Maskroskvinnan/Anna-Karin Mattsson

På onsdagen i London "dumpade" vi av tonåringarna utanför deras favoritaffär på Oxford Street. Det var de själva som bett om det.

"Ni kan väl dumpa av oss på Oxford Street när ni åker till St Paul´s Cathedral?", hade de sagt med kraft i rösten.

Och det fungerade nog bäst tänkte vi vuxna. På semestern vill man att alla som är med ska få känna att de får göra det de njuter av, så långt det går.

Men vi vuxna såg inte mycket njutning i att shoppa längre. Vi längtade efter kultur. Det där är lite skönt att upptäcka, att efter tillräckligt mycket shopping och kommers, då verkligen längtar jag efter ett alternativ. Som kultur. Jag tror faktiskt att kulturen kommer att växa sig riktigt stor framöver i världen. Först kom all denna kommers, detta överflöd av prylar, denna stress. Sedan kom längtan efter avspänning, inre resor, meditation. Och det som kommer att komma nu, inifrån oss människor, det tror jag är längtan efter kultur. Teater, musik, litteratur, konst, muséer, kyrkor, sevärdheter. Lite trendanalytiskt blev kanske det här, men det är tankar jag burit på ganska länge nu. Jag tror att kulturen har framtiden för sig.

Så vi som inte satt fast i shoppingträsket längre, vi tog dubbeldäckaren till St Paul´s Cathedral. Denna underbara vita kyrka med sin vackra kupol som för drygt 30 år sedan tog andan ur mig när jag passerade den i mörkret. Nu skulle jag få gå in i den!  Och det såg jag fram emot med stor förväntan.

Det var fler än vi som ville in där. Det var långa köer. Turister från all världens länder. Jag hade ett franskt par bakom mig, så jag kunde njuta av det vackert ljudande språket medan jag väntade i kön. Man fick inte fotografera inne i kyrkan, så i det här inlägget blir det inte några bilder. Jag hade inte någon kamera heller denna dag. Kanske kommer det bilder i ett extra inlägg längre fram. Av katedralen utifrån. Med hjälp av min dotter i London, som hade med sin kamera med sig.

Katedralens arkitekt hette Sir Christopher Wren och den vita katedralen byggdes efter den stora branden i London 1666. Tack vare frivilliga brandmäns insats överlevde katedralen andra världskriget.

Katedralen var stor. Mäktig. Och samtidigt fridfull. Jag hörde häromdagen på radion att Prinsessan Diana och Prins Charles gifte sig i St Paul´s Cathedral för 28 år sedan. Det visste jag inte när jag gick där förra veckan. Men visst kändes historiens vingslag mycket tydligt. För varje steg man tog.

Där var montrar med uppslagna böcker med oräkneliga rader av namn på personer som omkommit under andra världskriget. På väggarna hängde minnesmärken över sjömän och kaptener som dött under olika strider.

Det fanns också ett stort antal mer eller mindre kända personer begravda i katedralens krypta. För att nämna några av de kända; Lord Nelson,  the Duke of  Wellington, Florence Nigtingale, poeten William Blake samt arkitekten Wren själv.

Det är svårt att sammanfatta stämningen där inne. Min man och äldsta dottern bestämde sig för att gå de 530 trappstegen upp till det svindelframkallande "Golden Gallery" högst upp på kupolen. Och jag bestämde mig för att stanna inne i kyrkan. Är nöjd med att se kupolen utifrån. Men de var så nöjda när de kom ned. Utsikten hade varit fantastisk. Även om trappstegen tagit lite kraft, förstås.

Jag hade det bra därnere i kyrkan under tiden. Fick se hur det hela tiden pågick aktiviteter. Det var en levande kyrka. Plötsligt fanns där en präst som talade i en mikrofon. Bad människorna att dämpa sina röster för de som vill vara med och be en bön. Det var fantastiskt att uppleva den tystnad som uppstod. Prästen och många människor bad om hjälp med den ekonomiska krisen i världen. Man bad om hjälp för dem som har för mycket bördor att bära på. Till slut bad de som ville gemensamt Fader Vår  på engelska. Det var stämningsfullt, stilla och kraftfullt på samma gång. Prästen talade också om att om någon ville ha någon att tala med, var det bara att säga till. En levande kyrka, som sagt.

Jag satt med och bad. Hade tänt ljus som vanligt. Det kändes fint. Efter all denna shopping och stress som ett storstadsbesök innebär, var det just det här jag behövde för att hämta kraft igen.

Sedan vandrade jag runt och förundrades. Nacken skrek, för inte gick det att låta bli att titta högt upp i taket. Där var fantastiska bilder och konstverk, vart man än såg. Förgyllningar. Vackra färger. Vackra fönster. Utxmyckningar. Jag tror att jag läste någonstans att det hade tagit 35 år att bygga katedralen. Vi bygger ett kulturhus i Jönköping nu. Det tar ett och ett halvt år. Och det tycker vi här i stan är en ganska lång tid för ett bygge. Tiderna förändras. Men, kanske att det behövs 35 år om man ska bygga något så fantastiskt som denna katedral och som också ska överleva en mycket lång tid. Tänk så mycket av händers verk det fanns där inne. Så många händer som tillsammans byggt denna vackra byggnad.

I en del av katedralen fanns två moderna tavlor. Det var kanske 3 x 3 meter stora fyrkanter. Den ena föreställde St Paul´s Cathedral. Om man gick nära, kunde man se att bilden egentligen bestod av många, många små bilder av alla Londons olika kyrkor. Eller om det var Englands kyrkor, jag minns inte. Men många kyrkor var det.

Den andra moderna tavlan föreställde Jesus ansikte. Och om man gick nära den, kunde man se att den bestod av många, många små ansikten av alldeles vanliga människor, som du och jag. Olika nationaliteter.  Som tillsammans formade Jesus ansikte. Berörande. Också fint med något modernt bland allt det gamla. Det kändes levande.

Levande ljus fanns där också. Två av dem stod i mitten av katedralen. De var mer än manshöga och stod i lika höga ljusstakar. Modell XXXXXL eller något sådant. Ett av ljusen hade slocknat, och jag fick se hur en präst tog fram en liten stege för att lyfta ned det enorma ljuset. Ställa det på golvet, tända det, för att sedan klättra upp på den lilla stegen igen för att sätta ljuset på plats. Märklig syn. Proportionerna stämde inte för min hjärna. Det kändes mera som en tecknad film, fast det var på riktigt. Och jag funderade över om han inte kunde haft en jättelång tändare till sin hjälp i stället, men det hade han inte.

När jag vandrat ett tag till därinne, blev det en kort gudstjänst med en präst och en kör bestående av två män och en kvinna. Den lilla kören hade inga mikrofoner när de sjöng, ändå fyllde de hela kyrkan med de allra ljuvaste toner. Vilken akustik! Man kunde trott att det var en kör på 50 personer, minst. En underbar stund för min själ och mitt hjärta. Jag blundade och njöt. Kyrkor har hela tiden för mig under min tid som utbränd varit ställen att hämta kraft på. Där hittar jag lugnet, den rätta pulsen och de tankar jag behöver för att orka livet utanför igen. Kyrkor och grönområden är bra ställen för att gå ned i varv, tycker jag.

Efter besöket i katedralen gick vi till en snabbmatsaffär alldeles i närheten. Där köpte vi färdig pastasallad och juice till lunch. Sedan satte vi oss, som så många Londonbor också gör, i den lilla parken utanför katedralen och åt. Tittade på duvorna. Njöt av svalkan i trädskuggan. Mådde gott. Nu hade både själen och kroppen fått sitt.

Nu upptäcker jag att jag nog blandat ihop dagarna lite när jag senast skrev om London. Det var den här dagen, på onsdagen som min man och tonåringarna besökte Madame Tussauds och jag och äldsta dottern for till Notting Hill. Ursäkta till er som försöker följa mig på min resa, men så kan det bli ibland när det är lite för mycket intryck. Sammanblandningar. Jag är människa. Men bara man vilar lite, så brukar det klarna. Westfield-besöket tog hela eftermiddagen på tisdagen, så var det ju. Nu minns jag.

Min dotter har skickat mig bilder från Notting Hill och fler ska vara på väg. Men jag vet inte än om jag kommer att kunna få över dem från mailet in här i bloggen. Jag ska försöka, när jag talat med min dotter. Men det kommer att bli ett eget litet inlägg. Håll utkik, om ni vill läsa!

Så, nu när jag minns hur det var, efter Madame Tussauds och Notting Hill, ville de unga gå på bio. Jag och min man tyckte inte det var så klokt för våra ryggar att sätta oss i en biosalong ett par timmar. Vi skulle sitta tillräckligt mycket på bussen de närmaste dygnen. Så vi "dumpade" tonåringarna och äldsta dottern i biosalongen. De såg "Ice Age" i 3D-version. Jag och mannen hade plötsligt tid i London alldeles för oss själva. Det kändes..... exklusivt och udda. På tu man hand i London, för ett par timmar.

Det var kväll och vi var vid Leichester Square i närheten av Soho.

Vi började med att gå in i en tvättäkta turistaffär. Det blev många glada skratt där bland alla tokiga turistprylar med London-motiv och engelska flaggor överallt. Jag såg askkoppar lite överallt förresten i affärerna i London. Det är något som jag tycker att man sällan ser i affärer i Sverige nu för tiden. Bättre marknad för det i London, verkade det som. Ja, där fanns allt för den som ville klä sig eller sitt hem i brittiska flaggor och symboler. Men vi handlade ingenting. Det är billigare att titta.

Det var då, just då, som jag fick se det det där Internet-caféet. Vi var egentligen på väg till någon pub så att min man skulle kunna få en öl och jag lite vatten. Men vi hade gott om tid. Och så kände jag bara att, ja, så kul det skulle vara! Jag kände mig så glad och lycklig, och jag tänkte på att jag skulle kunna hitta den där känslan så lätt varje gång jag plockade fram just det inlägget i min blogg därhemma. Blogginlägget direkt från London. Minns ni det? Det gör jag. Jag kikar in i det lite ibland. Och jag blir så glad!

Jag hade så roligt den där stunden när jag skrev. Och det var första gången jag skrev från ett Internetcafé. Nu kan jag det också! Lite datanörd kanske jag kan få kalla mig vid det här laget. Mini-datanörd.

Min man tyckte också att det var roligt först att se mig blogga. Men sedan ville han hinna dricka sin öl.

Det hann han, det också. Vi hittade en mysig liten pub med uteservering där vi kunde njuta av alla människor som rörde sig omkring oss och såg glada och vänliga ut. Det var en mycket varm atmosfär där vi befann oss. Kanske berodde det på att där var människor i alla åldrar. Från de allra yngsta till de äldsta med käpp. Hela flockar av ungdomar som hade vuxna ledare med sig. Inga ensamma flockar av unga utan vuxna omkring sig.

Det är ett sätt att skapa trygghet på gatan, tror jag. Med vuxna bland unga på gator och torg. Dag som natt. Min man var nattvandrare under en tid. Är man kvälls-natt-människa är det ett meningsfullt sätt att tillbringa timmarna på, bättre än att sitta framför TV:n. Det finns många här hemma som också gör det. Det är fint. Vi kan aldrig bli för många vuxna ute på sta´n på kvällar och nätter. Vare sig i London eller här hemma i Sverige.

Så klart att det förekom att vi såg uteliggare och fattiga sargade människor också. Men de var inte så många som jag trodde att de skulle vara. Gissar att de har andra ställen där de håller till. Kanske får de inte synas för mycket på turiststråken, jag vet inte. Jag såg inte heller många överförfriskade människor. Det gjorde sitt till för att jag kände mig så lugn och glad. Glada poliser såg jag också många av. Och så finns där kameror i varenda gathörn, vad jag har förstått. Allt för säkerhetens skull. Sedan finns det risker med det också, så klart. Men, jag trro att de allra flesta människor vill gott, så jag störs inte av några kameror. Tänkte knappt på dem.

London var en mycket vänlig stad, de dagarna jag var där och i de områden där jag rörde mig. Människor som kanske JAG råkade trampa på fötterna i trängseln, vände sig leende mot mig och bad MIG om ursäkt. Det händer inte så ofta här hemma. Jag var överraskad. Jag mötte leenden och varma blickar från de allra flesta. Man armbågade sig sällan fram. Det kändes fint, mitt i denna trängsel att det kan vara så.

Kanske är det så, att när flocken av människor blir tillräckligt stor, förstår de flesta att man vinner på att samarbeta i stället för att knuffa undan och armbåga sig fram. Det var tankar som föddes i mig när jag var i London.

Nu var det bara en dag kvar av vårt London-besök. Då skulle det bli lite strövtåg i Hammersmith igen och så skulle vi besöka Harrods varuhus. Jag var aldrig där för 32 år sedan. Vågade inte gå in där då. Men nu, nu skulle det bli av. Innan vi for hemåt igen. Via tunneln under havet. Och från det sista dygnet i London och hemresan har jag flera fina bilder i min egen kamera igen.

Idag pausar jag troligen i min berättelse om London-resan.

Måste fixa en del saker här hemma först.

Men jag har några fina dagar kvar att berätta om. Så, håll ögonen öppna, jag kommer att berätta.

När det är tid för det igen.

Just nu är det tid för tvättstugan.

Tisdagen i London var lite mer mulen än dagen innan. Vi hälsade på hemma i den familj där min dotter arbetar som au-pair. Det kändes så bra att få se hur fint hon hade det och att få träffa familjen som hon arbetar hos. Det krävs en hel del samarbete gissar jag, för att det ska fungera att bo hos sin arbetsgivare.

Vi blev bjudna på té och små Kit-kat chokladbitar. Så gillar jag också att bjuda. Enkelt och inte överansträngande. Fokus på mötet och  människorna. Och det gick alldeles utmärkt att både förstå och prata engelska, fast jag inte gjort det på länge. Jag blev sugen på att gå en konversationskurs för att friska upp mina kunskaper. Det är härligt att kunna tala med människor på deras eget språk. Mamman i familjen var född och uppvuxen i London City, så hon talade genuin London-engelska. Pappan kom från Skottland. Inte riktigt lika lätt att förstå, men det gick och det var mycket värme och vänlighet i hans ord. Han pratade fotboll med oss och undrade om vi kände till någon med ett namn som jag hade svårt att uppfatta. Tills jag förstod att han sa Henrik Larsson. Vi skrattade alla när jag sa "Ah, you mean Henke?". Då var vi på samma spår. Klart att han visste vem "Henke" var! "Henke" var internationellt gångbart!

Det bodde en mysig svart/vit katt hos familjen också. Som dreglade. Och spann hela tiden, ville bli kliad helst under hakan. Fin var hon. Inne/utekatt i London. Det måste vara ett tufft liv. Undra på om hon dreglade. Det var nog adrenalinet.

Sedan guidade vår dotter oss i kvarteren runt omkring. Det var nära till Themsen. Nära till en stor, lummig park. Nära till affärer. Nära till pubar. Jag var troligen så fokuserad att jag glömde fotografera. För jag har inte många bilder från den här förmiddagen.

Annars skulle jag ha fotograferat Londons minsta bardisk, som fanns i en mycket gammal pub i Hammersmith. Där var så mysigt! Och man kunde sitta på en liten altan precis intill Themsen.

Fast Themsens vatten var en historia för sig. Som guiden sagt på Themsen-turen dagen innan; "Häller man upp ett glas Themsen-vatten så kan man tugga i sig det om man har lust". Tack vet jag Vätter-vatten.

Det är skönt att ha stora barn nu för tiden. Jag minns hur det var att ha småbarn och att hela tiden behöva kolla att de inte klängde och klättrade och kanske ramlade över sådana här murar. Ned i Themsen, t ex.

Jag hörde knappast några fåglar i London. Trafiksorlet överröstade det mesta. Men, en och annan fågel kunde man ändå se, som den på bilden. Det skuttade ekorrar i parkerna. Fast inte bruna som här hemma. London-ekorrarna var grå. De fåglar jag såg mest av var duvor. "Flygande råttor", kallade min dotter dem.

Hela förmiddagen gick åt till vårt besök i Hammersmith. Tonåringarna tjatade om att de måste shoppa igen. Puh, vilka "konsumismer" de är. Shoppa och shoppa, när det finns muséer, parker, slott, palats, kyrkor... Men, så klart att de också måste få sitt. Respekt. Det är viktigt att visa respekt för att själv få respekt.

Idag skulle det bli shopping i Westfield. Europas största shoppingcentra. Det öppnade sent i höstas, ungefär samtidigt som finanskrisen kom. Jag har hört om det på radion och läst om det i tidningarna. Att jag vågade mig på att åka dit, det var modigt 

I Westfield ska det finnas nästan 300 affärer. Om jag minns rätt är hela affärsytan fem fotbollsplaner stor. Eller om det nu var tio. Hur som helst; Westfield var STORT. Men, ändå luftigt. Fräscht, lätt att hitta och gissa om där fanns att handla!

För att inte tala om alla fantastiska skyltningar. Skyltningarna var alldeles gratis och det blev de som jag koncentrerade mig på. Shoppingen fick tonåringarna ta hand om. Jag hade redan shoppat tre gånger så mycket som jag tänkt, d v s tre plagg. Och det fick räcka för min del. Men, så klart att jag fönstershoppade. Och gick in och ut ur alla dessa hundratals affärer.

Det var också gott om fina matställen. Jag tror att där måste ha funnits något för alla. Själv åt jag "Duck-burger & Chips". Det var en ny upplevelse, ankburgare. Den var god och chipsen var super! Jag tycker att om jag ska sammanfatta den mat jag åt i London med ett enda ord så får det bli "varm". Maten som serverades var så varm hela tiden. Riktigt het. Och det ska mat vara för att smaka bra, eller hur. Det är kanske det viktigaste.

"Duck-burger & Chips". Som hamburgare fast gjord på ank-kött. Hoppas att den inte hade simmat i Themsen, ankan alltså...

Nu blir det "fönstershopping" här i min blogg också. Westfield - Europas största varuhus var det alltså. Varsågoda! Titta och förundras!

Här var det gott om nötter! När jag stod här tänkte jag på mig själv, Maria, Himmel o Jord och vilka det nu var mer som för ett tag sedan lovade varandra att sluta med godis och sötsaker och i stället börja äta nötter. Visst ser det lockande ut, en sådan nötbuffé? Det blir nog inte särskilt svårt att sluta med det där godiset, bara Maria ätit upp alla sina Cloetta vaniljpraliner, eller vad säger ni? Ni ser här hur mycket annat gott det finns att välja på!

Jo, jo, "Hugh sale". Men inte var det billigt för det. Åtminstone inte om man skulle betala i svenska kronor. Fast det kostade inget att titta. Söta nallar!

En liten fikapaus hos Starbucks unnade vi oss i alla fall. Men maken som redan såg sur ut över att behöva vistas i det här shoppingvaruhuset, blev ännu surare när han fick sin dubbla espresso serverad i en pappmugg. Men jag och de andra var alla glada!

Skulle man inte kunna lösa det här på något sätt? Med män som inte gillar att shoppa. Det finns ju bollhav t ex där man kan lämna in barn om man går på köpcentra, så att man får shoppa ifred. Skulle det inte kunna finnas liknande ställen att lämna in män på som inte vill gå omkring på köpcentrat? Så att de också skulle kunna ha lite roligt? Vad skulle man då erbjuda männen? Espresso i riktiga porslinskoppar, sport-TV och... nej, det vill jag inte ens skriva det jag tänkte nu, det var för snuskigt. Har någon fler förslag? Kanske en ny affärsidé.

Här var det presentkartonger för belgisk choklad. Figuren i mitten är gjord av choklad.

Här ville jag slå mig ned en stund, men det fick man inte. Det var staket runt omkring. Bara till för att titta på. Om ni tittar noga, så kan ni se att det ligger rosenblad utströdda över flygeln i bakgrunden. Kanske får ni också en liten känsla av miljön runt omkring. Det var mycket glas, marmor, luftigt och högt i tak.

Gissa vad de här skorna kostade! Jag stod länge där och räknade på mina fingrar och försökte omvandla siffran till svenska kronor. Jag skrev upp den för säkerhets skull. Ni får den i pund, så att era hjärnor också får jobba lite. Skorna i den här montern kostade 386 pund!!! Det räcker inte med att ha råd att köpa dem, man måste ju kunna GÅ i dem också!

Tacka vet jag rea! Den här montern älskade jag!!! Visst blir man så korkad när det är rea, som om man hade en låda på huvudet. Humor var det i den här skyltningen!

Efter ett par timmar i Westfields åkte vi tillbaka till hotellet. Maken och tonåringarna skulle med bussen på en rundtur till Madame Tussauds Vaxkabinett. Jag och äldsta dottern hade inte lust utan åkte själva till Notting Hill. Där var ljuvligt. Inga dubbeldäckare, knappast en taxi. Vanliga personbilar. Lugnt och vackert. Jag hoppas kunna visa bilder därifrån. Men tonåringarna tog kameran när de åkte till vaxkabinettet. Så äldsta dottern fotograferade i Notting Hill. Bilderna är just nu i London. Men hon har lovat att skicka över dem, så jag sparar Notting Hill till ett särskilt inlägg.

Som ni förstår var vi ganska trötta efter den här dagen. Tonåringarna var så nöjda med alla sina inköp. Det blev klädvisning på hotellrummet på kvällen. Vi som varit i Notting Hill var också nöjda och glada. Maken var också glad, han sken upp när han varit på vaxkabinettet. Så det var en rikigt fin kväll där på hotellrummet. Vi var tillsammans, pratade och skrattade. En kväll att minnas.

Sedan var det dags att  äntligen få inta ryggläge en stund. Jag sov som en stock.

Nästa dag väntade bl a St Paul´s Cathedrale. Min själ trängtade efter frid och kultur.

Det var en söndag mitt i juli som jag klev på bussen till London. 130 mil låg framför oss. Jag bokade biljetten tidigt i våras. Så förväntan blandad med bävan hade pågått länge inuti mig. Märkligt nog blev det så som det ofta blir efter en lång tid av spänning eller förväntan. Ett stort lugn spred sig inuti mig när jag klev ombord på bussen. Säkert hjälpte det till att solen sken, att busschauffören utstrålade trygghet och glädje och att jag fick se alla härliga och glada medresenärer.

Jag gillar att vara tillsammans med människor i olika åldrar. På den här resan var det bara några mindre barn. En hel del tonåringar och unga vuxna. Flera i min egen ålder. De äldsta tror jag var i 70-årsåldern. Vi skulle ju resa ganska långt, 130 mil enkel resa med flera små stopp. Sova i bussen. Färja mitt i natten.  På ett dygn skulle vi vara i London.

Öresundsbron tog oss till Danmark. Det var första gången jag åkte över den här bron. Mitt intryck var att den var lång. Minst sagt. Hög. Och att den höll. Det är jag tacksam för. Solen stod redan högt på himlen. Utsikten var fantastisk. Så fantastisk att jag glömde att jag faktiskt var rädd. Och OM jag var rädd en liten stund, så var det häpnadsväckande hur snabbt jag kunde hitta min trygghet. Min tro på en kärlek som finns inuti mig och allt levande och som är med mig var jag än är, hur det än känns och vad som än händer. Det gör mig lugn.

Resan genom Danmark fyllde reseledaren med information och papper som skulle fyllas i. Vi fick välja lunch och middag för dagen. Vi fick beställa sprit (!) som skulle plockas ihop någonstans i Tyskland och som vi skulle få med oss hem till Sverige under hemresan. Som tur var för mig, så kunde man också beställa marsipanbröd. Maken beställde en flaska gin. Den var slut hemma efter mitt 50-årskalas. Febril aktivitet och mycket prat blev det när den här broschyren delades ut. Och jag undrar, vad ÄR det som är så speciellt med sprit? När man kan köpa marsipanbröd?

Hmmmm, vad jag ska nu beställa? Mycket att välja på var det här. Fast inte så många marsipanbröd.

Rödby-Puttgarden. Någon som inte åkt färjan där? En gammal hederlig klassiker. Och det mesta var sig likt. Fast jag inte åkt där på sexton år. Det var trångt i trapporna från nedre däck till café och butiker. Det blev lite godisinköp. Jo, möjligtvis att godisförpackningarna var så mycket större än för sexton år sedan. Utbudet var större. Precis som i samhället i övrigt.

Solen sken, så vi gick upp på soldäck. Bilden säger det mesta, tycker jag.

Det är inte mina ben. Men jag hade det lika soligt som de där okända benen. Som ni förstår hade jag full koll på livbojen. Tryggt att den fanns där. Undrar om livbojarna skulle räcka till om något hände? Det glittrande havet är berusande och skrämmande på samma gång.

I Tyskland åt vi lunch på "Die Grüne Jäger". "Vi har varit här förut", sa min man direkt när vi kom in. Tonåringarna ryste. Hela restaurangen var full av gamla uppstoppade djur. Rådjur, svanar, ekorrar. En hel uppstoppad skog. Så märkligt. Kändes inte särskilt hygieniskt. Inte så aptitretande heller. Men, kanske ett bra sätt att nischa sig på. För min man kom ihåg stället. Och jag också, efter en liten stund. När vi var hemma igen, så hittade min man ett gammalt kvitto från "Die Grüne Jäger". Jo, vi hade verkligen varit där för sexton år sedan. Då åt vi smörgås. Den här gången blev det fisk för min del. Den var god. Jag var jättehungrig.

Utanför "Die Grüne Jäger" fanns det vackrare saker att titta på. Blommor. Rosenbuskar och stockrosor. Njut!

Det här är knappast klimatzon 5. Rosenbuskar och stockrosor. Så vackert!

Det var söndag när vi for genom Tyskland. Kanske var det därför trafiken flöt så lugnt. Inte en trafikstockning. Inte ens den allra minsta. Så vi var i Bremen i god tid. Där blev vi guidade, fick ströva fritt en dryg timme. Till sist åt vi middag på en fin restaurang. Där var inga uppstoppade djur. Däremot fullt av marina symboler och en hel del roliga träfigurer. God mat (fisk igen för min del), inga grönsaker, fräsch miljö.

Enligt reseledaren är Rådhuset i Bremen det vackraste rådhuset i hela Tyskland.

Här fanns också andra vackra byggnader att titta på. Jag har alltid älskat att titta på byggnader, vackra eller fula. Kanske bor det en liten arkitekt inuti mig? Jag brukade ju rita upp mitt rum på rutat papper, mäta möbler och flytta om så skalenligt som det gick i fantasin på pappret när jag var yngre. Hur många nackspärrar jag fått genom åren av att titta på hus, det vet jag inte. Men många är de. Och här fick jag ännu en; nackspärr. 

Jaha, och den här bilden blev felvänd. Skönt, tycker jag. Jag gillar inte när det blir för perfekt. Så, om ni vrider på huvudet (se upp för nackspärr!), kan ni se en fin staty av De fyra musikanterna från Bremen, om ni känner till den sagan. Reseledaren läste sagan för oss i bussen, men jag kan inte minnas den just nu. Statyn var vacker!

Skulle inte alla brevlådor kunna vara så här vackra?

Gatuskyltarna skulle också kunna få se så här vackra ut, om jag fick bestämma. Och husväggarna.

I kyrkan i Bremen tände jag ett ljus och bad en bön som så många gjort före mig. Det är en vacker sed med alla dessa tända ljus. Undrar hur bönerna till alla de här ljusen lät? Var det böner om förlåt, om hjälp, om tröst, om kärlek, om nåd, om försoning?

Blixt och dunder. Himlen öppnade sig i Bremen. Skyfallet tömde det vackra torget på folk.

Något så när torra och ordentligt mätta efter restaurangbesöket i Bremen, var det dags för dygnets tuffaste bussetapp. I princip non-stop till London. Vi borstade tänderna på en rastplats. En del bytte till nattkläder. En långfilm i bussen. Lite mer information från reseledaren. Han bad oss att helst stanna i bussen när man skulle göra ett kort stopp för tankning. Helt enkelt därför att han inte hade någon speciell lust att lämna någon av oss ensamma på en rastplats i Belgien.

Vi skulle ha passen klara. I Calais är den brittiska tullpersonalen stentuff, förvarnade reseledaren oss om. Han beklagade också att han tyvärr inte kunde göra något åt Belgiens guppiga motorvägar.

Så, mörkret sänkte sig. Tystnaden också. Jag var klarvaken. Men, till slut, efter ett antal toalettbesök på den minimala men fräscha lilla busstoaletten, började också mina ögonlock att sluta sig. Det var en märklig syn som mötte mig när jag såg mig bakåt i bussen. Alla dessa människor som faktiskt, på alla möjliga olika sätt, satt och sov. En del snarkande. Kuddar bakom huvudet. Filtar omkring sig. Jag är inte van vid att sova sittande. Men det gick. Till slut orkar man inte längre. Man somnar.

Men, så rätt han hade, reseledaren, om de guppiga motorvägarna i Belgien. Jag tror att jag vaknade och ryckte till vid varje gupp. I alla fall kändes det så.

Ungefär klockan halv tre på natten närmade vi oss färjeläget i Calais. Vi passerade sädesfält. Vid ett tillfälle körde vi nästan på en ensam person som gick i mörkret på vägen. Reseledaren berättade att det är vanligt att man ser huvuden sticka upp bland fälten. Människor, kanske utan hemland, som försöker komma på någon buss för att ta sig in illegalt i England. Så, inga stopp där inte.

I Calais fick vi nyvakna och omruskade kliva ur bussen för att visa upp våra pass för tullpersonalen. Under tiden genomsöktes hela bussen, både invändigt och utvändigt. Man öppnade motorhuven. Kollade under bussen. Kollade hatthyllorna. Men lyckades inte hitta något anmärkningsvärt. Vi var alla välkomna till England.

Jag kunde inte låta bli att tänka på alla dem som inte är det. Välkomna. Hur det känns att vara på flykt. Att inte ha ett land. Vad än anledningen är.  Att kunna tänka sig att ta en sådan risk, att gömma sig i en motorhuv bara för att komma in i ett annat land. Säkert är anledningarna lika många som människorna.

Jag känner mig tacksam att jag har ett medborgarskap. En oerhörd tacksamhet. Att jag har ett land. Jag tror inte att jag kan ana vidden av att inte ha det så.

Havet var stilla och vi skulle få en fin båtresa, meddelade högtalarna när vi var ombord. Men, jag vet inte om det var detta att gå upp mitt i natten efter ryckig sömn, eller om det där med att havet är stilla förstås också är relativt som det mesta här i livet. Det var märkliga sugningar som vi kände på båtdäcket och ibland försvann golvet under oss. Men, jag blev så fnittrig av det. Inget obehagligt för min del.

VI skulle äta frukost på båten. Det var inte världens bästa frukost. Jag skrattade ohejdat när min man dök upp med två kolsvarta rostade brödskivor, en kopp té, lite smör och en liten burk marmelad. Jag har aldrig sett så svartbrända brödskivor i hela mitt liv. Och de var de enda som fanns kvar, sa min man. Undra på det...

Men, är man hungrig, så äter man ändå. Överlever gör man också, för det mesta. Så här långt på resan hade jag ännu inte sett någon mat enligt kosttallriksmodellen. Och ändå såg människorna i de olika länderna både friska och sunda ut. Jag tror att vi människor är starkare än vi ens kan fatta. Jag tror det här med dieter och kostråd är så överdrivet. Lägg energi på att skapa fred, frihet, kärlek och gemenskap. Ät lite av varje. Konstigare än så är inte livet, tror jag.

Ungefär klockan fyra på morgonen mötte England oss i gryningsljuset med de vita kalkstensklipporna i Dover. Jag har ingen bild av det, märkligt nog. Antingen var jag för trött. Eller, så var jag alltför hänförd. Det var otroligt vackert. Pastellfärgerna. De vita klipporna, ibland täcka av grönska. Vi var i England. Jag hisnade vid tanken på att om bara några timmars resa skulle jag få se min dotter och hålla om henne igen. Snart skulle vi vara i London. Mitt hjärta bultade av förväntan.

Jag är hemma nu.

Livs levande.

Fast egentligen ville jag inte åka hem från London. Det var det roligaste jag varit med om på länge! Jag har så mycket att berätta att jag inte vet var jag ska börja. Jag känner att jag får skrivkramp.

Det sägs att man ska lämna en plats när det känns som bäst. Innan man tröttnat. Det var just det jag gjorde. Och därför kommer alla de fina minnena att finnas kvar. Jag hann aldrig tröttna.

Tack för alla era kommentarer! Jag kommer att berätta allt från min resa som jag tycker har ett värde.

För den som har sömnproblem, kanske min reseskildring från resan till London kan användas i stället för sömnpiller.

Min reseskildring kommer säkert inte att vara något för den som är ute efter fakta eller historia. Det är inte min grej.

Jag tror att min reseskildring kommer att bli en mycket personlig berättelse med fina bilder. Jag hoppas att jag kan dela med mig av all den glädje och värme som jag mött under min resa. Jag kommer också att berätta lite om det mörka som tyvärr alltid finns med på vägen, om man ser sig omkring med öppna ögon och öppet hjärta.

Jag är så tacksam att jag har er bloggvänner att berätta för.

Det är mycket som vill ut ur mig nu.

Nu är det bara två dagar kvar tills jag reser till London. Det pirrar i magen. Ska göra små ärenden i stan om en stund. Packa necessären. Träffa några vänner. Tömma kameran (Viktigt!!!). Vill få plats med många bilder som hjälper mig att minnas.

Jag har ett stort äventyr framför mig. Har man inte rest så mycket under 15 års tid känns det så. Det är det stora som man får om man varit utan något länge. Jag tror inte att man får samma känsla av att veckopendla till London som av att åka dit vart 30:e år. Men, så klart jag kan ha fel. Jag har aldrig veckopendlat till London.

Nu har jag läst i turistguiden igen. Det är så mycket som lockar. Kanske blir jag veckopendlare efter den här resan? Vem vet?

Idag bara måste det bli av. Att jag sätter lite fart. Med packning och så. Men inte behöver man ha med så mycket till en storstadssemester, eller hur? Mest skor, tror jag. Solhatt och solglasögon.

Jag blir alltid så trög när det är mycket att tänka på. Skriver mina kom-ihåg-listor. Bockar av efterhand. Och ändå tycker jag att liksom ingenting händer. Som att det står still. I alla fall.

Idag ska jag börja få ihop en resegarderob, fixa lite ärenden, kanske hälsa på mamma. Och blogga lite också, förstås.

Det ser ut att bli en lika fin dag idag som igår. Vi hade 77% (!) luftfuktighet i Vätterbygden igår. Undra på om utemöblerna var dyngsura på morgonen och vi trodde att det hade regnat.

Senast jag var i London var på sportlovsresa 1976. Min mamma hade grälat sig till pengar från mina rika släktingar för att jag skulle kunna följa med mina tre tjejkompisar.

Vi åkte buss till Göteborg. En hel buss med sportlovslediga ungdomar. Utan någon ledare. Hur vågade mamma, frågar jag mig idag? "Jag litade på dig", svarar hon enkelt.

Sedan blev det båt med TorLine till Felixtowe. Båtresan har jag redan berättat om. Det var då jag dansade hela natten bl a till Rod Stewarts "Sailing".  Medan mina kompisar låg längst ned i båten och spydde av sjösjuka. Och kanske en och annan liten drink också.

Mitt allra första minne av London är när vi åker i bussen i mörkret och jag får se St Pauls Cathedral belyst högt uppe på en kulle. Den bilden etsade sig fast i mig. Ett mäktigt intryck.

Det lilla och enkla hotellet vi bodde på låg på en tvärgata till Oxford Street. Kanske var det 15 minuters promenad till affärsstråket. Perfekt. Man kunde handla mycket för den svenska kronan. Då, på 70-talet. Shoppingen var en stor anledning till att jag åkte dit den gången.

Vi var fyra tjejkompisar som delade på två rum. Redan efter en natt bestämde vi oss för att gruppera om oss.  Jag och en tjej till som var morgonpigga delade rum. Och så fick sjusovarna sova ifred för sig själva på morgonen.

På så sätt kunde vi två morgonpigga tjejer promenera iväg långt bort på Oxford Street innan affärerna öppnade. Sedan, när de öppnat, vände vi mot hotellet igen och började shoppa. In och ut ur olika affärer. Fynd på fynd. Kläderna tog aldrig slut. Och nästan inte våra pengar heller.

Som jag minns det, shoppade vi hela dagen, nästan till stängningsdags. Hur orkade vi? Ibland pausade vi på någon mysig gaturestaurang. Jag var fascinerad av folklivet. Kunde sitta hur länge som helst och bara titta på alla människor. Sverige hade inte hunnit bli mångkulturellt än. Jag hade knappt sett en människa som var mörkhyad i mitt liv tidigare.

Sedan var det dags för kvällsaktiviteterna.

En kväll följde vi med bussen på en arrangerad pub-runda. Vi besökte några turistpubar och en genuin engelsk pub. Den pub som jag minns bäst är Dirty Dick´s Pub.  Undrar om den finns kvar fortfarande? Den hade nischat in sig på att se ut som ett smutsigt, ruggigt ställe. Det var spindelväv och berg av damm överallt. Skumt och snuskigt. Kändes som att det var spöken som serverade oss. Där åt vi sandwiches, sådana där trekantiga smörgåsar med olika fyllningar i lager på varandra. Maten hade inte börjat sprida sig över världen ännu. Sandwiches och Fish & Chips var mycket engelskt då.

En annan kväll var vi på musikal, Jesus Christ Superstar. Vi satt visserligen långt bak i en stor lokal, men vilken upplevelse! Jag älskade musiken! Vem gjorde inte det? Det gör många fortfarande. Undrar hur många gånger den spelades i London? Kanske spelas den där fortfarande? 

Tredje kvällen (Var vi verkligen där så många kvällar?. Kanske var det här kvällen efter pubrundan?) gick vi på diskotek. Ett litet mörkt skumt diskotek i en källarlokal. Där kom jag bort från mina kompisar. Jag minns mörket, människorna, disco-lamporna. Kände mig lite rädd just då. Men rädslan försvann snabbt när jag bubblande glad av skratt hittade mina kompisar igen.

En gång, efter shoppingrundan, blev vi inte insläppta på hotellet. Det stod polis utanför som talade om för oss att hotellet var bombhotat och att man just höll på att genomsöka det. Så, vi tog en liten shoppingrunda till innan vi gick tillbaka till hotellet som då var genomsökt. Där var vi med alla våra plastkassar fulla av fynd.

Vad minns jag mer? Westminster Abbey, förstås. Themsen. De där fulla unga norrmännen som bankade på vår dörr mitt i natten för att komma in. Men som vi aldrig släppte in. Harrods med sina vakter. Som vi såg utifrån men inte vågade gå in i. Vänstertrafiken. Hyde Park med alla vårblommor. Den enkla, men ack så vilt galna lilla fest vi ordnade för två rara pojkar på vårt hotellrum. För att få mysbelysning hängde jag min rutiga skjorta över taklampan. Vad gör man inte för stämningens skull?

Märkligt det där med vilka minnen som dröjer sig kvar och vilka som inte gör det.

Undrar vilka minnen jag får med mig nu? Från min resa till London som ligger framför mig.

Mycket har hänt sedan dess. I London. I världen. I mig.

Jag bläddrade lite i turistguiden igår. Så mycket som jag skulle vilja uppleva. Men har bestämt mig för att åka dit med öppet sinne och i första hand låta mig överraskas. Kameran ska jag ta med. Säkert blir det bilder till bloggen.

Och så var det det där med språket

Have a nice day!

Nu står det tre enorma resväskor i hallen. Tomma.

Katten vandrar runt dem. Ger oss menande blickar.

Tonåringen är euforisk.

Mannen också.

Nu känns det definitivt.

Snart är vi på resa.

Jag har fått resfeber.

Det var 15 år sedan sist.

Undrar hur min morfars bröder kände sig när de packade sina väskor och for till Amerika?

Jag känner mig som Lille Skutt.

 Livrädd. Och modig på samma gång.

Fast. Vad är jag egentligen rädd för?

Jag har ju redan gjort den största resan.

Den inre.