det är, ja, det är lite "pirrigt". Det är så där vackert att jag nästan inte tror att det är sant.

Jag har duschat och tvättat håret. Just nu bär jag shorts och linne. Men senare idag ska jag klä mig i SIDEN-klänning. Från Noa-Noa. Ännu en dröm. Jag ÄLSKAR kläderna från den affären. Kan stå och titta i skyltfönstret hur länge som helst. På kläderna som ser ut som tagna direkt ur en vacker film. Jo, jo. Det är en sak som jag har gemensam med Lena Endre. I alla fall om det stämmer som jag läst; att det är också hennes favoritaffär.

Jag har inte handlat där förut. Priserna är inte i min klass, precis, fast kläderna är det. Men till mitt kalas, då tänkte jag att jag skulle unna mig. En klänning just därifrån. Om de nu skulle råka ha klänningar till "muminmamme-typen". Och tänk! Det hade de! Där fanns en otroligt vacker klänning i SIDEN, så skön som ett nattlinne. Som är så där kvinnlig. Luftig. Fladdrande kring benen. Som passar att använda året om. Och som passade mig! Den är liksom jag, om ni förstår hur jag menar. Lite skör. Det stod det på etiketten som följde med. "Denna klänning är lite skör".

Som om inte det var nog. Klänningen var dessutom nedsatt med 30 %. Så till och med priset var skapligt. Jag kommer att trivas i den klänningen. Kommer att känna mig fin. Längtar tills jag får ta på mig den. 

I eftermiddag kommer gästerna. Potatissallad, kassler. Hallon/chokladmousse-tårta och kaffe. Snacks. Alkoholfritt vin till mig. Och vin med alkohol för de som önskar det. 

Det kommer att bli ett surrande, pratande, hurrande och sjungande kring det där långa bordet. Det vet jag. Kanske en och annan överraskning också. Jag kommer att vara glad. Glad över de som är där. Jag kommer också, som alltid, att även känna saknad. Över de som inte är där. De vandrar tillsammans i mig. Känslorna av glädje och saknad.

Men idag på morgonen. När tankarna kom på de som jag också ville ha med vid bordet, som jag vet inte kommer att vara där. Min dotter som är i London. Min pappa som är död. Min lillebror som har förhinder. Alla mina släktingar som gått bort genom årens lopp. Släktingarna på pappas sida som jag förlorade på köpet när mamma och pappa skildes. När de där sorgliga saknads-tankarna kom, då är jag så lycklig att jag har min fantasi.

För i fantasin är de också med mig på mitt kalas idag. Inuti mig. I mitt hjärta. Var och en.

Och kanske svävar en och annan ängel omkring där också, kring bordet. Eller slår sig ned uppe i lönnen och tittar på mig. Blinkar lite med ena ögat och säger med sin lugna stämma:

"Det ordnar sig, lilla vän, det ordnar sig".

Och just den ängeln däruppe i lönnen har i famnen ett stort paket med  precis det som jag önskar mig mest av allt. Och han räcker fram paketet till mig. Han skrattar. Han lyfter mig och snurrar mig runt, runt, tills jag blir alldeles yr. Hans ögon är varma och glada. Som jag minns dem. Fortfarande minns. Efter alla dessa år.

Och då vet jag, att ängeln där uppe i trädet. Det är pappa. Han kunde inte låta bli att komma! Det var så många andra av mina födelsedagar han missade. Men idag är han med. Det känns tryggt.

Nu måste jag skynda till festförberedelserna. Jag önskar alla en härlig lördag!     

"Dagens bästa" känns svårt att skriva idag. Jag tror att jag står över. Mitt känsliga hjärta dras med av sorgefloden som väller fram här i bloggarna och i media. Alla tårar som rinner över Michael Jackson. Allt vackert som sägs om honom. Så här efteråt. När han är död.

Vissa kallar det hyckleri. Med vackra ord först när någon dött.

Jag tycker att det är vackert. Att de allra flesta av oss människor först och främst minns det vackra hos den person som lämnat oss. Antingen det handlar om en världsberömd artist eller en alldeles vanlig "Svensson". Så klart är det ännu vackrare om man också fått fram de där vackra orden medan personen var i livet.

Och mitt i alla känslor har jag försökt samla tankarna på mitt stora kalas imorgon.

Just nu är det ett mindre kaos. Vi har problem med benen till det långa bordet som vi ska ha i trädgården. I nödfall får vi be gästerna ha picnic i gräset i stället. Får se hur det går.

En sak är jag i alla fall fullkomligt säker på. Jag kommer för alltid att minnas Michael Jackson när jag tänker på mitt 50-årskalas. Och tvärtom. Jag kommer för alltid att minnas mitt 50-årskalas när jag tänker på Michael Jackson.

På så sätt hänger vi alla och allting ihop. På ett oförklarligt, märkligt alldeles speciellt sätt. Som länkar i en kedja.

Tack för alla kommentarer i min blogg också idag. Jag kommer att svara så snart det lugnat sig lite här hemma.

Igår städade jag inför kalaset. Det var ett tag sedan sist. När jag kom till toaletten och det var dags för golvet där, tänkte jag "Här ska det dofta gott! Här ska det minsann dofta nystädat! Grönsåpa!". Och så gjorde jag något som jag inte skulle ha gjort.

I stället för att som i vanliga fall hälla lite lagom med såpa på moppens trasa, hällde jag såpan direkt på golvet. Rejält med såpa. Och då menar jag rejält. Bara för att det skulle dofta extra gott. Jag menar, lite extra får man kosta på sig när man fyller ett halvt sekel, eller hur?

Men, vad jag ångrar det jag gjorde idag! För visst, det doftar gott av såpa. Men golvet är också så HALT. Jag har redan sträckt till mig två gånger själv. Det kommer att vara ett rent under om inte någon av mina gäster ramlar omkull på golvet under eventuellt toa-besök. Och flera av gästerna har dessutom passerat 80 års ålder.

Kanske måste jag sätta en varningsskylt på toa-dörren?

OBS! Se upp för halkan!

Tack än en gång för allt fint i min blogg igår!   Jag blir rörd till tårar när jag tänker på det. Men hur gick det egentligen till? Eftersom jag vill vara en sanningssägare, när inte jag fantiserar ihop fria berättelser, så känner jag mig tvungen att överraska er idag. Med sanningen. Hur sedan allt gick till, det har jag ingen aning om. Kanske lite misstankar. Kanske har jag hittat något jag skrivit som kan ha varit tvetydigt. Men hur som helst, på sätt och vis blir det hela ÄNNU galnare och tokigare när jag berättar följande för er. Och, mina bloggvänner, håll i stolen nu så att ni inte ramlar av den, för här kommer min sanning:

JAG FYLLDE INTE 50 ÅR IGAR! Jag fyllde 50 år i april. Och det är inget gammalt aprilskämt, det är alldeles sant, fråga min mamma, hon vet. Det var min katt som fyllde år i går, på midsommarafton. Hon (kattten) fyllde sju år igår och jag (Maskroskvinnan)  fyllde 50 år i april.  Förstår ni?

Gissa om jag fick huvudbry igår när jag såg er hyllning. Visste inte vad jag skulle göra. Men bestämde mig för att ta emot hyllningarna. Det kan man aldrig få för många av. Hoppas att ni inte blir sura eller ledsna för det nu. Det var så roligt i går kväll och jag fick så många skratt! Det sista jag gjorde innan jag gick och la mig, det var att borsta tänderna till "You´re the best" som Kojiki skickat till mig!

Jag vet inte, men jag tror att det kan ha blivit en sammanblandning alltsammans. Jag har skrivit ganska mycket om mitt 50-årskalas som jag VERKLIGEN ska ha nästa lördag. Jag har också skrivit om min ålder. Jag har skrivit ett midsommarinlägg om min katts födelsedag. Och att katten fyller sju år, som är lika många människoår som mina 50 år. Någonstans måste det ha blivit en sammanblandning.

Men är det inte just detta som gör livet så otroligt värt att leva! Överraskningar. Sammanblandningar. Det totalt oväntade. Att bli så hyllad på det som inte var min riktiga födelsedag. Det har jag aldrig upplevt förut i hela mitt liv. Och jag kommer troligen aldrig att glömma det heller. Om jag nu inte blir senil förstås.

Och förresten så tycker jag att alla dagar jag vaknar är födelsedagar. Jag är pånyttfödd varje dag. Kaj Pollak hänvisar i en av sina böcker till forskare som kan visa, att det händer så mycket i våra kroppar under sömnen, att vi, faktiskt var och en av oss här på jorden, är totalt nya människor varje dag! Det tycker jag är fantastiskt! Så ni får gärna hylla mig idag igen om ni vill, bara så ni vet.

Från hjärtat tack!!!  Och till alla er som, liksom jag, känner er pånyttfödda idag, ett bamsestort GRATTIS! Du har fått ännu en dag att fylla med underbara saker. Det är bara att sätta igång och njuta. Ännu en dag, det är stort!

Psssst...... Jag återkommer så småningom och visar bilder från min katts födelsedagsfirande igår. Det var inte dumt det heller.

Ja, inte till midsommar kanske. Men helgen därpå!!! När jag ska ha mitt stora kalas, då är det orange och rött över kartan i södra Sverige! Jag visste det! Om någon vill veta hur vädret blir, kan ni fråga mig. Jag bestämde tidpunkten för mitt kalas i mars och se, se så rätt jag valde! Jag kanske ska bli väderspågumma, går det att försörja sig på det kanske?

Jag kommer att kunna duka långbord i trädgården. Det blir så varmt att alla kommer att sitta där barbenta i sommarklänningar och kortärmade skjortor och utan slips. Alla gäster kommer att stånka och stöna över hur fruktansvärt varmt det är. Och alla vill sitta under vår stora lönn. I skuggan.  Jag ser det framför mig. Ibland är verkligheten för bra för att vara sann...

Kanske får jag visst "skadestånd" från livet självt då, eftersom just min riktiga födelsedag blev en begravningsdag, så sorglig att jag inte ens vill tänka på den.. Så är det ibland. Att vi får solstrålar över oss när vi minst anar det. Kanske är de en kompensation för molnen som tyngde oss tidigare. Det handlar om att öppna ögonen, att våga möta ljuset, trots de mörka molnen som var där nyss. Allting vänder. Allting har en ände. Kaos blir lugn.  En dag. För den som vågar tro det.

Jag ska på studenkalas imorgon. I god tid hade jag bestämt vad jag skulle ta på mig. Planering. För att minska stressen. Och så blir det detta väder! Helt omöjligt att planera. Vi ska sitta i tält. Det kan bli fuktigt. Mygg och knott och så. Det är på landet. Och då känner jag att jag vill ha långbyxor. Och det hade jag ju inte alls planerat för!

Så ikväll upptäcker jag att JAG HAR INGA FINBYXOR OCH JAG VILL INTE GÅ PÅ STUDENTKALAS I JEANS! PANIK! Jag får panikkänslor av detta. Det är ju sjukt. Något så fullkomligt banalt. Det är ju bara att ta första bästa plagg jag kommer på imorgon. Varför ska det då kännas så jobbigt? Jag kan inte fatta det. Jag har ju hur mycket som helst av kjolar, blusar, tröjor, sommarklänningar, toppar, koftor och high-water-byxor, eller vad det nu heter. NÅGOT måste det ju finnas där som jag kan gilla att ha på mig. ÅÅÅÅHHHH....

Jag avskyr när det blir så här. Att något som är så enkelt ska bli så krångligt. Av en anledning som jag inte förstår. Har jag för MÅNGA kläder i garderoben? Är det därför det är så svårt? Nej, jag har för lite. Det fattas ett par finbyxor. Och inga kan jag fixa nu heller, det är faktiskt för sent för det. Så, jag får hoppas på att det blir klänningsväder då. Jag får lita på vädergudarna. Att de faktiskt fattar att det är SOMMAR nu. Det måste de väl ändå förstå, vädergudarna. Det är allt jag kan göra nu.

Acceptans. Att acceptera att de kläder jag har i min garderob är de kläder jag har. Acceptera att jag inte har några finbyxor där. Acceptera att vädret är som det är. Acceptera. 

I-landsproblem...

Nu har jag planerat klart för idag när det gäller mitt 50-årskalas. Det blev 30 minuters solning (för fin solbränna) och ett fattat beslut om att beställa jordgubbstårta. Nu syns inte den fina Maskrosen längre på Passagens första-sida. Det var en härlig och besynnerlig tid när den var där. Tack till alla er som tittat in i min blogg! Ni ska veta att det gjort mig glad. Ni är alltid välkomna till Maskroskvinnan. Och så hälsar jag min efterträdare varmt välkommen... 

Idag ska jag planera mitt 50-årskalas. Vi blir ca 30 personer. Jag vill ha det enkelt. Potatissallad och kassler. Solsken. Pappersdukar. Papperstallrikar. Sommarblommor. Jordgubbstårta och kaffe. Ett riktigt sommarkalas! Den sommaren jag föddes var mycket varm. Jag hoppas att det blir så i år också.

Länge funderade jag över hur jag skulle göra med det där med önskningar. Jag vet att släkt och vänner frågar vad jag önskar mig. Jag vet att de vill, och kan, ge. Skulle jag be om bidrag till BRIS? Eller någon annan ideell organisation? Jag var helt inne på att jag skulle önska pengar till något gott ändamål.  Men så slog det mig, behöver jag alltid vara så himla god? Egentligen? Jag har jobbat ideellt mer än två år av mitt liv. Jag har skänkt pengar till alla möjliga välgörande ändamål. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara så god, så god. Kanske skulle jag den här dagen faktiskt önska något riktigt till mig själv?

Så jag bestämde mig för att min önskan skulle vara egoistisk. Helt och hållet till mig själv. Vad i hela friden skulle jag önska mig då? En sommarstuga!!! Nej, det har de inte råd med, om de nu inte skänker någon av sina egna förstås. Vad har jag mer kvar för ouppfyllda önskningar i mitt liv? Jag tycker att jag har det mesta. En katt, barn, hus, bil, man, vänner, kanin, mat, kläder, dusch, soptunna. Vad mer behöver man? Jag är inte den som är tokig i att resa. Och jag gillar inte höga höjder, så fallskärmsflygning var utesluten.

Det var inte enkelt att komma på något. Tills jag fick idéen. Plötsligt var allt klart som korvspad. En hund!!! Eller rättare sagt, pengar till en hund! Det är vad jag önskar mig. Sedan ska jag sätta in pengarna på ett hundkonto. Och när jag känner att nu är det rätt tillfälle. Kanske nästa sommar. Kanske när jag blir ålderspensionär. Kanske när vår katt dött. Då ska jag köpa mig en liten hund. En dvärgpudel. En mops. Eller någon annan fin liten vän.

Jag hade en gång en mops. Som tyvärr såldes för att mina föräldrar inte kunde ta hand om den. Jag älskade den hunden. Han hette Casanova. Han slickade mina tårar många gånger. Han fick mig att skratta ännu fler gånger.  Så pengar till en hund, det är det jag önskar mig på mitt 50-årskalas, om någon vill uppvakta mig.

Hunden är människans bästa vän. Och katten. Och bloggen går också an.

Idag ska jag planera mitt 50-årskalas. Vi blir ca 30 personer. Jag vill ha det enkelt. Potatissallad och kassler. Solsken. Pappersdukar. Papperstallrikar. Sommarblommor. Jordgubbstårta och kaffe. Ett riktigt sommarkalas! Den sommaren jag föddes var mycket varm. Jag hoppas att det blir så i år också.

Länge funderade jag över hur jag skulle göra med det där med önskningar. Jag vet att släkt och vänner frågar vad jag önskar mig. Jag vet att de vill, och kan, ge. Skulle jag be om bidrag till BRIS? Eller någon annan ideell organisation? Jag var helt inne på att jag skulle önska pengar till något gott ändamål.  Men så slog det mig, behöver jag alltid vara så himla god? Egentligen? Jag har jobbat ideellt mer än två år av mitt liv. Jag har skänt pengar till alla möjligt välgörande ändamål. Hela mitt liv har jag strävat efter att vara så god, så god. Kanske skulle jag den här dagen faktiskt önska något riktigt till mig själv?

Så jag bestämde mig för att min önskan skulle vara egoistisk. Helt och hållet till mig själv. Vad i hela friden skulle jag önska mig då? En sommarstuga!!! Nej, det har de inte råd med, om de nu inte skänker någon av sina egna förstås. Vad har jag mer kvar för ouppfyllda önskningar i mitt liv? Jag tycker att jag har det mesta. En katt, barn, hus, bil, man, vänner, kanin, mat, kläder, dusch, soptunna. Vad mer behöver man? Jag är inte den som är tokig i att resa. Och jag gillar inte höga höjder, så fallskärmsflygning var utesluten.

Det var inte enkelt att komma på något. Tills jag fick idéen. Plötsligt var allt klart som korvspad. En hund!!! Eller rättare sagt, pengar till en hund! Det är vad jag önskar mig. Sedan ska jag sätta in pengarna på ett hundkonto. Och när jag känner att nu är det rätt tillfälle. Kanske nästa sommar. Kanske när jag blir ålderspensionär. Kanske när vår katt dött. Då ska jag köpa mig en liten hund. En dvärgpudel. En mops. Eller någon annan fin liten vän.

Jag hade en gång en mops. Som tyvärr såldes för att mina föräldrar inte kunde ta hand om den. Jag älskade den hunden. Han hette Casanova. Han slickade mina tårar många gånger. Han fick mig att skratta ännu fler gånger.  Så pengar till en hund, det är det jag önskar mig på mitt 50-årskalas, om någon vill uppvakta mig.

Hunden är människans bästa vän. Och katten. Och bloggen går också an.