Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

DEN VÄNTANDE SJÄLEN

Jag är allena bland träden vid sjön,

jag lever i vänskap med strandens

gamla granar

och i hemligt samförstånd med alla unga rönnar.

Allena ligger jag och väntar,

ingen människa har jag sett gå förbi.

Stora blommor blicka ned på mig

från höga stjälkar,

bittra slingerväxter krypa i min famn,

jag har ett enda namn för allt,

och det är kärlek.

EDITH SÖDERGRAN (1892-1923)

 Foto: www.fotoakuten.se

Jag tog med mig kameran och gick en promenad idag. Hade bestämt mig för att i första hand ta kort på några fina gamla träd.

I den här gamla oxeln som är över hundra år gammal tycker kajorna om att bygga bo på våren. Ibland när man går förbi där kan man se en kaja sitta och kika ut. I min ögonhöjd. Tvåvåningshus för kajor, skulle man kunna säga.

Ett annat gammalt träd som jag älskar att stå och titta rakt igenom. Det är kluvet, precis så som jag kan känna mig ibland. I sprickan kan man se den blå himlen. Trädet är som den allra vackraste skulptur. Undrar hur många höststormar till det klarar av?

Jag bara ÄLSKAR trädstammar som är täckta av mossa och lavar!!!

Plötsligt dök det upp något annat intressant som inte var träd. En bländande vit och väldoftande nyponros nere vid sjökanten. Hoppas bara att jag slapp fästingar, för jag fick gå in i det höga gräset.

Vid sjön stod jag stilla länge. Tittade, njöt och lyssnade på sjöfåglarna. Vilket land jag har haft lyckan att födas i! Alla dessa små sjöar!

För att inte tala om ängar och himmel så oskyldigt blå...

Stubbar är också vackra. Undrar hur många årsringar det finns här?

Formgivare: Naturen.

Avslutningsvis en liten raritet; orkidéen nattviol som doftar så ljuvligt om natten. När jag flyttade hit fanns det högst två nattvioler på den här platsen. Idag blir de fler och fler för varje år som går.

Pust. Det var tungt att promenera idag. Undrar om inte det är åska på gång nu igen? Känner mig lyckligt lottad som har en trädgård att sitta i.  Kom att tänka på en äldre släkting som tillbringade sin sista tid i livet på ett äldreboende. Hon hade fått en stroke. Kunde inte ens vrida huvudet själv. Där satt hon. I sin rullstol. Vi bodde inte så nära att vi kunde hälsa på varje dag. Det var sommar och mycket hett.

När vi kom på besök, frågade jag personalen om de brukade gå ut med henne. "Nej, det har vi inte tid till", svarade de. Jag minns hur förvånad jag blev. Hade tagit det för givet. Trodde att det någonstans fanns en regel som sa att också äldre människor ska ha frisk luft varje dag om det är möjligt. Precis som barn som är på dagis. Eller barn i skolan. Till exempel.

Men, så var det tydligen inte. Inte då i alla fall. Det var i mån av tid som personalen tog ut de äldre. Den troligaste orsaken till att min nära släkting inte kom ut i ljuset den sommaren, var nog att det inte fanns tillräckligt med personal.

Det finns mycket viktigt att engagera sig i om man vill. Som till exempel att besöka ensamma äldre människor och, om de vill, ge dem en nypa frisk luft. Flera organisationer, som t ex Röda Korset, arbetar med detta. Har du lust är det bara att kontakta dem, så lotsar de dig vidare. Jag gissar att behovet är mycket stort. Särskilt nu i semestertider.

Ibland undrade jag ett steg till. Frisk luft och dagsljus är viktigt för hälsan och immunförsvaret. Kunde det vara så att de äldre dog snabbare i och med att de så sällan fick frisk luft, den där heta sommaren? Fast, det vill jag förstås inte tro. Jag vill tro att de allra flesta människor och makthavare vill gott.

... var nog allt det vackra som mötte mig när jag såg ut genom fönstren vid halv fem på morgonen. Gryningsljuset. Fukten som steg upp ur marken. Mina stora vita blåklockor. Lugnet. Det daggvåta gräset.

Vad skulle jag ta mig till om inte jag hade min trädgård och naturen? Jag vill blogga mer om det. För mig är det livsnödvändigt att vara bland blommor, träd och grönska. Jag känner mig som en blomma bland blommor. Ett med naturen. Odödlig.

Läste någonstans att om man begraver en människa under ett träd, så kan näringen från den begravda människan ge liv åt trädet i, tja, om det nu var 50 år. Tyvärr kan jag inte säga att antalen år stämmer, har glömt det, kanske var det ännu fler år. Men när jag läste det, då kände jag att jag skulle kunna tänka mig att bli begravd just under ett träd. Jag älskar träd! Speciellt lönnen som finns i vår trädgård. "Den dagen lönnen blåser omkull, då flyttar jag", brukar jag säga till min man. 

Solen skiner igen! Så mycket piggare jag blir direkt. Jag vill bara visa en bild på en av mina älsklingsblommor, styvmorsviolen. En gång i tiden brukade jag cykla förbi ett stort fält med styvmorsvioler på väg till och från arbetet. Det var fint att kunna plocka en stor bukett med sig hem efter jobbet. Lycka! Vilka konstverk naturen delar med sig av, alldeles gratis! Om vi tar oss tid att se det...

Foto: www.fotoakuten.se

Idag ska vi testa om vår kanot håller tätt. Det har vi inte gjort på 20 år. Kanoten har mer legat som ett smycke i vår trädgård, sedan vi fick barn. Ibland har vänner undrat om vi paddlar kanot. Och då har vi väl svarat ja, i så där 20 år. Fast vi har inte gjort det. En del skaffar motorcykel i vår ålder. VI ska se om vi fortfarande gillar att paddla. Som vi gjorde då. När vi var unga och nykära.

Allt började med att våra vänner har en sommarstuga med en ENORM sjötomt. Och jag fick en snilleblixt. "Kan inte jag få hyra en båtplats här?", undrade jag. Och så blev det. (Fast hyran har jag inte sett av än, världens bästa vänner har jag). Så förra sommaren gjorde jag kanoten fin. Slet i solen, tvättade bort alla alger och 20 års luftföroreningar. Min man hjälpte till med slutvaxningen. Och där under smutsen, så fin den var! Den var lika vackert grön som för 20 år sedan! Fantastiskt! Nu är det bara frågan om den kommer att hålla tätt. Vi hann aldrig testa det förra sommaren. Och så en sak till undrar jag; kommer jag att kunna sitta i den? Den där sittbrädan, var inte den väldigt smal? Och på den tiden hade jag ju centilongstorlek i långbyxor fortfarande.

Jag får inte glömma flygvästen heller. Och så tänker jag hålla mig nära strandkanten. Det blir ett äventyr! Så, om det här blir mitt sista inlägg, då vet ni vad som hände. Ungefär detsamma som med Titanic. Då har jag gått under. Med flaggan i topp.

Men, om det inte går riktigt så illa, då har jag plan B. Det ska man alltid ha, tycker jag. En reservplan. Livet blir mindre jobbigt då. Min plan B för kanoten är att ta hem den till trädgården igen. Gräva ned den i gräsmattan och använda den som planteringskärl. Eller damm. Egentligen kanske jag skulle göra det direkt... Tanken är lockande...

Vårt äppelträd blommar. Det är en fantastisk syn. Men som grannen sa; "vackert är det, men blir det några äpplen?". Vi har inte beskärt vårt träd på många år. Så det brukar inte bli många äpplen. Men däremot väldigt många rosa väldoftande blommor. Ibland är livet som att välja mellan pest eller kolera. Eller kanske snarare äpplen eller äppelblommor. Bara en kort upplevelse utan någon ansträngning. Eller en viss ansträninging som man så småningom får skörda frukterna av. Vad väljer du? Jag älskar blomningen. Och äpplen kan jag alltid köpa på torget.

Nu är det trädgårdsarbete för hela slanten. Marken är torr och hård. Växterna får kämpa. Bäst lyckas helt klart gräset i mina blomster-rabatter. Eller är de inte egentligen gräs-rabatter med lite blommor i? Ja, ja. Med tiden ska jag nog få blommorna att vinna över gräset. I år som andra år. Ljuset vinner över mörkret. Träden har gröna friska blad. Och jag går i väntans tider...

För just runt mitten av maj brukar jag vakna en morgon av en välbekant röst. Det är den svart-vita flugsnapparen som hittat hem till vår lönn igen. Ända från Afrika kommer han. Och så börjar han sjunga medan han väntar på honan som tar några dagar extra på sig. Men än har han inte kommit, flugsnapparn. Jag hoppas att han kommer fram i år igen. Det känns lite nervöst innan han verkligen sitter där, i lönnen. Jag älskar hans svart-vita dräkt bland de lime-färgade lönnbladen. Då blir det flugsnappar-fest! Något extra gott till fikat den dagen, till hans ära.

I 23 år har han varit lika punktlig. Det är i sådana  stunder som jag blir religiös på riktigt. För vad jag vet är det samma flugsnappare som hittar samma träd år från år, eller ättlingar till den flugsnapparen som var först. Märkligt, inte sant? Ett mirakel. Kommer han imorgon? Jag väntar så.