Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Jag har inte så mycket aptit idag när jag får börja äta lunch ensam igen. Men, jag tog mig samman till slut i alla fall. Vet att det inte blir bättre av att slarva med maten. Och efter morgonens promenad så behöver jag få i mig näring. Så jag var precis på väg att laga middag när jag hörde de där välbekanta hulkande ljuden från min katt...

"Nej!" Så kändes det. "Inte just nu... Snälla kisse,  och STACKARS kisse på samma gång!"

Först tänkte jag; "Ska jag hämta kameran?". Men efter ett snabbt övervägande bestämde jag mig för att där går gränsen för vad jag publicerar i min blogg. Helt klart. Så nu vet jag det. Och du också. Kattspyor publicerar jag inte i den här bloggen. Hellre rosor.

Så mitt i matlagningen fick jag torka kattspyor och bära soppåsar och klappa kissen och trösta lite.

Fast hon har knorr på svansen hela tiden, fast hon spyr. Verkar inte bry sig.

Vi måste haft tur med vår katt. För det är faktiskt sällan som hon spyr. Så jag klagar inte.

Men det gav inte mig bättre aptit precis...

Jag var tvungen att äta några jordnötsringar snabbt, för att få bort spykänslan.

Ibland brukar jag tänka att jag är nästan lika "kvackelmagad" nu som när jag var gravid. Undrar om det kan ha med åldern att göra. Hormoner och så. För förut var jag aldrig "kvackelmagad". Bara när jag var gravid. Någon annan som känner igen sig?  

Det här är INTE min katt.

Det här måste vara en katt med problem.

Eller en katt med ett mycket stort intresse för att titta på TV?

Kanske är det inte katten som har problemet?

Kanske är det matten?

Eller hussen?

Ja. Den här bilden kan man fundera över länge.

Viss igenkänningsfaktor finns det i den också för mig. Ja, inte vad beträffar ölen, men det andra.

Soffpotatisen med fjärrkontrollen bredvid sig.

Där känner jag igen mig. Så kan jag också sitta en höstkväll.

Fast inte med svansen mellan benen.

Bilden på katten fick mig att skratta i alla fall.

Och skratta kan vi som sagt förut, inte göra för ofta.

Tigerfighten är över - "Nu är vi vänner, va".

Foto: Maskroskvinnan

Jag var ju i Kolmården för ett litet tag sedan. Tigrarna tittade jag länge på. Dels hade man ordnat det så fint, att man kunde komma dem riktigt nära när de var ute i den fria naturen. Dels studerade jag deras beteende och kroppsspråk. Jämförde med min huskatt därhemma. Och visst märktes det att de är släktingar! Det är nog mest formatet som skiljer.

Vilka trampdynor och tassar tigrarna hade, när man kom nära dem! Och veterinären som säger att MIN katt är stor. Allting är ju relativt, eller hur. :))

Ibland började två halvvuxna tigrar att brottas, attackera varandra, på lek troligen. Så som kattungar gör.

Jag kände igen kroppsspråket i min egen katt. Och så fick jag också se, att plötsligt ställde tigrarna sig bara mitt emot varandra, blinkade till varandra några gånger, och så var fighten över. Jag kände igen det. Blinkningarna. Får dem titt som tätt från min egen lilla katt.

Nöjda och avslappnade, med svansarna hängande och glada krokar på svansen. Så såg de ut, tigrarna. Nöjda med sina liv. Precis som min katt. Fast hon har i princip ALLTID en glad krok på svansen. Född glad, tror jag. Många påpekar hennes glada krok. Kanske sådan matte, sådan katt, vad vet jag.

Sedan ska jag bara inte tala om tänderna. Och gäspningarna. Då drog jag mig tillbaka av ren reflex.

Men det var fint, det var det. Att kunna stå så nära en tiger med bara en (tjock) glasvägg emellan. Att få se vilka fantastiska djur de är. Och jag tror att de mår fint i djurparken. Inte för att jag är någon expert. Men de hade stora ytor att röra sig på, lummigt och fint. Mat får de också, utan att behöva jaga.

Ja, de har det säkert lika bra som min huskatt.

"VEM i hela fridens namn var det som sa att JAG var stor... Allting är ju relativt, eller hur?"

Foto: Maskroskvinnan

Nu ska jag försöka ta med mig min sömniga katt till ett annat rum för att fika.

Veterinären sa att vi skulle försöka locka med oss henne så att hon rörde på sig lite mer.

Visst borde jag kunna få med henne på en fika, eller hur?

Idag började min man jobba igen och nu får jag fika med min katt i stället.

De är ungefär lika tysta och lugna, min man och katten.

Så egentligen kanske det inte blir så stor skillnad.

Fast förut var vi ju tre. Min man, katten och jag.

Nu blir vi två. Jag och katten.

Hon nafsar mig i vristerna när hon tycker att det är dags att fika.

Det gör INTE min man, nafsar mig i vristerna när han tycker att vi ska fika. Han ropar: "Ska vi fika?".

Fast egentligen är det samma sak de vill, båda mannen och katten. Och jag också. Sitta tillsammans en liten stund och småprata. Vila. Andas.

Nu blir det fikapaus!

Min katt är sur för att jag bloggat så mycket om London och så lite om henne. I ren protest nafsar hon mig i vristerna, drar mig i strumporna eller, som just nu, sover och snarkar.

Sömnig katt som egentligen gömt sig under filten. Hon lyfte på huvudet när jag lyfte på filten, men orkade inte öppna ögonen...

Så jag tyckte att det var dags att ge henne lite uppmärksamhet igen. För det är hon verkligen värd. Hon är hos mig troget varje dag.

Väckte mig i natt för att matskålen var tom. Men inte genom att klösa eller bita, som hon mycket väl kunde ha valt. Nej, hon satte sig bredvid mig i sängen, tittade på mig och la sin mjuka trampdyna på min arm. Så att jag vaknade och gav henne lite natta-mat.

Kan ni gissa hur det känns att vakna så på natten? Av att en katt sitter där och tittar på dig och har lagt sin trampdyna mot din hud? Det var en fin stund. Och så mycket kärlek jag kände till henne, min fina lugna katt.

Stackarn, hon vet inte att vi snart ska börja minska hennes matintag lite grann, bara lite. För att hon inte ska bli ännu större än hon är. Vi ville inte göra det innan semestern och nu vill vi att hon känner sig trygg med att vi är hemma innan hon får något minskad ranson mat per dygn.

Visst är hon fin, min älskade katt? Och så sömnig nu i värmen!

Så här sover hon just nu, med svansen mellan benen i sin nästan alldeles egna fåtölj. På ett riktigt fårskinn.

Idag är jag trött. Klockan tre i natt vaknade jag, min man och tonåringen av ett märkligt hulkande ljud. Som vi snart förstod kom från vår katt. Som spydde.

Så det blev till att torka med såpvatten.

Katter är härliga djur.

För det mesta.

Idag var min katt hos veterinären och fick sin dom. Hon väger 2 kg för mycket och ska minska sin totala vikt med en tredjedel.

Redan för ett år sedan fick vi höra av veterinären att hon vägde för mycket. Vi blev ordinerade ett (dyrt) specialfoder som vi gett henne ett helt år nu. Men, tyvärr, så räckte inte det. Hon har inte gått ned det minsta hekto. Inte det minsta gram.

Nu blir det hårda bud. Bantar hon inte, säger veterinären att hon kanske får diabetes när hon blir äldre. Och det vill jag verkligen inte.

40 gram mat/dag ska vår katt äta. Enligt veterinären ska vi börja den drastiska förändringen direkt. Jag känner mig lite skeptisk. Har läst att det är vanskligt att banta en katt. Att andra organ kan ta stryk. Jag älskar min katt såååå mycket. Vill vare sig att hon ska få diabetes eller att andra organ ska ta stryk. Men, jag får lita till expertisen och min intuition, så ska det säkert gå bra.

VI har alltid trott att hon var en stor katt. Efter kastreringen för sex år sedan gick hon upp 3 kg snabbt. Sedan har hon hållit den vikten. Men, enligt veterinären är vår katt egentligen en liten katt.

Kommer jag att känna igen min katt efter den här drastiska viktnedgången? Hur kommer hon att bete sig när vi minskar fodret så tvärt? Den som lever får se. Jag gissar att hon kommer att försöka få upp mig och min man ur sängen mitt i natten för att vi ska ge henne mat. Hon brukar smälla i garderobsdörrarna tills vi lyder henne och går upp, om HON vill att vi ska gå upp.

Älskade katt, jag ska prata med dig. Förbereda dig mentalt så gott jag kan. Ge dig motivation. Att det kan vara fint att få leva längre och vara lite lättare. Men jag tänker inte börja bantningskuren förrän vi är tillbaka från London igen.

"Jag är inte överviktig. Jag har underlängd". (Katten Gustaf)

TILL MIN KATT

Du min håriga vän

hur ska jag kunna lämna dig sen?

Hur ska jag klara mig

utan dig?

Sen.

Du min håriga vän.

När jag ätit min frukost och du

vill vara i knäet igen

lägger jag tidningen bort för en stund

och stryker din mage så rund.

Du min håriga vän

Vad ska jag ta mig till sen?

När inte du längre är kvar.

Om många, många dar.

Imorgon ska du på din årliga tur

till veterinären i bur.

En spruta, och sen hem igen.

Till mig. Som är din. Bara din.

Din allra bästa vän.

Som du är min.

Idag gick ingenting som jag tänkt mig. Allt jag tog mig för kom halvvägs. Sedan hände något som gjorde att jag inte kunde slutföra det. Sådant stressar mig.

Jag tror att jag gått igenom nästan hela mitt inre känsloregister idag. Gråtit i bilen två gånger. Skrattat vid bloggen. Saknat. Sörjt. Njutit. Stressat. Retat mig på. Varit ARG!!! Varit gnällig.

Till råga på allt kom det ett litet "knäpp" från datorn och sedan var den död. Totalt död. Det var sladden som var trasig. Som tur är har jag en händig karl som har fixat den åt mig nu. Sladdar ger jag mig inte på hur som helst. Har viss respekt för elektricitet.

En gång tapetserade jag mitt och min mans första kök. Vi var nyförlovade och allt var så där jätteromantiskt. Vår första lya. Vi gjorde allt tillsammans. Målade och tapetserade. Gammelrosa luckor och tapeter med rosa hjärtan.

I köket fanns det utvändiga värmerör. Jag skulle skära rent tapeten kring ett eluttag. För att vara stadig på handen som jag skar med, tog jag tag i värmeröret med den andra handen som stöd. DET skulle jag inte ha gjort. Jag fick en ganska rejäl stöt.

När man känt hur det känns, då får man viss respekt för elektricitet. Så, eftersom min man är elektriker, tar jag gärna hjälp och råd av honom sedan dess. Med sladdar och sånt.

Men vad var det då för en konstig dag idag? Visst hände det saker som var frustrerande. Men det brukar jag kunna klara med fortsatt gott mod. Men inte idag.

Jag skyller på hormonerna. Det är skönt i min ålder, när man har fyllt 50 år. Har men en risig dag, då kan man alltid tänka att det är hormonerna.

Det är tur att jag har min katt. När hon la sig på min mage, då, äntligen, började jag känna mig som mig själv igen. Hoppfull. Optimistisk. Lugn. Nöjd. Förväntansfull. Nyfiken. Glad!

 Foto: www.fotoakuten.se

Min katts födelsedag firade vi på midsommarafton. Hon fick ingen snaps till maten. Men var fullkomligt nöjd ändå. För vilken katt säger väl nej till en sådan här tårta:

Recept på födelsedagstårta till katt:

Botten: krossad makrill i tomatsås

Garneras med vispad grädde, nyskalade räkor, kattgodis samt majskorn. Mjauuuuu!!!

Min katt njöt i fulla drag. Efter tårtan var det dags för presentöppning.

Det var kattgodis i paketen.

Och en fin liten råtta att leka med. Men bara leksaksråtta. Min katt får inte leka med riktiga, levande råttor.

Efter kalaset svansade min katt omkring på golvet.

Hon var festklädd.

Så här trött var min katt efter allt firande. Sju år är hon nu. Omräknat i människoår, femtio år.

Hipp, hipp, hurra, älskade katt. Må du leva i hundrade år!

SLUT

Min midsommar brukar inte se ut som de flesta andras midsommar. Fokus för mig, när det är midsommar, det är vare sig midsommarstången eller snapsen. Mitt fokus, och hela min familjs, är på min katt. Hon har nämligen födelsedag just på midsommarafton. Troligen är hon född någon gång vid den tiden, vi vet inte exakt när. Men vi tyckte att det kunde vara en lämplig dag att fira henne. Så det gör vi. Med tårta och allt.

I år ska hon fylla sju år. Jag har läst, att sju katt-år är detsamma som 50 människoår. Så jag och min katt är alltså lika gamla! Just nu. Sedan går det snabbare utför för katten än för mig, fast det säger jag med sorg i hjärtat. Men, inget jag kan göra åt det. Livets gång.

Min katt får tårta på sin födelsedag. Vispad grädde på en liten tallrik. Grädden garnerar vi med gröna ärtor, majs och lite räkor. Mums, för min katt. Också får hon presenter. Inslagna i papper som låter och med långa, krusiga snören. Ofta är det kattgodis i paketen. Eller små möss (fast inte levande). En liten blombukett brukar hon också få, så att hon har något gott att lukta på. Det brukar hon uppskatta. Vi sjunger och hurrar för henne också. Om hon uppskattar det, det har hon inte sagt något om. Min katt har integritet.

Ja, ja, lite av grädden äter vi förstås själva också. Till jordgubbarna. Och vi har sill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Och om sanningen ska fram, så brukar jag sätta en liten fin midsommarstång på bordet också. Man kan fira flera saker samtidigt. Katt-födelsedagar och midsommar. Slå flera flugor i en smäll. Mjauuuu, på er, allihopa!

Foto: www.fotoakuten.se

Och när jag skrivit ned mina ilskna och frustrerande tankar...

 kändes det som om jag inte ens hörde hemma bland maskrosorna längre, de ser ju ut så här nu hos mig:

Först grät jag en skvätt (ja, kanske lite mer ändå):

Så jag drack té och åt frukost

och åt choklad

 och vattnade blommorna

 tog hand om Barbie

 klappade min katt

 och gick ut en stund i trädgården.

 Och där lyckades jag till slut hitta en sån som jag:

 som ändå, trots allt, inte slutat hoppas. En knopp! Och så kände jag mig inte lika ensam längre!

 "Vänta inte på den stora lyckan så att du missar den lilla!"

Pssst... om en del bilder är lite suddiga så skyller jag på alla armhävningarna jag gjorde igår. Jag återkommer och berättar om gårdagens motionspass (jo, jag var där, faktiskt, börjar bli ett beroende nu, hoppas jag).

Jag ville ta kort på min katt idag. Hon är så fin! Min bästa vän när jag är ensam. Men det blev inte bättre än så här...

Hon ville helt enkelt inte. Ja, ja, vissa dagar känner jag mig också så./Maskroskvinnan

För dig som inte har råd att köpa den så populära spikmattan har jag ett litet tips:

Sätt dig i en fåtölj iklädd korta shorts (trosor eller kalsonger går också bra). Ta fram lite kattgodis. Be din katt hoppa upp i knät (ta in en gatukatt om du inte har någon egen). Stryk katten över pälsen. Klia den bakom öronen. Klia den under hakan. Håll på med detta en stund. Avvakta. Men sluta inte klappa den. Ta i nödläge till borste och kam förutom händerna.

Och känn, känn hur katten trycker sina tassar mot din bara hud. Känn hur gott katten mår. Och plötsligt får du den åtrådda effekten; katten sätter klorna i ditt skinn. Åh, oxytocin, endorfiner! Jag lovar. Det funkar precis lika bra som spikmattan. För det hände mig igår...

Sov så gott! Lägg er i tid och glöm inte spikmattan (eller katten).