Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

Men mirakel kan hända när man minst anar det.

Det var som så ofta med mirakel, en slump som gjorde att jag och min "Puppy Love" skulle äta tillsammans på en restaurang i stan. Min bästis och hennes kille var kompis med min "Puppy Love". Och de undrade om jag ville hänga med och äta med dem.

Jag minns det som om det var just nu, min känsla när jag sitter där med min "Puppy Love" rakt framför mig.

Och försöker äta maten som jag köpt.

Det gick ju bara inte.

ÄTA!!!

När jag var så förälskad...

Och HAN satt där framför mig. HAN... Med sina gröna ögon, sitt glada skratt och mörka hår. Äta???

Svälja. Min hjärna klarade inte det samtidigt. Att se honom och svälja. Samtidigt. Nej, inte ens var för sig gick det.

Allt jag ville var att se på Honom. Min "Puppy Love".

Hjärtat bultade som det aldrig gjort förut i mitt unga bröst.

Prata gick lättare, som tur var. Så det gjorde vi. Vi pratade.

Vi skrattade tillsammans.

Min "Puppy Love" och jag.

Skratt är en bra början för att komma nära varandra.

Så, det var nog här det började.

När vi skrattade tillsammans.

Bredvid Ted Gärdestad på väggen i mitt tonårsrum hängde affischen på Donny Osmond.

När Donny Osmond gjorde succé med låten "Puppy Love", då var jag 13-14 år ungefär och förälskad, eller kär, för allra, allra första gången i mitt liv.

Det var pirr i magen. Det var tankar på killen dagar och nätter. Tankar som inte gick att stoppa. Känslor som rann över. Tårar. Längtan. Drömmar.

Tänk om... Men, nej, det skulle aldrig hända. Jag var så liten, så spinkig, hade finnar på näsan och stripigt, flottigt hår. Det skulle aldrig hända att HAN, att HAN skulle kunna känna något för mig. HAN, som var så perfekt, så alldeles, alldeles underbar.

Medan jag dagdrömde och älskade som bara ett tonårshjärta kan göra, lyssnade jag på "Puppy Love". Med Donny Osmond. Läste kärleksnoveller. Skrev kärleksdikter. Följde alla tips i Starlet om hur man vårdar sin hy, sitt hår, sminkar sig. Studerade mig själv i spegeln. Från alla sidor. Försökte göra mig så vacker som det gick.

Passade jag bäst i den här T-shirten? Eller var den här polotröjans färger mer rätt för mig?

För kanske, kanske, skulle han få syn på mig då.

Många fina drömmar önskar jag er alla!

(Pssst, det sitter en ung Mick Jagger med i publiken, kolla noga!)

Det var en regnig och kall sommarkväll som jag och min man lite motvilligt satte oss i bilen för att köra till Nässjö Poesifestival. Äldsta dottern ville dit för att lyssna på någon som hette Loney Dear som vi aldrig hört talas om. Tåg/bussförbindelserna mellan Nässjö och Jönköping var inte de bästa mitt i natten. Så vi hade lovat att köra henne dit.

Jag tänkte att det skulle vara fint med lite poesi, hade läst att Ylva Eggehorn skulle medverka. En av mina tidiga idoler inom diktvärlden. Men jag hade fortfarande mycket stora besvär med panikattacker, därför bävade jag inför hur jag skulle klara att sitta där bland allt folket.

Väl framme minns jag att jag blev förvånad över vilken vacker lokal poesifestivalen skulle vara i. En gammal folkhögskola, rödmålade hus, mycket grönska runt omkring. Miljön fick mig att må bättre genast.

Poesifestivalen satte igång. Där var trångt. Panikattacken kom redan på väg in i folkvimlet och de trånga korridorerna. Sedan klingade den av, steg, klingade av allt efter som, så som panikattacker gör. Men jag stod ut. Satt kvar i folkträngseln och värmen. Försökte koncentrera mig på det som hände på scenen.

Det var en hel del poesi. En del sa mig inte så mycket. Annat grep mig djupt. Ylva Eggehorn var en stark personlighet med starka ord. Kändes bra att få se och höra henne livs levande. Hon gjorde mig inte besviken.

Så, till sist, kom då det stora dragplåstret; Emil Svanängen, eller Loney Dear, som hans artistnamn är.

Hans underbara änglalika röst, den mjuka ofta akustiska musiken fick mig att rysa resten av kvällen. Den gick rakt in i mitt hjärta och har stannat kvar där sedan dess.

Jag var stum.

Hemresan var en resa genom mörkt, kallt regn.

Men i mitt hjärta dröjde värmen från Loney Dears musik sig kvar mycket länge.

Faktiskt dröjer den sig kvar fortfarande, så fort jag tänker på den.

Tack, min älskade dotter.

Tack för all musik du fått mig att upptäcka genom din egen stora längtan till musiken.

Musik tröstar. Ted Gärdestad har tröstat mig och många genom åren. Han tröstar fortfarande.

"Come give me love".

Jag slöt mina ögon i kvällens sista dans. Kände hans armar runt mig. Tryckare. Ibland slutade den i nackspärr. Ibland, ja, ibland slutade den... nej, det tänker jag inte berätta. Men många fina stunder var det.

Dansbanden lever fortfarande. I höstas följde jag Dansbandskampen. Lars-Kristerz var mina favoriter. De hade charmen, musiken och inte minst kläderna!

Så märkligt. Fast jag tycker att kläderna är hur fula som helst, så vill jag ändå att de ska vara där. Som att det hänger ihop med den sköna dansbandsmusiken.

Nej, nu ska jag inte störa mer. Du kanske just har blivit bjuden upp till dans. Av din drömprins.

Om inte, varför inte ta första steget? Bjud upp själv och njut till musiken! Dansa för evigt!