Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

... var...., gissa vad..... förstås, alldeles, alldeles solklart och självklart och utan någon som helst annan konkurrens helt säkert:

ALLA NI, MINA NYA VÄNNER!!!    

Himlen klarblå klockan halv fem på morgonen idag. Jag skulle gått upp då. Och inte somnat om som jag gjorde. Med värmepåsen under axlarna som värkte. Jag och min man bytte golv på altanen igår kväll. Till det där golvet som vi fått gratis av vår fina vän. Så nu är dansbanan klar tills ikväll!!!

Men, jag kan nog inte dansa. För när jag vaknade nästa gång, klockan sju ungefär, då var jag så stel i ryggen att jag knappt kunde gå. Har ni ryggbesvär, jag säger det här på allvar, ligg INTE och dra er på morgnarna. Ställ väckarklockorna. Max sju timmar, det är vad som gäller. När man har ont i ryggen. Som jag har idag.

Efter en dusch, lite yoga och en god frukost känns livet i alla fall riktigt bra igen. Det är midsommarafton! En av de största helgdagarna i Sverige. Nästan alla affärer i den stora staden är stängda. Lugnet sprider sig. Det vill jag tro. Lugnet och glädjen och sommaren. För snart är det över. Snart vänder det. Snart kommer mörkret smygande. Men, nej, det pratar vi inte om idag. Det tar vi se´n. Idag ska vi njuta. Sommaren är här!!! Strunt i vädret. Tänk hur det blir i november! Man måste skaffa sig proportioner för att överleva det här livet!

Sedan tänker jag också på alla som inte kan fira idag. Eller som inte vill fira. Kanske för att bröstet är tungt av sorg. Kanske för att man inte har den traditionen. Kanske för att hjärtat längtar. Kanske för att man inte kan, därför att man är sjuk. Kanske för att man sitter ensam.

Jag vet inte om det finns något svårare som människa, än att känna sig ensam just vid våra stora familjehögtider. Tro mig, jag vet hur det känns. Så, om du som läser det här känner någon av alla dem som är ensamma idag, skulle du kunna tänka dig att ge den människan ett litet ord? En liten blomma? Kanske till och med bjuda in henne, eller honom till ditt midsommarbord? Vi ska tänka på varandra. Vi ska ta hand om de ensamma. Det är så enkelt att göra världen lite bättre. Om vi alla hjälps åt. Om var och en av oss drar sitt strå till stacken.

1. Soporna surnar inte lika fort och luktar inte lika illa
2. Man kan duscha utomhus och få lägre vattenförbrukning
3. Man kan hämta dricksvatten direkt från himlen (på egen risk)
4. Man får vattenkannorna fyllda utan någon egen fysisk ansträngning
5. Man slipper vattna alla utplanterade blommor
6. Man slipper dansa kring midsommarstången och kan ursäkta sig med att det regnar
7. Man har något att prata med andra människor om; vädret
8. Man kan blogga hela dagen utan dåligt samvete för att man sitter inomhus
9. Man kan läsa en god bok
10. Man kan tända en brasa i den öppna spisen

Så här dagen före midsommar, vill jag dela med mig av mina rosa prästkragar som blommar i trädgården just nu. I hällregnet. Jag kom att tänka på dem när jag skrivit mitt förra inlägg om mormor och morfar. För just den här blomman, som jag egentligen inte alls vet namnet på, den odlade min  mormor i sin trädgård.

Vi har alltid kallat den "Rosa prästkrage". Mormor var mycket stolt över den. Hon hade stora bestånd av den i sina rabatter. Hon tyckte att den var lika fin som en "köpe-blomma". Den höll sig väldigt bra inomhus, brukade hon säga. Och det gör den. Det är en mycket vacker blomma med långa tåliga skaft som håller länge inomhus i en vacker vas. Bladverket är också vackert, ganska flikigt och vacker, pigg, grön färg. Det skulle vara intressant om någon annan bloggare känner igen den här blomman och kan berätta mer om den för mig.

Varsågoda, alla bloggare som vill, en rosa prästkrage till midsommar!

GLAD MIDSOMMAR!

Det lär väl skalas en och annan potatis idag, kan jag tänka, så här kring midsommartid. För mig finns det bara en potatisskalare.Vanliga dagar eller midsommarafton. Det finns bara EN potatisskalare för mig. Och så kommer det för alltid att förbli. Det är en enkel, stilren skalare som verkligen kan sin sak. Skala potatis. Tack vare sin alldeles perfekta konstruktion. 

Tro nu inte att detta är reklam. Det är det inte. Det är kärlek. En kärlekshälsning till min morfar. Som var den som konstruerade just den här världssäljaren, just den här potatisskalaren. Jag är så stolt för det! Jag kan slå vad om att åtminstone 3/4 av er som läser det här inlägget känner igen potatisskalaren på bilden.  

Visst kände ni igen den?  Potatisskalaren på bilden här ovanför. Så här på ett ungefär kom den till.

Min morfar arbetade på industri under 30-talet. Han tjänade 25 öre i timmen. Hans sex bröder hade emigrerat till Amerika. Min morfar  var den ende som stannade kvar hemma i Sverige. Men han hade också en dröm. Precis som sina bröder. Han var tekniskt sinnad, så när hans pappa fick besvär med ett ben, då konstruerade min morfar en trehjulingscykel som morfars pappa kunde använda sig av för att ta sig fram med. Det fanns ju inga hjälpmedelscentraler på den tiden.

Så, när den stora arbetslösheten kom, då på 30-talet, precis som den gör nu, år 2009, då funderade min morfar på om han kanske skulle kunna starta ett eget företag. Han hade många idéer. En av dem var potatisskalaren. Han började tillverka en prototyp. Han tillverkade säkert många. Önskar att jag kunde frågat min mormor hur många. Men hon är tyvärr död. Min mormor var nämligen morfars testpanel. 

Morfar gjorde alltså en potatisskalare. Mormor skalade med den. Och gav sitt utlåtande. Och så fick morfar göra en liten justering. Mormor testade igen. Och morfar justerade.
 
Så höll det på. Tills mormor var nöjd med skalaren. Min mamma brukar berätta om det ibland. Hur det gick till där i det lilla köket, när morfars potatisskalare föddes. Så, i jämlikhetens namn, detta är också en kärleksförklaring till min mormor, själva testpanelen. Vad säger man? Bakom varje framgångsrik man står en stark kvinna. Ja, så sant som det är sagt.

Nåväl, för att göra en ganska lång historia lite kortare. Morfar startade så småningom ett eget företag. Företaget blev bland annat underleverantör åt bilindustrin och är det fortfarande idag. Men den stora produkten, den som bar företaget i med- och motgång; det var potatisskalaren. Den blev världssäljande, en världsprodukt! Idag är den fortfarande den trygga basen i ett nytt företag som drivs av släktingar till mig. (NEJ, detta är fortfarande inte en annons, det är en KÄRLEKSFÖRKLARING till min morfar och mormor).

Själva hemligheten med potatisskalaren sägs vara slipningen. Som min morfar kom på och testade sig fram till med hjälp av min mormor. Och fortfarande försöker många andra tillverkare hitta svaret på själva slipningen. Men min morfars potatisskalare skalar fortfarande bäst, det tycker jag. Lite partisk tycker jag att jag kan få vara, barnbarn som jag är.

När jag var barn var min morfar ganska gammal. Han var ofta med oss när vi hade semester. Det blev ett och annat fotografi på kyrkor. Att fotografera var ett annat stort intresse som min morfar hade. Och så minns jag hans hatt. För den hade jag framför ögonen där jag satt bakom honom, i bilen, på väg på semester. Han var mycket nöjd med det liv som han fått. Han var stolt och nöjd och lycklig.

Han var ganska tyst, morfar. Snäll var han också. Mycket snäll. Jag älskade honom mycket. Han var den första nära människa som dog för mig. Då var jag elva år. Jag minns tydligt när det hände. Jag minns också att han hälsade på mig en kväll efter att han dött. Jag vaknade på natten och morfar satt på en stol bredvid fönstret i mitt rum. Han tittade så snällt på mig. Så log han. Och sedan var han borta. Och jag var inte det minsta rädd. Annars var jag mycket rädd för spöken och så. Men det här, det var inget spöke. Det var morfar.

Så, vad vill jag säga med det här? Som är allmängiltigt? Jo, att det har varit tuffa tider för oss människor förr. Med arbetslöshet till exempel. Och att min morfar hade en dröm. Som han förverkligade. Han vågade sin dröm. Med hjälp av mormor. Hade han inte gjort det, ja, då hade världen varit lite fattigare idag. I alla fall på potatisskalare.
 
Det är viktigt med drömmar. Och ibland är det extra viktigt att inte låta dem stanna där, som drömmar. Ibland är det viktigt att drömmarna får bli verklighet. Vi människor kan så mycket, om vi bara törs och tillåter oss att kunna.

När jag tänker midsommar, är det några minnen som etsat sig fast särskilt. Det första är när jag är liten och fick vattenkoppor lagom till midsommar. Jag var inte särskilt sjuk, men tydligen tillräckligt för att jag skulle få vara inomhus. Min pappa, min alldeles underbara älskade pappa, gjorde en midsommarstång som var ungefär lika hög som jag själv. Den ställde han inomhus till mig och min lillebror. I en hink full med vatten. Och jag minns hur vi dansade runt den där inne. Med vattenkoppor, feber och allt! Oj, vad vi skrattade!

En annan midsommar, några år senare, var jag och min familj på midsommarfest. Jag minns att jag åt mitt livs första 88:a. Det har blivit många sådana genom åren. 88:or. Och jag minns att den mannen som sjöng "Jag tror, jag tror på sommaren, jag tror, jag tror på sol igen", var där och uppträdde. (Hette han Mats Ledin eller vad var det, blandar jag ihop honom med Tomas Ledin nu kanske, hmmm). Solen lyste, det var sommar.

Ännu en midsommar, ytterligare några år senare, lyckades jag som vad man idag kallar "fjortis", tjata mina fosterföräldrar till att få åka till Östra Stranden i Halmstad för att fira midsommar. Det jag mötte där, det var INTE vad jag förväntat mig. Det kan jag säga. Jag som älskade att dansa! Där fanns inte en enda dansduglig man så långt ögat kunde nå. Stupfulla var de. Skräniga och bullriga. Inte i min smak, just då. Och där var poliser, knivslagsmål mellan raggare och knarkare. En man blev knivhuggen till döds. Och droppen, det var nog när jag fick se mina kusiner och deras vänner ligga aspackade utanför sitt tält. Då, då ringde jag mina fosterföräldrar och sa att jag ville komma hem. Och de hämtade mig. Barndomens midsomrar, var de nu förbi???

Så gick det några midsomrar till. Och jag minns att jag hade träffat min nuvarande man. Vi åkte ett helt gäng, kanske 20 personer, till Halmstad för att fira midsommar. Vi hade tält och vi hade långbord. Ja, snaps och sill och allt därtill. Sjöng gjorde vi. Och vi hade hunnit växa till oss. Det var ingen (nåja, nästan ingen) som tappade kontrollen längre. Allt var glatt och fint.

Tills jag tittade på min man. Som började bli allt rödare i ögonen under kvällens gång. Nej, det var inte p g a spriten. Det var allergi. Hösnuva. Och jag hade aldrig förut sett någon reagera så kraftigt som han gjorde. Ögonen svullnade igen fullständigt. Näsan var som en rinnande kran. Han fick gå och lägga sig tidigt i tältet, ta en mycket stark medicin som hans föräldrar köpt i Amerika (undrar vad den innehöll?). Så han sov som en stock hela natten. Inte blev det mycket till romantik den midsommarnatten, det kan jag lova. Och vi tältade på en klöveräng!!! Vansinningt, med tanke på min älskades hösnuva! Men, man var ju fortfarande ganska oerfaren då. Hade det hänt idag, då hade jag tagit honom till akuten. Han hade ju kunnat svullna igen fullständigt och kanske dött där, på klöverängen. Den midsommaren.

Nu börjar det dra ihop sig. Till midsommar. Det märks, inte minst i trafiken. Och det kommer säkert att märkas i mataffärer och på systembolaget idag. Så jag kände att det kunde vara på sin plats med lite anti-stresstips. För dig som känner att adrenalinet står dig upp i halsen.

A. Prioritera. Måste man ha hemlagad mat på midsommarafton? Måste man ha sju sorters sill? Har du skrivit en inköpslista? Ta fram den igen och prioritera. VAD är det egentligen som måste vara med? Ibland kan jag bli häpen över hur lite det egentligen är som är viktigt för mig, när jag tar mig tid att tänka efter. Det viktigaste vid midsommar, som vid andra högtider, det är i alla fall för mig, människorna som är där. Om inte förr, så märker man det när de inte finns där längre.

B. Och så var det det där med köer. Ack, så stressande! Först detta med att välja "rätt" kö. För det vet man ju ändå aldrig förrän efteråt. Om kön ser kort ut, så kanske kassörskan är långsam. Och tvärtom. Så det är lönlöst att ens försöka lösa det mysteriet. Bara ta en kö, vilken som helst. Och när du väl står där. försök att se det som en paus. Andhämtningspaus. Fokusera på något vackert. En blomma. Eller en vacker man framför dig (kvinna går också bra). Huvudsaken är att du ser på köandet som en möjlighet till vila. Det är hur du ser på det som gör skillnad.

C. Drick måttligt med alkohol. Alkohol ökar stresshormonerna, så är det. Valet är ditt.

D. Det kanske allra viktigaste; älskade du som läser det här; ta det lugnt i trafiken. Det var SÅ hetsigt där ute i trafiken redan nu på morgonen. Är det värt risken det innebär att köra som en stolle? Fokusera på bilkörningen, håll hastighetsbestämmelserna, var spik nykter, håll avståndet. Minns att det finns bara en som du här i världen. Du är viktig. Världen är inte densamma utan dig. Det finns någon som skulle sakna dig. Så, kör lugnt. Ta inga risker.

Ha en riktigt fin midsommar! Var i nuet!

Foto: www.fotoakuten.se

Jag tror jag kom på den idén redan för något eller några år sedan. Det var önskeväder före midsommar. Lupinerna blommade. Det var +25 grader varmt. I skuggan. Nätterna var långa och varma. Det gick att sitta ute i linne och shorts hela natten. Och sedan blev det midsommar. Kallt och regn.

Och då tänkte jag på hur vi människor låter oss styras av datum, kalendrar, traditioner och en massa andra saker. Bara för att det är just den helgen ska vi fira midsommar. Även om regnet står som spön i backen och det är +10 grader ute. I solen. Mitt på da´n.

Varför gör vi inte tvärtom? Jag menar, nu ser det ut att bli önske-midsommarväder nästa helg i stället för denna. Det är ju DÅ vi borde fira. Det är ju då vi kan få det som vi vill ha det. Förutom den där lediga dagen eller halvdagen då, förstås, men den tycker jag chefen kan bjuda på. Så att han också kan få njuta av solen och värmen. Dricka snaps i grönskan i stället för inomhus med regnet strilande mot rutan. Bara en tanke.

Ibland är vi människor lite knasiga. Men, kom ihåg, det är OK, det är fullkomligt OK att vara lite knasig också. Vi är människor.

Min midsommar brukar inte se ut som de flesta andras midsommar. Fokus för mig, när det är midsommar, det är vare sig midsommarstången eller snapsen. Mitt fokus, och hela min familjs, är på min katt. Hon har nämligen födelsedag just på midsommarafton. Troligen är hon född någon gång vid den tiden, vi vet inte exakt när. Men vi tyckte att det kunde vara en lämplig dag att fira henne. Så det gör vi. Med tårta och allt.

I år ska hon fylla sju år. Jag har läst, att sju katt-år är detsamma som 50 människoår. Så jag och min katt är alltså lika gamla! Just nu. Sedan går det snabbare utför för katten än för mig, fast det säger jag med sorg i hjärtat. Men, inget jag kan göra åt det. Livets gång.

Min katt får tårta på sin födelsedag. Vispad grädde på en liten tallrik. Grädden garnerar vi med gröna ärtor, majs och lite räkor. Mums, för min katt. Också får hon presenter. Inslagna i papper som låter och med långa, krusiga snören. Ofta är det kattgodis i paketen. Eller små möss (fast inte levande). En liten blombukett brukar hon också få, så att hon har något gott att lukta på. Det brukar hon uppskatta. Vi sjunger och hurrar för henne också. Om hon uppskattar det, det har hon inte sagt något om. Min katt har integritet.

Ja, ja, lite av grädden äter vi förstås själva också. Till jordgubbarna. Och vi har sill, nypotatis, gräddfil och gräslök. Och om sanningen ska fram, så brukar jag sätta en liten fin midsommarstång på bordet också. Man kan fira flera saker samtidigt. Katt-födelsedagar och midsommar. Slå flera flugor i en smäll. Mjauuuu, på er, allihopa!

Foto: www.fotoakuten.se